Tidigare kollegorna Barbro Engström, Anita Pettersson, Maj Lyander, Karin Lindby Tägt och Gun-Britt Andersson i korridorerna på Visby lasarett där Karin ännu jobbar kvar.
I korsningen i korridoren där apoteket förr låg kramar de forna kollegorna om varandra. Efter ett långt yrkesliv har de fortfarande mycket gemensamt att prata om när föreningen Ruggugglorna träffas.
– I oktober har jag jobbat 40 år och jag har haft roligt varje gång jag har gått till jobbet. När Gun-Britt och jag städade ur bårvagnar var det till stämsång, säger Karin Lindby Tägt och kramar om kollegan Gun-Britt Andersson som fyller 80 nästa år.
Karin Lindby Tägt, undersköterska på akuten, är i sällskapet rena ungdomen. Hon är sammankallande i föreningen, som bildades 2007, och jobbar fortfarande kvar på akutmottagningen.
– De har höjt pensionsåldern till 67, men jag har begärt en egen rollator de två sista åren, säger hon och skrattar medan hon berättar att andra ibland höjer på ögonbrynen över föreningens humoristiska namn.
Dit hör prästen som vid begravningen av en avliden medlem skulle läsa upp vem gåvan var ifrån – och som plötsligt stakade sig i kyrkan, osäker på om föreningen verkligen hette så. Men ruggugglorna är stolta både över sitt namn och över vad de har uträttat inom den gotländska sjukvården.
– De andra här har lärt mig allt jag kan och jag är stolt över att ha dem i min närhet, säger Karin Lindby Tägt och berättar att när föreningen träffas två gånger om året får den som fyllt 80, 85 eller 90 år bestämma val av restaurang.
Föreningen är öppen för undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och sekreterare, kravet är att man har jobbat på akuten på gamla Visby lasarett före 1985-86.
– En del inne på akuten har frågat om de får vara med. Nej, då får ni starta en egen förening: ”Småfåglarna”, säger Karin Lindby Tägt.
Anita Pettersson är 80 år fyllda och har jobbat många år i vården. På akuten började hon tidigt 1980-tal och bilden är tagen ihop med kollegorna på Visby lasarett.
Nya lasarettet som det ser ut i dag togs i bruk 1994, och där pågår förberedelserna för en ombyggnad av akuten. Mycket var annorlunda före 1985, när ruggugglorna ännu var i tjänst.
– När man har jobbat så här länge märker man vilken skillnad det är i tempo. Förr kunde man fika ihop, men nu får man vara glad om man hinner få en bit mat i sig, säger Karin Lindby Tägt medan Barbro Engström berättar hur hon när hon började sitt yrkesliv till och med kunde få sova middag om det var lugnt en stund.
Anita Pettersson och Karin Lindby Tägt bläddrar bland gamla bilder tagna på akuten på gamla Visby lasarett.
Mycket har ändå blivit till de bättre, både för patienter och anställda, som teknisk utrustning och möjlighet till tidigare diagnoser.
– När man skulle ta en sänka var det med en glasspruta som skulle diskas och kokas. Handskarna skulle talkas och för det fanns i början av 1960-talet ett särskilt vindsrum där de hängdes på tork, säger Gun-Britt Andersson medan kollegan Barbro Engström, nyanställd på akuten 1965, berättar att nålarna då testades genom att de anställda drog dem över sin egen hand, innan spetsarna steriliserades redo för nästa patient.
I en pärm finns gamla bilder tagna på gamla akuten. Mycket har hänt inom vården, både vad gäller tekniska hjälpmedel och mediciner. Humor och kamratskap kollegor emellan är dock lika viktig i dag.
Magnetröntgen och ultraljud fanns inte heller, i tider när vanlig röntgen var vad man hade till hands.
– Förr var det många astmatiker som ringde på klockan utanför akuten. Många av dem var dåliga och hade svårt att andas. I dag finns det bättre behandlingar och de klarar det på ett helt annat sätt, säger Maj Lyander, sjuksköterska som började på akuten 1975.
De flesta av de patienter som behöver läggas in på lasarettet har i dag eget rum och patientsekretessen är hög. Förr vårdades de i salar med 17 sängar, för att i början av 1970-talet ligga åtta i varje rum. Många sökte inte vård förrän det var för sent.
