Vår väg över vattnet
Gotlänningarnas kamp för sin väg till fastlandet har pågått under många år. Med jämna mellanrum har det protesterats och demonstrerats, namnlistor har skrivits på och insändare har skrivits.
Inför den kommande upphandlingen gjorde GT en djupdykning i arkivet för att studera tidigare demonstrationer och protestaktioner för vår väg över havet.
Säkerligen har vi missat något och någon som haft betydelse i sammanhanget och det är ingen heltäckande bild vi vill presentera, mer några exempel genom åren om hur engagemanget har sett ut. Det handlar alltså inte om en historik om trafikens historia, utan om hur protester och kritik förts fram genom åren.
I slutet av januari 1972 protesterar godstrafikanter mot Gotlandsbolagets förslag att gå dagturer med båtarna. Detta skulle försena godstransporterna menade åkarna och framhöll att "Vi vill åka båt på natten och köra lastbil på dagen".
I juni 1972 JO-anmäler en Visbybo Gotlandsbolagets sätt att sköta trafiken.
I juni samma år bildas aktionsgruppen "Gotländsk front mot kommunikationseländet". En interimsstyrelse bestående av Lars-Gunnar Werkelin, Pehr Hasselroth, och Gunnar Pettersson, utses. Målet är att störta monopolet och stoppa "djurtransporterna över havet", samt ordna vägpriset.
Kort därefter förvarnar "Fronten" om "drastiska åtgärder" om inget görs för att förbättra Gotlandstrafiken. I början av juli stoppas statsminister Olof Palme av representanter från "Fronten" vid Fåröfärjan, på väg till sommarstugan och semester. De lämnar över ett brev till honom som slutar "låt sommaren 1972 bli den sommar som du minns som sommaren du bestämde dig för att göra något ordentligt åt de gotländska kommunikationerna".
I augusti har "fronten" sitt första årsmöte då de hävdar att de har flera tusen medlemmar. Ett tiotal kom till årsmötet. Pressen fick inte närvara.
Den 30 september demonstrerar "Fronten" vid invigningen av Ölandsbron genom att kedja fast en flotte vid en av bropelarna med budskapet "Vägpriser till Gotland". Ett fyrverkeri avfyrades från flotten.
25 december 1972 hänger "Gotländsk front mot kommunikationseländet" upp en skylt framför en av Gotlandsbolagets båtar i Visby hamn med texten "Gotland stängt, god fortsättning".
I februari 1973 anmäler två värnpliktiga, Hans Löhr och Göran Silfving, Gotlandsbolaget till Konsumentombudsmannen (KO), de är kritiska till priser och turlista i Gotlandstrafiken.
17 maj samma år slår Reso och Gotlands Turistförening larm om att Gotlandsboplagets kapacitet inför sommaren inte är tillräcklig. Vissa helgturer är redan fullbokade, meddelar man.
I slutet av september 1973 tvingas Gotlandsbolaget slopa den avgift på tre kronor som man tagit för det speciella rabattkort som krävdes för att få Gotlandsrabatt. Detta efter att en privatperson anmält bolaget till Konsumentombudsmannen för avgiften.
Samma månad polisanmäler en gotlänning Gotlandsbolaget för att rederiet tar 21.50 kronor för en enkelbiljett med Gotlandsrabatt. Med ett fullpris på 42.50 och 50 procent i Gotlandsrabatt, borde priset vara 21.25 menade anmälaren.
I november 1973 ber "Gotländsk front mot kommunikationseländet" JO att undersöka om något fel har begåtts med anledning av att Gotlandsbolaget haft så dålig kapacitet under sommaren. Fronten kräver att kommunikationsdepartementet vidtar åtgärder för att förbättra situationen till nästa sommar.
I januari 1974 motionerar riksdagsledamöterna Per-Axel Nilsson, Visby, och Bernt Nilsson, Kalmar, om att SJ ska ta över Gotlandstrafiken 1976.
28 maj meddelades det att Gotlandsbolaget riskerade att få konkurrens genom Jan-Erik Johansson på Larmtjänst i Visby som ville starta "taxiflyg till sjöss" och förhandlade med ett svenskt rederi om charter av en färja för 1 200 passagerare och 275 personbilar.
Regeringen uppvaktades angående Gotlandstrafiken i samband med en kommande proposition om trafikens framtid.
