Världsmästaren gillar glada låtar allra bäst

Björn Björn vid Botvide i Lau är bonde, instrumentbyggare, nyckelharpaspelman och dessutom mycket intresserad av speedway.
Det som ligger närmast till hands att prata med honom om just nu är den musikaliska biten eftersom han för bara några dagar sedan kunde hänga upp sitt tredje diplom med titeln "Världsmästare i gammelharpa" på köksväggen i Lau. Därunder finns nu också tallriken som var det vandringspris som nu slutar att vandra. Björns tidigare världsmästartitlar har kommit 1998 och 2002.

När kom nyckelharpan in i hans liv kan man undra.
Jo, det var i barndomen när han besökte farmor, som bodde i Spånga. När Björn var där var det oftast också flera andra barnbarn närvarande och det kunde bli ganska stökigt. Farmor var tolerant, men ibland krävde hon största möjliga tystnad.
Detta krav restes då det var något särskilt på radion, som hon verkligen ville lyssna på. Detta särskilda kunde vara tre olika saker - väderrapporten, Blånn-Olles spelmanslag eller Eric Sahlström spelandes nyckelharpa.
Den unge Björn förstod ju på ett tidigt stadium att det måste vara något speciellt med musik framförd på nyckelharpa. Riktigt fast blev han 1974.
Han var ute på promenad i hemorten Jakobsberg med sin dåvarande familj. Han fick syn på ett anslag av vilket det framgick att det om tio minuter skulle starta en konsert med nyckelharpans förgrundsfigur i Sverige, Eric Sahlström. Björn gick dit och när konserten var över satt ett gäng "gubbar" och byggde nyckelharpor. I samband med detta yppade sig möjligheten att anmäla sig till en kurs i nyckelharpsbyggande. Björn anmälde sig. Och på den vägen är det, som det brukar heta.
Själv betecknar han sig inte som särskilt händig vid den här tiden. Musikintresserad var han och han trakterade diverse stränginstrument såsom gitarr, banjo och fiol. Han kunde således hantera en stråke och det är en bra början för en som vill lära sig spela nyckelharpa.

Egentligen hade ju Björn Magnusson, som han hette på den tiden, ett annat bygge på gång. Han hade beställt en ritning från Australien på en plastbåt som var tio meter lång och han hade kommit en bra bit på väg med detta bygge. Men nu blev det harpabyggande för hela slanten och sannigen är den att båtbygget aldrig blev fullbordat. Den nästan färdiga båten dumpades. Styckades i bitar.
Björn byggde harpa och for sen varje helg till Uppland, som är nyckelharpans centrum för att spela tillsammans med de gamla gubbarna.
Han kom ganska snart fram till att den moderna kromatiska harpan inte passade honom. Med denna kan man spela vad som helst, men Björn ville inte spela vad som helst. Han var ute efter de gamla låtarna som framfördes på "gammelharporna", som har sina begränsningar.
Jämförelsen mellan durspel och dragspel är inte helt fel. På gammelharporna kan man inte spela ledsna låtar utan det blir "frustande och glada" låtar, som Björn säger.
- Gammeharpan är ju ett instrument som man mest spelar dansmusik på, fastslår Björn. En och annan brudmarsch kan det också bli, men mest är det anpassat för spel till dans i små lokaler. Den moderna nyckelharpan är mer ett estradinstrument.
Björn Björn har med tiden blivit en professionell byggare av nyckelharpor och framtagare av byggsatser till dito. Hur många harpor han har byggt vet han inte i dagsläget, men det kan röra sig om ett par hundra.
- Jag tappade räkningen vid 70.
När man bygger nyckelharpor som Björn Björn måste man ha framförhållning. Man måste ha ett antal "skrov" på torkning eftersom det kan ta upp till fem år innan granvirket som man bygger av har hunnit torka. Sverige är nyckelharpans hemort på jorden men att den trakteras även utomlands vet Björn för de som beställt instrument hos honom kommer förutom Sverige från Tyskland, USA, Spanien, Japan med flera länder. Den övervägande delen av beställarna vill ha en byggsats och alltså bygga sina harpor själva.
Björn har sin verkstad i den f.d. ladugården vid Botvide. Där finns bandsåg, slipmaskin, strängmaskin, sofistikerad svarv för stämskruvar med mera med mera. Till själva harpan används gran, till stråken hassel och till övriga detaljer lövvirke av lite olika slag.

Hur lång tid tar det då att tillverka en harpa? Björn funderar ett tag och säger att det i effektiv tid går åt 7-10 dagar. Och vad kostar en harpa av hans tillverkning. Riktpriset är 17 500 kronor och priset är satt med tanke på att man enligt Björn inte kan ta mer betalt än vad Eric Sahlström gjorde för 20 år sedan. Han tog 3 000 kronor men om man räknar om detta till dagens penningvärde hamnar man på just 17 500 kronor. Men det finns andra byggare som tar betydligt mer.

Uppland är i dag centrum för det som har med nyckelharpa att göra. Därifrån, från ett begränsat område av Uppland dessutom, kommer de allra flesta av de låtar som Björn Björn har på sin repertoar. Men lite lustigt är det att när man letar efter det äldsta beviset på detta instruments existens så hamnar man på Gotland. Beviset är dessutom hugget i sten och finns på utsidan av Källunge kyrka. På kapitälbandet på portalen till det gamla långhuset finns en hel svit med små skulpturer som håller på en hel del världsliga saker. Dom bygger, dricker och spelar. Två figurer står där med instrument som inte kan bara mycket annat än nyckelharpor. Skulpturerna är daterade till 1300-tal.
Instrumentet har sedan givetvis utvecklats på olika sätt. Den senaste utvecklingen är ju den som Eric Sahlström åstadkom genom att ta fram den kromatiska harpan. När man nu tävlar i VM finns det därför två klasser , modern harpa och gammelharpa. Antalet personer som kan bruka en gammelharpa är inte så stort men är man nu enligt juryns bedömning bäst bland denna lilla skara så är man världsmästare, vilket alltså Björn Björn varit tre gånger. Hittills.
Denna världsmästartävling är egentligen en ganska vanlig spelmanstävling , som arrangeras till minne av Eric Sahlström. Men eftersom Eric av många betecknades som världsmästare tycker man att det finns skäl att ge tävlingen så hög status att den kallas världsmästerskap. Målet är att ge uppmärksamhet åt instrumentet och det var man verkligen lyckats med.
- Eric kunde spela precis vad som helst på sin harpa, säger Björn med beundran i rösten.

Det var flera av de gamla spelmännen som han beundrade mycket.
- Och när jag spelar nu så sitter dom bredvid så det gäller att inte spela fel, säger han.
Och så tar han tag i sin gammelharpa, som ligger beredd på köksbordet och klämmer i med Dunderhakens vals. Han stampar takten med båda fötterna och det är inte alls svårt att förstå att det spratt i benen på dansanta som befann sig i feststugan när det begav sig. Det är faktiskt inte särskilt ofta som den trefaldige världsmästaren spelar. Några gånger om året på bröllop, på midsommaren och några enstaka gånger dessemellan. Mer blir det inte. Men det som man en gång lärt sig sitter där tack vare muskelminnet.
När de dansande trampade igång med sina grova skor förr var det kanske så att detta lågmälda instrument inte hördes så mycket egentligen. Därför avslutas i regel varje låt med ett kraftigt drag på basstängen för att tala om att nu är det slut.