I april berättade GT om paret Nilsson-Lindgren som i pensionspresent gett sig själva en jordenruntkryssning. Då befann de sig ännu ute till havs efter att pandemin tagit sitt grepp om hela världen. Deras rutt hade fått läggas om och kaptenen ombord på fartyget gjorde allt för att försöka få hem alla.
– När vi åkte var ju allt frid och fröjd, men efter hand märkte vi att allt blev mer infekterat och vi fick inte gå i land. Under fem veckor var vi fast på båten utan att få stiga i land, men helt ärligt var vi nog alla glada för det, eftersom ingen av de 1800 passagerare och 900 i besättningen ombord blev sjuk, säger Helen (fd Nilsson) Lindgren.
De var så klart oroliga i början och ville mest bara hem, men efter två veckor då ingen fått gå i land och ingen heller visade symptom insåg de att de förmodligen var säkrast i världen. Och för det mesta gungade allt på som vanligt.
– De införde restriktioner som enbart bordsservering, och uppmanade alla att inte umgås i för stora grupper och vissa kvällsaktiviteter som teater och annat ställdes in. Men det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi hade våra rutiner med frukost och sedan lite träning på däck tre, och vi fick ju ändå se en massa härliga ställen som vi annars inte skulle ha fått se, även om vi inte fick gå i land.
Sista gången de 1800 passagerarna fick gå i land under kryssningen var i Australien, därefter var tanken att de skulle ta den nordliga rutten till Franska Polynesien, Japan, Taiwan, Vietnam, Indien och Sri Lanka, men på grund av smittoläget bestämde sig kaptenen för att lägga om rutten mot Madagaskar, Mauritius och Seychellerna.
– Kaptenen informerade oss om läget varje dag klockan 12, men sen var vi även ett 30-tal svenskar ombord som samlades för regelbundna svenskmöten där vi berättade om uppdateringar vi fått höra från våra anhöriga. Vi har fortfarande svenskmöte nu fast online.
Hur var det när ni väl fick kliva av fartyget?
– Den 22 april kom vi till Genua i Italien. När vi fick kliva i land hade all markpersonal hela skyddsdräkter med mask och allt. Vi hade nog inte riktigt insett hur allvarligt det var förrän då. Sedan när vi väl kom iväg med flyget som var specialchartrat och vi hamnade i Frankfurt så var det en helt öde flygplats, det var lite läskigt.