Väntan och ovissheten är det svåra
Direkt från kvällsfärjan checkar jag in på Kvinnoavdelningen, Visby lasarett, den 1 december. I morgon bitti ska jag operera bort tumören i mitt högra bröst.
Överläkare Staffan Jennerholm vill uppmanar kvinnor att undersöka sina bröst och att använda Bröstmottagningen på lasarettet. - En bröstundersökning får alla som ber om det, säger han.
Foto: Petra Jonsson
När nattsköterskan meddelar att jag är nummer två in till operation, före mig har man placerat ett manligt ljumskbråck, protesterar jag högljutt. Kirurgen hade ju sagt att jag skulle vara först i operationskön! Jag har ett radioaktivt ämne som signalerar i kroppen, ett ämne som försvinner med tiden.
Jag kräver att sköterskorna kontaktar operationsavdelningen och ändrar tiden. Och de gör sitt bästa medan jag gråter. Till sist får de tag på en bakjour - en kirurg med mandat - som låter hälsa Operation att jag, cancerpatienten, ska in som nummer ett.
Utmattad men nöjd somnar jag till slut.
Under operationen skär kirurgen bort en "tårtbit" ur mitt bröst. Efteråt berättar hon att tumören nu är borta "med god marginal". Men de har inte hittat den så kallade portvaktskörteln. Lymfkörteln som skulle lyst av all radioaktivitet som jag fick dagen innan på Karolinska. Ämnet satt kvar där det sprutats in, det hade inte rört sig mot lymfkörtlen, som meningen var.
Jag grubblar över mina lymfkörtlars beteende. Och över mycket annat.
En dag i taget
Eftersom jag mår bra åker jag hem samma eftermiddag och börjar ännu en väntan, nu på besked om vilken sorts cancer de hittat i min tumör. Kanske är analysen klar till nästa läkartid jag har, den 16 december. I värsta fall får jag vänta till januari, julhelgen är lång.
Allt handlar nu om väntan och ovisshet. Jag har redan insett att en cancerpatient måste utrusta sig med tålamod, ta en dag i taget och öva förmågan att ta djupa andetag för att lugna ner sig själv.
Familjens och vännernas osvikliga stöd värmer och håller mig uppe. Jag har sjukskrivit mig ett tag, även om det ibland känns som om jag skolkar från jobbet. Jag känner mig ju inte sjuk!
Börjar bli lite trött på att prata cancer, när jag träffar folk. Det är baksidan av att jag är öppen med att berätta om vad som hänt mig.
Pratar med min frissa som visar sig veta mycket om peruker. Om jag nu måste igenom cellgiftbehandling. Om jag tappar håret. Då ska hon fixa en fräsig peruk till mig, lovar hon.
"Snäll men äkta"
Träffar allt fler personer som själva har opererats för bröstcancer eller som känner andra som gjort det. Plötsligt inser jag att omgivningen är full av kvinnor, som gått igenom det jag själv nu är mitt uppe i. Ungefär som när man som gravid, upptäcker alla andra runda magar. Bröstcancer är tydligen inte något man går omkring och pratar om till vardags.
Är nervös när jag går till läkaren den 16 december. Hon säger att min tumör var "liten, 14 millimeter, snäll men äkta".
- En äkta cancer medför spridningsrisk. Därför vill vi plocka ut några lymfkörtlar för att undersöka om den har spritt sig dit, säger hon.
En ny operation alltså, bestämd till den 8 januari.
Jag är konstigt nog euforisk hela kvällen när jag ringer runt och berättar. Trots att jag fått veta att jag ska gå igenom ännu en operation. Ovissheten är det värsta. Nu har jag fått besked!
Under julhelgerna går mitt humör upp och ned. Jag är gråtmild och har svårt för att sova.
Är tillbaka på jobbet första veckan i januari. Den första chocken verkar ha gått över? Nu ser jag det mer som en räcka tekniska frågor, operation, analyser, behandlingar. Slutmålet är givet - en friskförklaring. Något annat finns inte i mitt huvud.
Men natten före operationen sover jag knappt.
Så jobbar vi med nyheter