Vart tog det sunda idealet vägen?
Historien visar att skönhetsidealen styrs och påverkas av evolution, biologi och det samhälle, de tider och den kultur vi människor lever i.
Vad innebär det för västvärldens modeindustri och skönhetsideal, när å ena sidan övervikt, ätstörningar och ohälsa breder ut sig och å andra sidan 2000-talet än så länge präglas av ett individualistiskt, egobejakande och många gånger hälsofrämjande tänkande och agerande?
Kommer ohälsan att segra, eller kommer människans klokskap och kunskap om mat, motion och livsstil att gå vinnande ut striden? Landar vi i slutänden någonstans mitt emellan gårdagens självspäkande och hyperkontrollerade kroppsideal och dagens mer sunda och fria normer? Kan det vara så att vi är på väg att återuppfylla de antika grekernas sanning Mens sana corpore sano? En sund själ i en sund kropp.
Ett idealiskt ideal alltså, inte ett ouppnåeligt och osunt sådant. Det ?ideala? har nämligen varierat kraftigt genom tiderna. De biologiskt betingade attributen???de som främjar evolutionen genom att bejaka människans fertilitet???har oftast varit de tydligaste, men inte alltid...
Några av de äldsta kvinnoavbildningarna som hittats i Centraleuropa hyllar just kvinnans fruktsamhet, genom att lyfta fram yppiga höfter, rundad mage och stora mjölkstinna bröst. Å andra sidan så såg de faraonska egyptiernas föredömen klart annorlunda ut. Där var idealkvinnan lång och slank, gärna lite muskulös.
Än mer fysisk styrka hittade man hos antikens greker, där såväl män som kvinnor åtminstone bildigt talat skulle kunna platsa i Olympiaden. I Indien hyllades runda rumpor, medan man i Japan täckte över dem med kimonons rosett.
Under renässansen hyllades brösten i dubbel bemärkelse???de skulle sitta högt och ?vara perfekta?, inte användas. Amning sköttes av ammor, inte mammorna själva. På 1600-talet började dock medicinsk expertis rekommendera amning, varpå mjölkstinna fylliga bröst återigen blev modernt. Barocken idealiserade frodiga former, som sedan slankades rejält under rokokons mer gracila prägel.
Omkring sekelskiftet 1800/1900 var idealet getingmidjor, med väl accentuerade bröst och höfter. Ett alternativ för att nå idealmidjan på 32 centimeter var korsetter, som gav många kvinnor rygg-, andnings- och matsmältningsproblem. Med kirurgi, ett inte alls nytt verktyg för ökad skönhet, kunde man bli ännu smalare om man opererade bort de nedersta revbenen.
Så startade den kvinnliga frigörelsen och med tillgång till rösträtt, högre utbildning och tidigare typiskt mansdominerade yrken, följde ett kraftigt förändrat skönhetsideal. Kläderna skulle vara mer praktiska och det kanske mest typiskt kvinnliga, brösten, skulle inte framhävas. Tvärtom, figuren skulle se slank och smidig ??användbar???ut.
Det innebar dock inte att kvinnan kunde sluta kontrollera sig själv och sitt yttre. Kortare frisyrer krävde tätare frisörbesök och benen skulle alltid vara nyrakade, eftersom kjolarna blev betydligt kortare. Mäns skönhetsideal har historiskt sett dels inte bedömts vara alls lika viktiga, dels har deras utseende varit föremål för betydligt färre krav eller förväntningar på förändring.
På 30-talet hyllades fortfarande den smala midjan, men nu skulle dessutom benen vara raka och långa. Framgångsrika skådespelerskor som Rita Hayworth, Marlene Dietrich och Mae West blev föredömen.
Modet kring andra världskriget präglades av den rådande politiken: kvinnan skulle vara stark och sund, kunna amma och gräva skyttegravar. Ett par årtionden senare blev idealet återigen mer kvinnligt, med smal midja och generösa former. Den nya stilikonen Marilyn Monroe speglade de goda och mer lättsamma tider som följde på kriget.
