Ett särskilt kapitel handlar om Balticum och Gotland. Det är bara 15 mil mellan vår östkust och Riga eller Ösel så här var trafiken livlig redan i forntiden.
Farbönderna handlade med folken i nuvarande Estland och Lettland. Cisterciensermunkarna i Roma kloster hade ett stort landområde nära Reval. Det rika Riga tillämpade gotländsk rätt. Och så vidare.
I själva verket var hela Sverige östorienterat ända till 1809 då Finland definitivt förlorades. Sverige var så att säga fyrkantigt, inte långsträckt. Svenska talades ända in i nuvarande Ryssland.
Expanderade österut
Svenskarna hade expanderat österut sedan tidig medeltid. Under stormaktstiden var Riga Sveriges största stad och i Dorpat fanns vårt andra universitet - efter Uppsala.
Ester och letter har brukat tala om "den goda svensktiden", det vill säga 1600-talet. Detta som kontrast till tyskt och framförallt ryskt förtryck.
Gustafson tvekar. Inte var vi väl så bra tycks han vilja säga. Han påpekar att svenska adelsmän, framför allt den berömde Axel Oxenstierna, höll lika hårt på livegenskapen på sina väldiga gods som någonsin de brutala tyska godsägarna.
Svensktiden god
Klarare och bättre besked får vi i Chrispinsssons utomordentligt välskrivna bok "Om svenska öden och äventyr i öster under tusen år". Den svenska kungamakten ville i motsats till adeln avskaffa livegenskapen i Estland-Lettland och införliva provinserna med Sverige som skett med exempelvis Gotland.
Sådant gjorde de tyska baronerna galna men till slut slog den enväldiga Karl XI till. Böndernas ställning förbättrades och provinserna försvenskades. Kungen stod på böndernas sida.
Ett omdöme då från den svenska regeringen: "Tyskarna förslavade urinnevånarna på samma sätt som spanjorerna förslavade indianerna i Amerika."
Vi på Gotland borde bekanta oss med våra nära grannars historia.