LJUGARN Drömmen i många pojkrum är ett liv som proffs i NHL, världens bästa ishockeyliga. Johan Larsson från Lau nådde till slut dit. Det här är en intervju om ensamhet och otrygghet men också om viljan att vara bland de bästa.
Staden Buffalo i nordvästra USA med sina 285 000 invånare vid Niagaraflodens utlopp i sjön Lake Erie. Här, på gränsen mot Kanada och bara en halvtimme i bil från Niagarafallens dån, har han sitt hem, Johan.
Jo, det är så han säger när jag frågar om hans ”hemma”.
Det är där, på andra sidan Atlanten, han lever sitt liv som professionell ishockeyspelare i klubben Buffalo Sabres.
– Hemma är väl där borta i Buffalo, det är där jag är mest. Men det är klart, jag har ju familj och mina äldsta kompisar här på Gotland, så...hemma är förstås här också.
Stekande sommarsol över Gotland den dag vi ses i det vita sommarhuset i Ljugarn, ett par hundra meter från Östersjöns vatten. Han köpte det för tre år sedan, här är en oas att varva ner i när ishockeyn har sommarstiltje.
Vardagen i Nordamerika, den vi ska komma till i den här intervjun, är fylld av träning, matcher, resor och tuffa krav. I Ljugarn finns tid för reflektion och aktiv vila.
– För jag tränar en del, jag kör intervaller och sånt med (löptränaren) Torbjörn Sköldefors och så en del gym. Men annars...
Ja?
– Tar det lugnt, slipper stressen, umgås med polare, spelar pärk. Här är jag den vanlige Johan, här känner folk mig sedan jag var liten, det är skönt. Avslappnande.
Kvällen före intervjun med Johan lyssnar jag på en dokumentär i P1 om fotbollsspelaren Anders Svensson. Han berättar om ensamhet och hemlängtan under sina första år som Premier League-proffs i Southampton.
Johan växte upp i Lau med två bröder, Emrik och Arvid. Alla blev ishockeyspelare, bröderna numera i Visby Roma.
På den tiden körde mamma och pappa fram och åter, dag ut och dag in, de två milen mellan gården i Lau och i ishallen i Hemse.
Johan var den som gick längst. Via ishockeygymnasiet i Gävle hamnade han i Brynäs och dessutom olika junior- och ungdomslandslag.
En kulmen nåddes på våren 2012 då han vann såväl SM-guld, JVM-guld och sedan, i augusti, flyttade till USA för sin första säsong som proffs, då kontrakterad av NHL-klubben Minnesota Wild.
Men i den här intervjun ska vi hålla ishockeyn kort, vad gäller det rent sportsliga.
Istället ska vi undersöka hur det är att nå den dröm så många flickor och pojkar har då de är små. Det är bara att titta på framtida ”yrkesval” i Gotlands Tidningars serie ”Vi i ettan”, där finns många fotbolls- och hockeyproffs bland alla delfinskötare.
På kylskåpet i föräldrahemmet i Lau hänger en krönika som jag skrivit. Den har rubriken ”När ditt rum blivit gästrum, kom ihåg mig då” och handlar om den förväntade ensamheten när mina barn flyttat ut. Johan lever sitt liv, där hemma går föräldrarna med stolthet i bröstet och en viss oro i magen. ”Grabbarna är ju alltid våra barn, jag tror inte riktigt de förstår det, säger mamma Gunilla när jag ringer henne.
Sommarens första hammarslag ekar över Ljugarn, hammockar och trädgårdsmöbler har plockats fram. I Buffalo är lägenheten på Delaware Avenue bortlämnad i samband med att Johan vände hemåt i tidig maj.
Helst hade han inte velat komma till Gotland förrän lagom till midsommar, det hade i så fall inneburit att Buffalo Sabres nått final i NHL-slutspelet Stanley Cup.
Nu räckte 40 segrar på de 82 matcherna inte ens till slutspel.
Vad är det som driver dig med hockeyn, du har ju trots allt haft några tunga år?
Han funderar en stund, häller upp ett glas iskallt vatten:
– Att spela mot och med de bästa, tror jag. Zetterberg, Crosby...de bästa, helt enkelt. Spela på den bästa scenen.
Reflekterar du över det någon gång? Att du faktiskt är där uppe nu?
– Ja, det händer. Det gör det. Men samtidigt lever jag mitt i det, då blir det vardag. På sätt och vis är det bra att landa på Gotland ibland, när jag får alla frågor inser jag hur stort det egentligen är.
Han säger det med förvåning, närmast. Johan tycks lugn, jordnära, trevlig, som folk är mest. Men också med den där talangen och den obändiga viljan att lyckas.
Vägen till en ordinarie plats i Sabres tröja har varit långsam, lång och ibland inte så lite tuff. När han reste dit för sin första säsong kändes Nordamerika oerhört långt hemifrån, inte bara att ta båten från fastlandet som förr.
Redan som 17-åring, han var 20 när han stack, hade NHL-klubbar för all del haft honom under uppsikt, det visste han.
Och visst hade han varit över i Minnesota och bekantat sig med den förening som först valt honom...
...men när du satt ensam på planet över och det skulle börja på riktigt, minns du den känslan?
