Vännerna återförenade! Urban Hilding och Kjell-Arne Sveinsen 2023 på Gotland.
Upplevelserna som FN-soldat i sjukhuskompaniet L12, under UNIFILS långa uppdrag i södra Libanon har präglat Urban Hilding, idag vd för mediebyrån Head i Stockholm och sommarboende i Ljugarn. Minnena är starka och genom sociala medier har han hållit kontakt med den rätt annorlunda världen. Han var med på årets veterandag och förra hösten var han på en återträff för kompaniet. Själv var han mycket ung, då 1986 i Libanon, många var betydligt äldre och alla är inte kvar i livet.
En av de allra bästa vännerna från FN-tjänstgöringen var norrmannen Kjell-Arne Sveinsen.
– Vi upplevde mycket tillsammans, spänning, galna upptåg, förbjudna besök hos olika miliser och utmanade varandra i mycket vi troligen inte skulle ha gjort idag. Det var sorg, skratt och en genuin vänskap, säger Urban Hilding.
De träffades nyligen på Gotland. De har haft viss kontakt, men hade inte setts på 37 år.
– Jag skrev och undrade om han inte skulle komma på besök. Det kom svar direkt att han hade köpt biljett, berättar Urban Hilding.
"Det ser jag fram till med glede, min ven" skrev Kjell-Arne.
De var båda nervösa inför mötet, 37 år är en lång tid.
– Men efter en kram var det som igår, samma person, precis som förr och samtalet som slutade för 37 år sedan fortsatte som om det aldrig upphört, säger Urban Hilding.
Det blev inget långt besök, men långa nätter i samtal och mycket speciellt för de båda.
– Gotland är fantastiskt på så många sätt, det är ju också en plats för så många möten och återföreningar med bekanta, vänner, släktingar och arbetskollegor som möts i en annan miljö. Ön gör något med människor, möten blir viktigare och de får ta tid, tycker Urban Hilding och tillägger:
– Det var också fint att mina tre döttrar fick ta del av den här vänskapen, som de hört mig prata om så mycket.
Urban Hilding i Libanon. Hans grad var sergeant. Transportuppdrag för sjukvårdsbataljonen L 12 var vanliga.
Samtalen utspann sig allra mest kring tiden efter Libanon; om familjerna, livet, karriärerna – där det fanns beröringspunkter, med Urban på mediebyrå och Kjell-Arne en tid på ansedda tidningen Dagens Naeringsliv.
Urban Hilding köpte hus i Ljugarn för 21 år sedan. Föräldrarna hyrde tidigare i Grötlingbo och han har genom åren dragit runt mycket på vägarna med motorcykel.
Men det var tiden i Libanon, sju månader för Urban Hilding, två och ett halvt år för Kjell-Arne Sveinsen, som band dem samman för livet.
Det finns fina minnen av kamratskap och mänsklig resning under svåra förhållanden. Men det är också och kanske framför allt erfarenheter från förfärliga upplevelser.
– Krig är hemskt och människor gör vidriga saker i krig. Det var det mest sorgliga att uppleva, att gränser och sunt förnuft upphör att existera och att ett människoliv inte betyder något, säger Urban Hilding och gör samtidigt reflektionen:
– De tuffa och fina minnena hänger ihop många gånger.
Nervöst, men kärt. Ett speciellt möte när vännerna från FN-tjänsten Libanon möttes igen på Gotland, efter 37 år.
Han var 21 år när han kom till tjänstgöringen för FN-styrkan UNIFIL 1986. Över 8 000 svenskar deltog genom åren, tillsammans med soldater från Finland, Norge, Ghana, Fiji, Irland, Italien, Nepal...
– Vi var 145 svenskar när jag var där, många arbetade på FN:s sjukhus, andra körde ambulans, vaktade, snickrade och så vidare. Själv var jag signalist och deltog i många transportuppdrag, berättar Urban Hilding.
Libanons 70- och 80-tal var kaotiska; PLO gjorde Beirut till sin bas, Israel invaderade och ockuperade, Syrien, Iran, Saudiarabien intrigerade. Ledande politiker mördades. Milisgrupper, ofta understödda av de regionala stormakterna stred mot varandra i ett blodigt inbördeskrig. Svåra brott mot mänskligheten begicks, där den kristna milisen falangisternas massaker på över sjuhundra personer i de palestinska flyktinglägrena Sabra och Shatila i september 1982 sticker ut som ett av de värsta.
I detta kaos skulle FN-soldaterna utgöra en sköld både mot attacker från Israel in i Libanon och mot raketbeskjutning och räder från olika miliser in i Israel.
– Vi var mänskliga sköldar kan man säga, samtidigt som vi gav sjukvård och viss trygghet åt civilbefolkningen, kommenterar Urban Hilding.
På uppdrag i ett splitterskyddat trupptransportfordon. Skador och dödsfall i samband med attentat längs vägarna var vanliga.
Tjänstgöringen var förstås mycket riskfylld, också för ett sjukvårdskompani:
– När man blev stoppad vid en tillfällig vägspärr var det svårt att veta vem man hade att göra med. Och då kunde det hända att en narkotikapåverkad yngling körde upp en kalasjnikov i bröstet för att skrämmas och försöka utröna vem man kunde tänkas sympatisera med, säger Urban Hilding och fortsätter:
– Skador och dödsfall vid "roadside bombs" var inte ovanliga och rätt vad det var kunde man i en vägkorsning möta en stridsvagn som vred kanonröret mot dig och spärrade vägen.
Han berättar om ett transportuppdrag, sedan de franska FN-soldaternas förläggning beskjutits med raketer, vilket var en hämndaktion sedan två officerare från Amal-milisen skjutits till döds i en eldstrid vid en checkpoint.
– Ett flertal av fransmännen var skadade, fem ambulanser tog fem olika vägar för att få dem till vård. Vi åkte med skyddsväst på kroppen, under och på fötterna och under sätet. Två av ambulanserna utsattes för tung beskjutning, men tre kom fram och de franska soldaterna fick sin vård.
Observationspost i södra Libanon 1986. Från svensk sida upprätthölls över 8 000 befattningar för uppdragen i UNIFIL.
Ett minne av en liten pojke har etsat sig fast:
– Han var bara fem år. Han hade hängts upp och ner och misshandlats svårt – inför sin mamma, innan de gav sig på henne. Det var någon milisgrupp som skulle tvinga fram uppgifter om var hans pappa fanns.
– Pojken överlevde och fanns länge hos oss på FN-sjukhuset. Hans moster skjutsade honom i rullstol och vi busade med honom och fyllde hans fickor med godis. Det fanns skratt och glädje i hans ögon trots det vidriga han varit med om. Om vi kunde ge honom värme och trygghet så var det värt allt och gav hela meningen åt uppdraget vi hade.
Urban Hilding var inte mer än 21 år när han tjänstgjorde i sjukvårdskompaniet L12 för UNIFIL i Libanon. Det gav erfarenheter för livet.
Urban Hilding har inte återvänt till Libanon efter 1986, men säger att han gärna skulle vilja det någon gång– och gör en annan koppling till vår tid:
– Jag förstår de som åker till Ukraina och vill hjälpa alla oskyldiga vanliga människor som drabbas.
Och han summerar de goda minnena från Libanon, som också finns där:
– Det allra finaste är kanske den vänskap som uppstår i en miljö som denna. Den går inte riktigt att beskriva. Det var fantastiska människor med olika bakgrunder som ville göra nytta och förstod värdet av att arbeta som grupp med enorm tillit till varandra. Vi har minnen som vi bara delar med varandra och vi knöt vänskapsband för livet.