– Man kan inte säga att det var en sämre vård, för vi gjorde vad vi kunde. Men fler dog hemma i till exempel hjärtinfarkt, säger Gun-Britt Andersson medan kollegorna konstaterar att det var i tider långt innan 1177 eller pacemaker fanns.
Karin Lindby Tägt är en av två ”ruggugglor” som jobbar kvar. Här visar hon intaget till gamla akuten, i dag passage ner till barnmottagningen.
När de tidigare kollegorna träffas är det både roliga och sorgliga minnen som väcks till liv, men de pratar alltid samma språk och förstår varandra. Deras ögon tåras än i dag när de berättar om det som varit riktigt svårt.
– Tänk spädbarnsdödligheten på den tiden, säger Barbro Engström och berättar att en del av de minnena aldrig kommer att lämna henne.
Att ha upplevt många svåra situationer på gamla akuten, där ambulansen inte ens kunde köra in för att lasta av patienterna, har svetsat gänget samman.
– Man vet att man kan vara både ledsen och glad ihop, säger Karin Lindby Tägt och skyndar iväg för att fortsätta jobba.
Maj Lyander hittar en bild av undersköterskan Bertil Almberg, i dag medlem i föreningen.
Mycket har hänt även i sättet att tilltala varandra och i synnerhet läkarna.
– Man fick till exempel aldrig säga Nisse till Nils Schager. Det var Doktor Ljung, Sundblad eller Hoffstedt, trots att vi kunde vara jämngamla. Nu har de vuxit till sig, blivit överläkare, fått barnbarn och gått i pension, säger Anita Pettersson, 80 år och nyanställd på akuten i början av 1980-talet.
Förr gjordes också skillnad på patient och patient.
– Det fanns extrarum för fint folk. De skulle ha matta på golvet, silverbestick, hade telefon och fick ta emot besök. Där kostade det extra att ligga. Med vissa av de patienterna fick man kontakt för livet, säger Barbro Engström och berättar hur hon till och med blev hembjuden på kaffe efteråt.
”Ruggugglorna” har alla jobbat på akuten där den här bilden är tagen. Från vänster: Gerd Pettersson, Ingrid Lindell, Gun-Britt Hansson, Ingrid Svensson, Torsten Lindeborg, Inger Holmgren, Franz Rücker, Ulla-Britt Lindström, Marianne Smitterberg Anita Dahlberg, Inez Karlsson, Christina Ögren och Ulla Sandström.
Förr var rotationen på personal lägre än i dag, och varken behovet eller fenomenet hyrsjuksköterska hade uppfunnits.
– Jag har älskat att gå till jobbet varje dag och har jobbat 45 år i vården, säger Maj Lyander.
Hon konstaterar att det i dag sällan lönar sig att ha ett jobb som i vården eller inom skolan, där man jobbar med människor.
– Lönerna måste absolut upp, säger hon och ifrågasätter systemet som gör att det lönar sig att säga upp sig, för att börja i bemanningsföretag och utföra precis samma jobb.
För medlemskap i föreningen Ruggugglorna krävs att man jobbat före 1985 på gamla akuten på lasarettet. Från vänster Barbro Engström, Karin Lindby Tägt, Magnus Sundblad, Agneta Lindenfalk, Yvonne Nero, Caisen Bergengren, Christina Ahlström, Anita Pettersson, Bertil Almberg, Maj Lyander, Gun Fallenius och Gun-Britt Andersson.
När det sedan dukas till adventsfika möter fler av hennes gamla kollegor upp. Där finns Doktor Sundblad, som fyller 80 nästa år och självklart numera är Magnus med alla.
– Jag tycker att det var hedrande att de frågade mig, en gammal doktor, om jag ville vara med, säger han och berättar att föreningen och ruggugglorna betyder mycket för honom:
– Faktiskt betyder det väldigt mycket, det är jätteroligt och man vet att man lever.
Efter att först ha utbildat sig till tandläkare kom han till Gotland och jobbade med praktik i Slite.
– Doktor Schager tog mig sedan under sitt beskydd och såg till att jag blev kirurg.
Magnus Sundblad intygar hur viktigt det är med humor, och att dela glädje i jobbet, och får medhåll av fler i föreningen Ruggugglorna.
– Tänk vad tiden har gått! Jag känner mig inte så gammal. Kärringar på 80 år var gamla förr, jag känner mig inte så, säger Gun-Britt Andersson.
Akuten på Visby lasarett ska byggas om, den förra minns medlemmarna i föreningen väl.