På 60-talet vände läget radikalt. Trådsmalt och androgynt blev synonymt med vackert, bantningshysterin bredde ut sig och på 70-talet sattes den utmärglade modellen Twiggy på piedestal. Inte ens frigörelsevågen förmådde ändra på det, trots att alla former, färger och friheter tilläts och uppmuntrades. Ändå verkar det som om några av de tankarna slog rot, eftersom det efterföljande 80-talet i mångt och mycket handlade om att ?ta hand om sig själv?. Kroppskontroll var fortfarande viktig, men nu skulle det ske mer i sundhetens tecken.
I Sverige uppmuntrade den solariebruna och vältrimmade Susanne Lanefelt oss att ?kniiiipa? oss till en sund, stark och vacker kropp. Gymping, aerobics och gymträning blev ett måste, för nu skulle man inte bara vara smal, utan vältränat och muskeldefinierat smal. Kontrollerat smal.
För många gick kraven och kontrollen överstyr. Det var under 80- och 90-talen som begreppet ätstörningar blev allmänt diskuterat och bearbetat, trots att fenomenen beskrevs i medicinsk litteratur redan på 1700-talet.
? Det innebär inte att det var någon lavinartad ökning av ätstörningar just då, på 80-talet. Snarare var det så att svensk sjukvård var lamslagen på 60- och 70-talen, man var inte van att hantera sådana här frågor. I dag ligger ätstörningar på en förhållandevis jämn, men något ökande nivå, säger Birgitta Meurling, docent och lektor i etnologi på Uppsala universitet och författare till ?Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar?.
Någonstans där är vi fortfarande kvar. Det rådande kvinnliga skönhetsidealet är en smal och vältränad kropp. Varken midjan eller brösten ska vara överdrivet markerade???till och med tuttikoner som Pamela Anderson Lee och Dolly Parton har gjort bröstreduktioner!???men de ska definitivt finnas där. Männen ska även de vara vältränade, gärna muskulösa utan att bli överdrivet 80-talsbiffiga.
Tränar gör vi i löparbanan, på gymmet och på spinningcyklarna. Dessutom ska vi gärna ägna oss åt mer djupgående egenvård i form av massage, akupunktur, yoga eller meditation. Så ska vi vara sunda inuti också. Äta nyttigt och lagom mycket. Lära oss att säga nej och säga ifrån???bejaka det vi mår bra av. Egenvård är dagens modell, en sund själ i en sund kropp.
Många menar att vi är inne i en retrovåg som för oss tillbaka till rötterna, både andligen och fysiskt. Att morgondagens ideal är de biologiskt sett perfekta???starka, sunda och fertila?? varelser mänskligheten en gång skapades som.
Frågan är om det är dit vi kommer och där vi kommer att stanna. Om vi gör det, kommer då förebilderna: modellerna, skyltdockorna och idolerna att anpassas mer efter befolkningen? Många tror och hoppas det...
I ?Kroppar i konsten???om hälsa och skönhetsupplevelser genom tiderna? skriver professor Stephan Rössner följande om modeindustrin:
??I en tid när övervikt och fetma blir allt vanligare, därför att vi rör oss mindre och möjligen också äter mera, är det naturligtvis viktigt att de rådande skönhetsidealen inte avviker alltför mycket från gällande viktnorm för vår tids kvinnor. Det skapar frustration och en känsla av ouppnåelighet och kan uppenbarligen för vissa helt i onödan bli en inkörsport till en hälsovådlig anorexi.
Och på vissa håll har ?de rådande skönhetsidealen? redan blivit betydligt mer normaliserade. De mulliga modellerna blir fler, de anorektiska artisterna färre och nya rön visar att svenskarna faktiskt blir allt större, både på längden och bredden. Och det långt ifrån enbart på grund av ohälsa.
Så jobbar vi med nyheter