Dagen vi träffas, i Gittans bruna och ombonade bulhus i Eke, är det exakt ett år sedan sonen Rasmus gav sig av till Afghanistan för ett halvårs utlandstjänst, med bas i Mazar-i-Sharif.
8 december 2009. Hon minns det som i går, hon kan ta på känslorna.
- Jag var alldeles...det var hemskt. Men det försökte man att inte visa, man sa "var rädd om dig" och "var försiktig", men inuti var det hemskt.
Du träffade Rasmus, 23, i en 2sidor-intervju förra veckan. Ett samtal om hans sex månader i ett krigssargat land, om tankarna där, rädslan.
Han återvände i juni och har sedan dess hunnit landa i det invanda igen.
I dag träffar du hans mamma Gittan, eller Birgitta, i en intervju på samma tema. Vad händer med en mamma vars son riskerar livet så långt bort?
I november skrev jag en spalt efter att ha rest med samma Gotlandsfärja som de förband som då genomgått Afghanistan-utbildning på Tofta.
Jag hörde dem prata, om vapen, om pansarbilar, om träffbild, om att faktiskt döda och funderade kring hur mycket dessa män egentligen pratar om känslor.
Som reaktion fick jag ett långt och vänligt mejl från Gittan:
"Det är absolut inga machokillar./.../finare, ödmjukare, mer pålästa, känslosamma och fina ungdomar har jag aldrig träffat på tidigare".
Eke inbäddat i snö. Här bor 69 personer, Gittan är en av dem. Hon har bott i sitt bruna hus sedan hon var 25 och i socknen hela livet.
- Mitt föräldrahem ligger där borta, jag kom inte mer än 300 meter, haha. Men det är fint här, är jag till Stockholm vill jag hem efter en halv dag.
Julen var upp och ner
Hon berättar om uppväxten, kompisarna. Berättar om strandboden hon har nere i Djupkrok, om naturen, hon har ledig onsdag och ska ut och hämta lite grönt sen att pynta med till jul.
Hon ser fram mot julen. Annat var det i fjol, då Rasmus just givit sig av till Afghanistan. Då infann sig en ny tidräkning: att räkna ner dagarna till första permissionen (i februari), till nästa sommar, då uppdraget skulle vara över.
- Den julen var upp och ner. Jag var inte här alls, inte i tanken, säger hon.
Efter Gittans mejl, där hon kommenterade min spalt, bestämde vi att träffas för den här intervjun.
Och när vi sen väl ses behöver jag knappt ställa några frågor. Hon pratar ändå. För känslorna finns kvar där, när som helst möjliga att plocka fram.
2007 gjorde sonen Rasmus utlandstjänst i Kosovo, 2009 valde han att söka till Afghanistan och blev så småningom uttagen som fordonsförare i en skyttepluton.
Vad tänkte du när han sökte Afghanistan, Gittan?
- Ja, du...det var bara att stötta honom. Jag började läsa och sätta mig in i konflikten, om det nu är möjligt. Det var relativt lugnt där nere då, men sen under utbildningen skadades tre svenska soldater när de kört på en vägbomb..."ska jag verkligen tillåta att han åker", tänkte jag, men han var ju 22, vad skulle jag säga.
Hon säger att tanken på att han skulle resa dit i någon mening var värre än den tid han faktiskt var där.
- För då hade det på något sätt vänt, då kunde jag börja räkna ner.
Viktiga samtal
Det är tyst i bulhuset i Eke, tv:n står på utan ljud, det är "Gomorgon Sverige" och reportage om John Lennon, 30 år efter hans dödsdag.
Gittan berättar att hon har dagböcker kvar sen hon var liten; "jag har börjat gilla en ny grupp från Liverpool", har hon skrivit med sirlig skrift.
Hur var det att prata med Rasmus sedan han kommit fram?
- Man ville ju höra av honom varje dag, men det gick ju inte...
...och så berättar hon om oron, den ständigt närvarande. Om väntan på att telefonen skulle ringa, väntan på sitt enda barns röst och lättnaden den gav:
- Jag minns jag ringde och ringde sedan han kommit fram, men fick aldrig svar. Men sen, dagen före julafton, jag jobbade (på Färghuset i Hemse) och det var julrusch och glada människor överallt, men jag försökte bara hålla masken.
Men så ringde det, mitt i stöket:
- Det var dålig mottagning, jag stod ute på gatan och snön vräkte ner och vet du vad han sa, han sa "kör försiktigt, mamma, du har väl satt på vinterdäcken?". Det var vad han tänkte på när han var där nere i sitt helvete!
Gittan Wahlgren lever ensam, hon och Rasmus pappa (som bor i Burgsvik) separerade för 18 år sedan men har bra kontakt. De stöttade varandra när sonen var i väg, talade med varandra flera gånger i veckan.
