"Vi skulle fira åldrande mer än vi gör"
På 1970-talet var de hårdast, mest högljudda och hetare än hett.I dag lever de gott med sin sportradiorock.Icke desto mindre tillhör Status Quo rockens verkliga legendarer.Möt grundaren Francis Rossi i en exklusiv intervju.
Foto: PETER KLAUNZER
Där stod de igen, LP-plattorna från förr. De som kompisarna hade men jag själv aldrig hade råd att köpa för månadspengen.
Men tiden har gått och Persson sålde tre för en hundring, som hittat.
Vid ett tillfälle kom jag hem med en Anthony Philips, en Rod Stewart och tre Status Quo: "Blue for you", "On the level" och "Rockin’ all over the world".
Status Quo var hårdare än hårda och fick mina tonår att svänga.
Då, när tiden var 70, spelade jag "Live" från Glasgow, den enda med Status jag hade, i mitt pojkrum så mamma fick spel och jag minns ända hit en rubrik i Expressen över en hel sida:
ROCK FÖR RICHTERSKALAN!
Status Quo har sålt 120 miljoner album med sin boogierock, har spelat in ett 60-tal hitsinglar varav drygt 20 nått toppen av Englands-listan och har medverkat i BBC:s "Top of the Pops" över 100 gånger.
Francis Rossi och Rick Parfitt är gruppens kärna och har varit sedan 60-talet.
På tisdag, 3 augusti, spelar de på Gutavallen.
Prick klockan 18.20 en fredagskväll sitter jag i telefon med Francis Rossi - sångaren, gitarristen, låtskrivaren, legendaren - 13 siffror bort. Han svarar i sitt musikrum hemma i huset i Surrey, sydväst om London.
Det ska komma att bli en intervju om det relativa i åldrandet, om långt hår och om hur konserten i Visby ska inledas.
Magiska fredagars
Okej, Francis. Vad har du gjort i dag? Jag har just stekt pannkakor till barnen.
- Oh lucky boy! Vilken sort, amerikanska eller små plättar?
Stora tunna med jordgubbssylt.
- Jag föredrar socker och citron på mina. Vad jag har gjort i dag? Jag har varit i studion större delen av dagen och spelat in lite nya grejer för Status Quo, det är ganska kul.
Du har rest världen runt sedan du var 20 och yngre ändå, var är den plats du verkligen kallar "hemma"?
- Det är här. Jag bodde i ett hus några hundra meter härifrån tills för två år sedan, där hade jag bott i 35 år. Så här i området i 37, snart 38 år. Det är som i Sverige, det är grönt här. Många vill ha den spanska solen, men jag gillar det gröna, gillar att det är iskallt ibland och blött, jag gillar förändringarna. Det är en av sakerna jag tycker om med Sverige, ni har väder där snarare än sol.
Det är fredagskväll, var gör du en fredagskväll när inget finns planerat?
- Fredagskvällar har alltid varit speciella, det här är den första lediga fredagen på månader...och då pratar jag i telefon med dig och är i studion, haha. Ibland äter vi indiskt, i kväll lagar min fru tonfisk...det är något med fredagskvällar, verkligen, min yngsta son är i sitt rum med sin flickvän och har dörren stängd, min dotter har en kompis här...det ligger en förväntan över hela fredagskvällen: i morgon, i morgon...
Francis Rossi ligger bakom klasiker som "Caroline", "Down down" och "What you’re proposing".
Status Quo har givit ut omkring 50-album sedan starten, senaste skivan heter "In Search of the Fourth Chord" och kom 2007 .
Deras musik ses ofta över axeln av recensenter och ingen av deras skivor finns med i boken "1001 album du måste höra innan du dör".
En liten kille där inne
Francis Rossis kännetecken har i alla år varit hans hästsvans, vilken dock klipptes av i mars 2009. Den lottades ut av tidningen The Sun och vanns av Sharon Littleton, ett mångårigt fan.
- Det var inte hår längre, säger han. Och den hade överlevt sig själv med åtminstone fem år, du vet, jag hade haft långt hår sen jag var 16.
En svensk artist, Dan Hylander, har en textrad i låten "Vildrosor och tistlar": "men i själen har vi aldrig klippt vårt hår". Känner du igen dig i det, är du ännu långhårig i någon mening?
Francis är tyst ett tag, funderar:
- Det är en intressant tanke, men...nej, jag är korthårig nu och det är så skönt. Jag var så trött på att alltid bry mig om hur jag såg ut i håret...och jag tror det fanns en korthårig kille där inne från början, det är snarare honom jag hittat igen.
Människor världen över känner till dina låtar, går det att ta in den framgången?
