Nej, det är inte fråga om någon dokusåpa. Välkommen till Visbyfängelset, Sveriges minsta anstalt.
Ingen intagen har någonsin försökt rymma härifrån, vilket är fullt begripligt: alla dörrar leder nedåt, och på våningen under kryllar det av poliser. Bland annat läget - mitt i polishuset - gör Visbyanstalten till en extra sluten anstalt.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro sitter det sällan några gotlänningar i de fem cellerna. -Vi provade det i början, men det fungerade inte. Missbrukarna kom hit direkt från gatan och alla kände alla - det blev svårt att bedriva någon seriös programverksamhet med dem, säger Marita Olsson, ställföreträdande kriminalvårdschef. De intagna som kommer hit är ofta i slutet av ett längre fängelsestraff. Många som söker sig till Visby tycker att det är för stökigt på större anstalter. Just nu har två intagna frigång om dagarna för att arbeta och en annan vistas på behandlingshem för sina missbruksproblem. När GT besöker anstalten är tre intagna "hemma". Det doftar gott av mat när vi stiger över tröskeln. Rakt fram ligger ett kombinerat kök och vardagsrum där de intagna kan röra sig fritt under dagtid. Klockan kvart i åtta på kvällen låses de in i sina celler, som ligger på rad på vänster sida i korridoren. -Välkomna hit, så här bor vi, säger Allan, och gläntar på ugnsluckan för att titta till renskaven. Turas om med matlagningDen här veckan är det han som lagar all mat. De intagna har självhushåll och turas om att ansvara för matlagning, städning och tvätt. För jobbet får de 10 kronor i timmen, en välkommen fickpeng för många. En gång i veckan åker en av de intagna med en vårdare och storhandlar. En dörr öppnas och Markko Kontio kommer ut från tvättstugan. Han håller på att tvätta kläderna från häktet, som ligger på samma våningsplan. -I morgon är det dags för vår egen tvätt, säger han. Både Allan och Markko är "ekobrottare", som de säger. Allan har nyss flyttat hit från en större och mer öppen anstalt. -Men det blev lite tjafs där, jag satt i förtroenderådet och avslöjade förskingring. Så en kille blev sur på mig. Ser bara himlen
Han saknar friheten på den öppna anstalten. -Här ser man inte en människa, inte en bil från fönstren. Från rastgården ser man bara himlen. Jag minns när jag satt på Kronobergshäktet och hade fantastisk utsikt över hela Stockholm. Det här är nästan som isolering, men det är också den enda kritik jag har - annars trivs jag bra. Hur är det att bo så tätt inpå varandra som ni gör här? -Det funkar, jag har sällan problem med andra människor. Man anpassar sig. Men för Bertil är det annorlunda. Han sitter mest i sin cell när han inte har frigång för att jobba i skogen. -Jag tycker det är ganska jobbigt att bo tillsammans, man kan inte funka ihop med alla och ibland är det svårt att gå undan. Men jag hoppas jag kan få fotboja för sista delen av mitt straff. Vill ha nystart på Gotland
Inne hos Bertil står en dator på och spelar musik. Han är yngst på anstalten med sina 24 år och avtjänar straff för vållande till annans död genom en bilolycka. När han kommer ut vill han bo på Gotland, som ett sätt att få en nystart i livet. -Jag har ju jobb, och så har jag fixat ett hus jag får hyra. Min dotter är två år och jag hoppas få ha henne hos mig en del. Du är inte rädd för att misslyckas med livet utanför? -Nej, jag har länge velat göra något åt min situation. Jag kommer från ganska tuffa förhållanden och har suttit inne förut. Varken Allan eller Markko har sett något annat av Gotland än vägen mellan flygplatsen och anstalten på väg hit. De drömmer om att få en glimt av livet utanför. -Jag har föreslagit att vi kunde få en guidad rundtur, men kriminalvården har inte råd, säger Markko. -Kan inte kommunen ordna det åt oss? Det vore häftigt.