Att kunna prata, det var det som höll henne uppe.
Kvällen den 7 december 1968 var det frosthalka på Gotland. Gittan, som då var 15, och tre kompisar hade varit på dans i Levide, men det var trist och lite folk så de begav sig istället mot en annan dans, i Garda.
I Lye gick bilen av vägen i en kurva och kraschade med sidan mot ett träd. Gittan slängdes troligen ut genom bakrutan, slogs medvetslös och bröt en arm.
Två av vännerna, en pojke och en flicka, omkom.
Det är en händelse som följt henne genom livet. Hur snabbt allting kan ändras, hur ungdomlig iver förbyts till nattsvart sorg och kaos.
Sjuk av oro
Minnena från den där danskvällen har också funnits levande under Rasmus utlandstjänst i såväl Kosovo som Afghanistan.
Har du varit rädd?
- Hela tiden.
Vad var du rädd för?
- Det värsta. Att han inte skulle komma hem igen.
Såg människor runt om dig att den här rädslan fanns?
- Det tror jag inte. Jag bar den inombords, men den fanns alltid närvarande. Så fort det ringde...en gång höll de på att skrämma livet ur mig. Försvarets nummer slutar på 7000 och en gång fick jag telefon på jobbet och såg en sjua och en massa nollor. Jag svarade, livrädd, och en myndig mansröst frågade om jag var Eva Birgitta Wahlgren och jag tänkte "nu, nu har det hänt nåt".
Men det hade det inte?
- Det var Swedbank som ringde om nåt erbjudande, numret slutade visst på 700, men det såg ju inte jag!
Tog du erbjudandet?
- Haha, nej du, jag var totalt blockerad, alldeles darrig.
Under soldaternas utbildning och under tiden för missionen fick Gittan kontakt med flera andra mammor, ett nätverk att söka stöd i.
En mamma i Luleå var så utom sig av oro att hon helt enkelt blev sjuk. Så just före avresan hoppade därför sonen av och blev blomsterbud istället.
- Jag tror att vi här hemma mår sämre än de som är i väg. De har fullt upp, medan vi har tid att gå runt och tänka.
Trots dessa känslor har jag förstått att du är stolt.
- Ja. Jo, det är jag. Jag är stolt när jag hör honom berätta. Många ungdomar i dag är så bekväma...de här riskerar liv för att människor ska få det bättre. Jag är stolt och jag tror verkligen att det de uträttar gör skillnad.
Du blev lite upprörd över min spalt.
- Jo...för jag vet ju hur det ligger till. Du var i och för sig lite nedtonad, men i Aftonbladet var det en journalist som skrev om soldaterna som "outbildade, arbetslösa dataspelsnördar" och jag blev så förbannad och skrev ett svar, vilket slutade med att Helle Klein (då politisk chefredaktör) mer eller mindre fick be om ursäkt!
Gittan tycks uppfylld av Afghanistan. Trots att hon aldrig varit där, har hon ändå varit där så mycket.
Ibland tycker jag mig uppfatta att hennes ögon blir blanka. Så intensiva tycks de, känslorna.
Men hon har en vardag också. Hon har arbetat i Hemse i stort sett hela sitt liv och är road av handarbete, syr bland annat kuddar som hon säljer på marknader,
Det första hon gör när jag kommer är att berätta om när Rasmus var sju och gav sig av med skolbussen till sin förstaklass i Havdhem.
Nu är han vuxen. 23. Det går så fort, säger hon. Så fort, så fort. Rasmus bor i Visby nu och de hörs rätt ofta på telefon, det är inte längre ångestkänslor varje gång det ringer.
"Det kunde varit han"
Men hans utlandstjänster har förutom all oro i någon mening också inneburit att de båda kommit närmare varandra. De har utvecklats som människor och har haft rädslan, skräcken, att bearbeta tillsammans.
Det första "vita arkivet" inför Kosovo-resan fylldes i vid köksbordet i Eke. Instruktioner och önskemål inför en eventuell begravning.
Det är starka känslor som är i rörelse vid sådana tillfällen.
Under Rasmus halvår i Afghanistan har svenska soldater faktiskt förolyckats. Hur tänker du kring det?
- Det är jättetrauma, förstås. Så orättvist. Men också vetskapen att det lika gärna kunde varit han. Hemskt!
Vi dricker av kaffet, äter en lussekatt. Jag frågar hur hon skulle reagera om Rasmus vill ut igen, ta fler utlandsuppdrag?
- Det blir ju en enorm kamratskap, att leva så nära varandra under extrema omständigheter, jag kan förstå om det är något som saknas efteråt. Men skulle han ut igen...jag vet inte om jag skulle klara det, då fick jag nog sluta jobba.