Vart tog de vägen, de besvärliga människorna?

skaldade Tegnèr.
Sökare med ögon vidöppna för sanning, rätt och vett har alltid funnits. De genomskådar gärna den mörkade sanningen, den offentliga lögnen, det bekvämt vardagliga småljugandet, Kejsarens nya kläder, byråkratiska påhitt, undanglidandet. Antingen de stormat mot konst och lurendrejeri, lyssnat till tumregeln "follow the money" - följ pengarna, eller hållit upp en avslöjande skrattspegel för oss.
De fanns där på Gotland i många år, oftast till irritation för etablissemanget. De sågs som bråkiga, samhällsomstörtande och moraliskt upplösande.
De var klarsynta, egensinniga, omutliga, de bråkiga pojkarna. De hade för vana att klä av makthavare som inte skötte sig. De såg igenom rena lögner, vårdslös verklighetsbeskrivning och myndighetsutövning. De drevs av ett rättspatos gränsande till haveri. De var högljudda, envisa, själsligt blåögda och synnerligen besvärliga. De var skärpta, duktiga, envisa, gick alltid med hela huvudet före. Klumpiga och klantiga ibland. Men drivna av ett patos, en känsla för rätt och fel. De hade en högljudd inre kompass, vars vägledning de vägrade misstro.
De var kanske aningens för stora för en liten ö, där inga träd gärna tillåts växa upp i himlen. Så de försvann. Från Gotland. Från det lokala rampljuset.
Det blev lite tyst och tråkigt- håll med om det! Det är som med turisterna i augusti, ungefär. Ödsligt, tomt.
Vi har letat upp några av dem. Några av de besvärligaste vars livshållning stavas kontroversiell. De som utmanade vår rättskänsla, våra fördomar, våra ömma tår. De som kanske fick oss att tänka ett snäpp till.
Nu klär vi av de bråkiga pojkarna åt er!