"Vi hade i stort sett gett upp"
Besättningen överlevde branden och klamrade sig fast i resterna av den havererade segelbåten. Det dröjde sju timmar innan hjälpen kom.- Vi hade i stort sett gett upp hoppet, berättar skepparen för GT.
Foto: Krister Nordin
I sju timmar satt den fem man starka besättningen fastklamrad på en av pontonerna innan de upptäcktes och räddades.
När GT talade med besättningen i går skulle de precis äta lunch vid Gotland Runts start- och målplats i Sandhamn, Stockholms skärgård, innan de skulle åka och möta sina räddare, som ännu inte gått i mål.
"Tog bara två minuter"
Nya, torra kläder har de på sig och ingen fryser längre. Men de har inga mobiltelefoner eller plånböcker. De förstördes i branden.
- Det gick väldigt fort. Från det att vi såg att det brann tog det inte mer än högst två minuter innan mittenskrovet var övertänt och vi var i vattnet, berättar skepparen på "UBS Racing Team", Johan Gnosspelius.
- Där låg vi och var oroliga att båten skulle explodera. Ingen hade haft tid att få med sig flytväst, men några hade torrdräkter på sig.
I närmare en halvtimme låg de i det kalla vattnet.
- Sedan var det utbrunnet och vi kunde ta oss upp på en av pontonerna. Några av oss var rejält nedkylda, berättar Johan Gnosspelius.
- Det gungade ganska bra och det var inte så lätt att hålla sig kvar. Vi försökte få tillbaka värmen genom att tömma stövlar och krama om varandra, med de frusnaste i mitten.
Sedan vidtog jobbet med att få kontakt med någon av alla de båtar som passerade. men utan framgång.
- Vi byggde en flaggstång. Några hade huvorna uppe på sina självlysande jackor. Vi såg en stor del av fältet passera innanför oss, en del på bara 200-300 meters avstånd. Men ingen såg oss.
Timmarna gick utan att något hände. Vid ett tillfälle såg de två handelsfartyg närma sig.
- Vi var väldigt oroliga för att bli överkörda. Vi låg ju mitt i farleden. Och fartygen passerade oss, ett på varje sida, med kanske 600-700 meter emellan. Men inte heller de såg oss, berättar Johan Gnosspelius.
Ville inte lyfta upp riggen
Besättningen hade att göra med att hålla sig varm. Och att diskutera lösningar.
- Vi hade hela tiden olika idéer, som att försöka bygga en rigg och segla mot land. Eller paddla. Men vi ville inte försöka lyfta upp riggen, som låg under vatten, för det var den som gjorde att vi inte drev fortare ut till havs.
- Men vi var ganska lugna. Vi var sysselsatta hela tiden och det var ingen panik och inga konflikter.
Till slut började solen gå ner.
- Vi skar loss delar av seglet för att kunna svepa om oss för natten. Då såg vi två nya båtar. Vi hade en kolfiberpåle som används som flaggstång, och den dunkade vi med på skrovet som en bastrumma.
Besättningen på den andra båten hörde dunkandet men förstod inte varifrån det kom,
- När de var förbi oss hade vi i stort sett gett upp hoppet. Men den nedgående solen reflekterades tydligen i vår segel, och så vände båten.
- Men vi var rädda att de inte hade sett oss, och fortsatte att vifta tills de viftade tillbaka. Det var en otrolig lättnad. Några fällde till och med en tår, berättar Johan Gnosspelius.
Sedan gick det fort. Den vändande båten, med bland andra advokaten och förre JämO Claes Borgström i besättningen, plockade upp de nödställda och larmade sjöräddningen.
- Vi togs emot mycket bra i Vändburg. Det blev bastu och bubbelpool mitt i natten.
Tisdagen blev hektisk. Båtens ägare kom och hämtade besättningen och fixade nya kläder innan de flög hem på eftermiddagen.
Och till nästa år kan det bli Gotland Runt igen.
- Visst. Det var ju ingen seglingsolycka egentligen.
- Men i fortsättningen kanske man försöker ha en vattentät mobil på sig, eller en nödraket fastsatt någonstans på kläderna, säger Johan Gnosspelius.
Så jobbar vi med nyheter