- Om Yvonne Hallin hade varit kvar i Visby stift hade jag nog haft ett allvarligt samtal med henne.
Så säger biskop Lennart Koskinen sedan det blivit känt att den tidigare kyrkoherden i Burs vägrat att låta en pappa föra fram sin dotter till altaret vid en vigselakt.
Yvonne Hallin, numera kyrkoherde på Djurö, hänvisade, som GT skrev i gårdagens tidning, till kyrkans jämlikhetstänkande.
Hon lutade sig också på en rekommendation från biskopen i Stockholms stift, som avråder prästerna från att godkänna traditionen med brudöverlämning.
I Visby stift finns inga sådana generella riktlinjer kring den här frågan. Det finns inget uttalat förbud mot att en far för fram sin dotter till altaret och överlämnar henne åt brudgummen.
Anglosaxisk sed
Men man försöker undvika det.
-I sak är det ju ett arv från den tid då kvinnan var omyndig, säger biskop Lennart Koskinen.
Dessutom är det en anglosaxisk sed som aldrig varit vanlig i Sverige.
Men fler och fler efterfrågar den här seden, troligen efter påverkan av främst amerikanska filmer.
- Det är inte ovanligt, jag skulle tro att cirka 20 procent av brudparen vill ha modellen med brudöverlämning, säger Lennart Koskinen.
Men eftersom Svenska kyrkan vill betona jämställdheten mellan kvinnor och män försöker man avråda.
-Vid samtal med brudparet förklarar vi vad seden står för, och då ändrar sig många. Men om det är väldigt viktigt för dem så säger vi inte nej. Vi ska göra en vigsel som stämmer med brudparets önskemål, slår biskop Koskinen fast.
Håller med i sak
Frågan om brudöverlämning vid vigslar är en aktuell fråga präster emellan. Under sommaren och hösten har en livlig debatt pågått bland annat i Kyrkans Tidning.
Kent Österdahl, kyrkoherde i Klinte, är en av de präster på ön som i sak håller med Yvonne Hallin. Brudöverlämnande är helt fel, anser han.
Aldrig gått så långt
-Men hittills har jag varje gång jag fått frågan kunnat lösa den i dialogform, säger han.
Men om brudparet stått på sig hade du nekat viga dem då?
-Det har aldrig gått så långt, så jag vet inte. Det alltid flera bottnar till varför man önskar en viss tradition, men min erfarenhet är att det mesta går att lösa genom dialog, svarar Kent Österdahl.