I början av oktober krävde SSU Gotland att Gotlandsbolaget skulle förstatligas. "Annars får Sveriges skattebetalare i ännu högre grad betala Gotlandsbolagets vinster" menade de unga socialdemokraterna.
1980-talet
Den 19 december 1986 kommer beskedet att Gotlandsbolaget blir av med trafiken efter 122 år. Claes-Erik Norrbom, generaldirektör för Transportrådet, meddelar att Nordström & Thulin tar över trafiken för en tioårsperiod. Starka protester hörs från olika håll och många menar att Norrbom lämnar över trafiken till ett annat rederi på grund av att han personligen har svårt att komma överens med Eric D Nilsson. Riksdagens revisorer granskar beslutet och kommer fram till att inga fel har begåtts.
I januari 1987 trotsar 287 gotlänningar den hårda snöstormen (det blåste 17 sekundmeter på sjön) och reser till Stockholm för att demonstrera mot "myglet med Gotlandstrafiken". Lika många avbokade resan på grund av den hårda blåsten. Demonstranterna, som blev cirka 400, gick från Skeppsbron (precis utanför Nordström & Thulins kontor) till Sergels torg och krävde nya förhandlingar, regional helhetssyn på färjetrafikens utformning, annan handläggare för trafiken, förlängning av avtalet med Gotlandsbolaget med ett år.
De forna vapenbröderna i "Gotländsk front mot kommunikationseländet", Hasselroth och Werkelin, har olika syn på denna demonstration. Werkelin går med i demonstrationståget och hånas i insändarspalterna av Hasselroth som menar att protesterna är "ett fälttåg för att rädda Gotlandsbolaget" och därmed ett stöd för det monopol man tidigare ville störta.
I Stockholm lästes kraven upp av Inger Harlevi (gravid i nionde månaden) och Åke G. Sjöberg hade skrivit en kampsång. Två dagar efter demonstrationen genomfördes en mer officiell uppvaktning av landshövding Claes Elmstedt och kommunalrådet Eric Carlsson.
Nordström och Thulin fick många frågor hur de skulle sköta trafiken eftersom rederiet inte tidigare bedrivit passagerartrafik, det framgår senare att trafiken ska drivas av bolaget JBT.
I januari 1987 granskade GT insändarsidorna tio år tillbaka för att hitta lovord och stöd för Gotlandsbolaget. Detta för att hitta en förklaring till det massiva stöd bolaget nu fick av gotlänningarna. Reportern hittar inget sådant stöd utan de omdömen som förekommer mest i insändare om Gotlandstrafiken är "skandal", "dålig service". En enkät som gjordes ombord 1985 och som refererades i media visade att 76 av 100 resenärer upplevde "båtresan som en negativ upplevelse".
Samma månad tröttnade två personer i Slite på all omsorg om Gotlandsbolaget och startade en namninsamling till stöd för Nordström & Thulin. Det var Lars-Inge Söderström och Kent Ullberg på Cementa som till slut samlade in 2 000 namn.
Även centerpartisten John Hildingsson ifrågasätter gotlänningarnas stöd för Gotlandsbolaget.
"Ett nytt rederi med nya idéer och frisk framsyn som inte betraktar Gotlandstrafiken som en skyddad verkstad skulle hälsas med glädje av både gotlänningar och andra. Den högljudda ledningen för protestmarschen, som för övrigt vanligtvis reser med flyget till och från Gotland, har ingen rätt att göra sig till talesmän för den stora massan båtresenärer" skrev han då i ett brev till kommunikationsminister Sven Hulterström.
I juli 1988 försöker kommunstyrelsen i Gotlands kommun förgäves få rätt i att åtminstone kommunstyrelsen ska få se det hemliga avtalet mellan staten och Nordström & Thulin. Ärendet överklagas till Kammarrätten.
1990-talet
I januari 1990 uppmanade Stångabon Ivan Jacobsson till utomparlamentariska åtgärder som till exempel skattestrejk för att tvinga fram en bättre Gotlandstrafik. "Vi har med fähundar att göra" dundrade han bland annat.
Samma dag berättade Clas Engström i GT om Trafikantföreningen som sedan flera år arbetat för att förbättra trafiken. Denna förenings arbete somnade in mycket på grund av interna motsättning.
"Clas Engström har inte fått något gensvar på sitt förslag men säger att alla
Så jobbar vi med nyheter