- Det där är väldigt enkelt, egentligen...säg att det är sex eller åtta miljoner människor som bryr sig om vad Status Quo gör. Resten bryr sig inte och de är sex och en halv miljard, tror jag. Jag har alltid sett det i det perspektivet.
Menar du det?
- Ja, och det är på samma sätt med alla. Michael Jackson anses enorm som sålde 45 miljoner av "Thriller" över hela världen. Men om han sålt dem bara i USA skulle det i sin tur innebära att mer än 200 miljoner amerikaner inte köpte den. Så är verkligheten.
Ja, så går det kanske att se det.
- Jag ser mig själv som lyckligt lottad, det gör jag, men gjorde vi ett album som sålde 200 miljoner, 300 miljoner...fortfarande vore det bara liten del av mänskligenheten som köpte det.
Åldern från två sidor
Jag gillar verkligen omslaget till albumet "Hello!" (gruppens silhuett i blankt svart mot matt svart bakgrund och titeln i vitt).
- Vi var väldigt inne på silver och svart på den tiden, men det gick inte att genomföra som vi tänkt men det blev rätt bra ändå.
Har du något eget favoritomslag?
- Det finns några jag gillar mer än andra, men jag är inte en sån som har favoriter..."Har du en favoritgitarr?" frågar en del, nej, jag använder den gröna fendern mycket på scen för att den passar bra, mer än så är det inte.
Francis Rossi pratar mycket, svävar ibland i väg. Är, tycks det mig, mån om att svara ordentligt på frågor han fått tusen och tusen gånger.
Status Quo var ett röjarband en gång i tiden. Numera håller sig Francis i trim med simning och styrketräning, han gillar lerduveskytte och äter mer än gärna pasta.
Åren har gått. Den ena turnén efter den andra har klarats av, skivorna har kommit med jämna mellanrum. Francis Rossi är 60, inte heller för honom är tiden status quo, oföränderlig.
När ni började en gång i tiden, hur gammalt var 60 då?
- Väldigt gammalt, förstås. Så är det ju. Men allt är relativt...jag ser en ung kvinna när jag ser en 40-åring nu, eller hur? Men i sinnet än jag ännu den där unge killen som ser en något äldre, mognare, kvinna och tänker oh, lovley!, haha. Jag har sett det från båda sidor.
Och nu? Vad är 60 nu?
- Jag vet så mycket mer än när jag var yngre. Och det bästa är att jag kommit hit, mina föräldrar hade blivit sorgsna om jag dött längs vägen. Man föds för att bli gammal, om man dör mitt emellan...fuck it!
Jag är 47 och hade Quo-posters på väggen när jag växte upp?
- 47...då var du 26 när jag var 40. Om du ringt mig då hade jag tänkt, 26, en liten pojke, men nu är skillnaden mindre, vi är mer eller mindre jämnåriga, eller hur? Visst är det underligt.
Ja.
- Vi skulle fira åldrande mer än vi gör, ordet "gammal" har en dålig klang; "en trasig gammal bil" eller "en trött gammal man", någon enstaka gång säger man "vacker gammal"...jag gillar din fråga, det är sånt jag tänker mycket på. Som min 38-åriga son, jag har barn i alla åldrar, men jag tänker ännu på honom som sex, sju, tio år...och jag har minnen av mina föräldrar som var så gamla men jag inser nu att shit, jag är 20 år äldre nu än de var då!
Jag har läst intervjuer om de vilda åren med sprit och brudar i massor...vad saknar du av den tiden?
- Ingenting. Ingenting alls. Jag gillar att vara ren och i form och är mer fokuserad på själva arbetet än vad som ska hända före och efter, hur många brudar jag ska kunna få eller när drogerna ska dyka upp...jag behöver inte det där längre.
Så börjar konserten
Du har spelat ihop med Rick Parfitt sedan du var 16...vad vore livet utan honom?
- Jag vet inte...hur blir det när mina föräldrar dör, frågade man sig. När de sedan gick bort gick allt vidare, det var bara så. Och både Rick och jag klarar att göra saker på egen hand...men det är en konstig tanke, jag tänkte på det när han hade cancer för några år sedan...hur blir det nu? Han har alltid funnits där, längre än någon av mina fruar.
Till sist, spelningen i Visby. Hur blir den, öppnar ni med "Caroline"?
- Ja, det har vi gjort i så många år att vi aldrig kommer att kunna ha någon annan öppningslåt.
* * *
Efter intervjun, när vi sagt tack och hej och Rossi givit sig in i studion en stund innan hustrun Eileens tonfisk, går jag hem och sätter på en gammal vinyl.
Det blir "Blue for you" från 1976, inköpt i Perssons bod där skivor med verklig patina salufördes.
Det är ett bra slut på en bra dag.
Och i fredagsluften ligger en aning av förväntan: i morgon, i morgon.
Så jobbar vi med nyheter