– Det var rätt okej ändå, jag var redo, jag vidde i väg.
”Vidde”, säger han. Det är sudergutniska för ”ville”, ty hemöns accent har han långt ifrån lämnat.
Jag tänker att kanske är det här ändå hans hemma, Gotlands sydöstra kust. Här finns alla tidiga minnen, här badade han som barn, här rullar havet in som det alltid gjort. Här är han, precis som han säger, Johan. Johan från nu och förr.
Men samtidigt fanns förstås en stor dos oro. Hur skulle det bli? Hur skulle han bo? Skulle han lyckas på isen? Skulle han längta hem?
– Lite fördel hade jag av att jag flyttade till fastlandet när jag var 16, att jag redan hade gjort den första flytten hemifrån.
Det blev inte som han tänkt sig. Lock out i NHL, ingen serie kom igång och Johan sändes direkt till Texas och farmarlaget Houston Aeros i bakgårdsligan AHL.
Han sitter tyst ett tag, tänker sig bakåt, fyra år är både länge sedan och alldeles nyss.
– Då var det många tankar, det var det. Det var inte bara att ringa föräldrarna.
Om NHL är en lyxliga där spelarna bor på flerstjärniga hotell, äter bra och reser med klubbens egna flygplan är AHL ett lakan på en brits, sju timmar i buss och trunkar med utrustning att släpa på.
– Vi fick själva skaffa en lägenhet, jag och Jonas Brodin (från Färjestad) som också hamnat där. Man var ju inte så bra på engelska, men det ordnade sig. Sedan tog vi en taxi till Ikea och köpte möbler, två blyga killar.
Han ler lite åt minnet. Tiden är en annan nu. Han har tagit plats i högsta serien, gör sina poäng, pengarna trillar in och på sajten hockeyfights.com har jag sett honom brottas på NHL-vis.
Men i början...mycket tid att tänka?
– Jo, så var det ju. Mycket upp och ner, många funderingar, det var många kvällar jag tänkte att jag skulle...inte ge upp, kanske, men som jag inte hade lust. Då blev det många samtal hem och föräldrarna gav en massa stöd.
Jag pratade med din mamma Gunilla inför den här intervjun, hon berättade att du haft tungt emellanåt.
– Ibland, så...det blir ju så, man längtar hem. Samtidigt är det här vad jag vill, och det har blivit bättre ju mer jag kommit in i det livet.
Värst har det varit vid jul, den tid på året människor reser över hela klotet för att tillbringa några dagar med sina nära.
– När man sett bilder hemifrån, då kommer tankarna. Men i Buffalo känner jag en familj som hjälpt mig mycket, han var tolk åt juniorlandslaget och de har verkligen släppt in mig. Jag kan komma hem till dem när jag vill, det är skönt.
Mamma och pappa var i Houston för att se sonen spela, det var i slutet av första säsongen. Johan skulle in på isen för morgonvärmning när budet kom: Minnesota vill ha dig nu, du ska flyga för match i San José. Bara sådär. Bara att packa grejorna och ge sig av. Proffslivets hårda baksida. Föräldrarna fick aldrig se någon match.
Via Houston Aeros, Minnesota Wild, Buffalos farmarlag Rochester och nu Buffalo Sabres har Johan Larsson, Lau-sorken, till slut landat i det amerikanska samhället, dess rutiner och kultur.
Han kör bil utan problem, Buffalo är verkligen inte så stort, säger han.
– Då skulle du se när jag började köra i Houston. Fem filer och massor av bilar överallt. Det är USA:s fjärde största stad, och där kom jag från Lau!
Så mycket mer än hockey hinns inte med, hockeyn är fokus och hans jobb.
Risken finns alltid att snabbt bytas bort, få spelare är heliga, de är lika mycket klubbarnas handelsvaror som individer .
– Det får man ta, det är spelets regler, även om det är jobbigt, säger han.
När du sitter där i Nordamerika och tänker på Gotland, vad tänker du?
– Det är väl det där jag sa, om att slippa stressen, att gå ner i varv. I Buffalo är hockey stort, det skrivs mycket i tidningar, där är man alltid i fokus.
Kommer du att återvända till ön en dag, tror du?
– Jag vet inte...hur vet man det? Någonting kommer jag alltid att ha här, som det här huset. Men flytta hit...jag vet inte.
Jag frågade om du längtar till Gotland ibland. När du är här, längtar du till USA då?
– Jo, lite faktiskt. Nu känner jag mig rätt säker på en plats, det ska bli kul att komma igång i slutet av augusti.
NHL var ingen uttalad dröm, snarare en plats i Eliotserien. Men nu är han trots allt over there, i världens bästa liga. Där ”Sudden” och ”Foppa” spelade när han var liten och han själv höll på Malmö för att han gillade spelaren Jesper Mattsson.
Nordamerika är vardag, nu. Resorna över hela kontinenten, matcherna inför fulla läktare, hemma i First Niagara Center eller på bortais i New York, i Detroit eller Philadelphia.
En gång var han lillkillen som lirade landbandy med brorsorna i ladan.
Fram i tiden kommer han antagligen att förstå hur långt han verkligen nådde.