4299 dagar. Så länge har den svenske journalisten Dawit Isaak suttit fängslad i eritreanskt fängelse utan rättegång.
Dörren till cellen stängs och går i lås. Cellen som är sisådär tre meter lång och hög, lite mindre än så bred. Sand på golvet och en liten pall i mitten. Det är mörkt. En kvart är ju inte en särskild lång tid.
Men i en nästintill beckmörk cell (några hål släpper in luft och lite ljus) känns det som att tiden går saktare än den gör utanför. Jag sätter i de öronproppar jag får innan jag sätter mig i cellen, och känslan av att vara isolerad blir ännu mer påtaglig när sorlet utanför blir så svagt att det nästan försvinner.
Några minuter innan jag går in i cellen talar jag med Kerstin Neld från Sveriges Tidskrifter, en av åtta organisationer som ligger bakom initiativet.
- Sitter man i 15 minuter, kanske man kommer att tänka på vad man själv kan göra för Dawit. Kanske kan man skriva på en lista till exempel. En sån här manifestation fungerar som en gnista. Man får inte sluta försöka.
Kvarten har gått förbi, celldörren öppnas. Kerstin Neld har helt rätt i att du som provar på att sitta därinne får tid till att fundera. Finns inte så mycket annat att göra. Jag tycker mig se Dawit Isaaks ansikte ofta i tidningar och som tryck på t-tröjor.
Men budskapet som stavas ”Free Dawit” blir inte mer tydligt och starkt om du kan avvara en kvart på gräsmattan utanför Wisby Strand. Testa. Det kommer du inte att ångra.