Sofia Lilja, Källunge, bodde i Minsk, Belarus, 2010-2012. Maken var förste sekreterare på ambassaden. Sönerna Dan och Erik gick i engelskspråkig skola. Idag nås de av förfärande rapporter om fredliga demonstranter som slås sönder och samman.
– Det måste ta på psyket att utsättas för fysiskt våld av regimen för sina åsikters skull, reflekterar Dan, idag 18-årig värnpliktig.
Belaruser fängslades efter presidentvalet 2006, under "jeansrevolutionen". Samma sak hände 2010.
– Det var kraftigt övervåld från regimen då också, säger Sofia Lilja.
Skillnaden nu, efter presidentvalet den 9 augusti, menar hon, är att stödet som funnits för diktatorn Aleksandr Lukasjenko vittrar bort.
– Idag blir han utbuad av arbetarna på fabriker han besöker.
Erik, i dag 20, har blandade intryck från sina år i Minsk:
– Det var fina parker och snälla människor, men också ett övervakarsamhälle. Man kunde höra ekot i telefonen när man ringde...
Hans gitarrlärare lämnade landet, efter att ha spärrats in på mentalsjukhus – för sina åsikters skull. Pojkarnas tidigare politiskt ointresserad gymnastiklärare deltar nu i protesterna mot våldet. Sofia Lilja har kontakt med en ung musikervän i Minsk. Han är rädd, sover inte, äter dåligt:
– Han berättar om säkerhetspolis som prejade en kvinna på cykel så att armen bröts. Hennes pojkvän fängslades och har inte återsetts.
Erik återger ett Facebookinlägg om en ung kvinna som utsattes för flera våldtäkter när hon greps.
Mängder av vittnesmål, på videofilmer och ljudfiler, visar det omfattande valfusket vid årets presidentval. Människor som kunde förväntas rösta på oppositionskandidaten Svetlana Tichanovskaja fick ingen röstsedel, vallokaler stängdes när många i kön bar vit armbindel – en protest mot diktaturen – och det förekom hotfulla order om att ändra valprotokoll till Lukasjenkos fördel.
– Nu är sjukvården överbelastad med misshandlade människor. Det blir inte bättre av att Lukasjenko förnekat problemen med coronan. Humanitär hjälp måste fram! säger Sofia Lilja.
Kristin Ekström var i Minsk 2010-2013, vid Svenska institutet, och undervisade i språk. I dag arbetar hon vid Internationellt centrum för lokal demokrati, ICDL, i Visby:
– Vi har många samarbetsländer i Afrika, Asien och Östeuropa, men med Belarus är det svårt. I dag har vi till exempel ingen från landet på vårt utbildningsprogram för lärare, säger hon och tillägger:
– De som protesterar mot regimen är mycket modiga.
Olga Shadura har också arbetat för ICDL – och varit reporter på P4 Gotland. Hon kom hem till Solna från Minsk för ett par veckor sedan.
– Jag har vänner som skulle vara valobservatörer. De fick inte ens komma in i vallokalen, säger hon.
Själv röstade hon vid Belarus ambassad i Nacka. Kön var lång, Svetlana Tichanovskaja hade uppmanat folk att inte förtidsrösta, för att undvika ännu mer valfusk.
– Jag köade i fyra och en halv timme, andra i åtta, åter andra hann inte fram. Man gjorde allt för att proceduren skulle ta tid.
Olga Shadura tror det blir svårt att få fram hjälpsändningar, men vittnar om minskat stöd för diktatorn:
– Förnekandet av coronasmittan och förnedringen av kvinnor – som han kallat suggor – får tidigare anhängare att tröttna.
Förändringens vind kanske blåser ändå: i staden Grodno har fångar släppts, polisen bett om ursäkt, och demonstrationer tillåtits, liksom en konsert med populäre artisten Levon Volski, länge bannlyst av regimen.