Tisdagsmorgon i livet och när jag cyklar till Lena Söderberg i Visby vräker ett plötsligt ösregn över hår och hoj efter en annars klar morgon.
Det svarta som en förutsättning för det vita, döden som en förutsättning för liv. Som en slags gestaltning av den här intervjun. Döden. Plötsligt står den framför oss.
- Men jag är inte bara en grubblare, säger Lena. Jag gillar dans och musik och skratt. Särskilt när jag är med tjejgänget, haha, då är det högt i tak, där får man knappt en syl i vädret.
För just ett "tjejgäng" är ni, eller hur? Inte ett "tantgäng".
- Nej, just det. Tjejer. Vi är sex stycken som känt varandra alltid och när vi träffas...du vet, inuti finns fortfarande samma känslor som när man var ung.
Det här är en intervju om döden. Om det som Lena Söderberg själv står för: rätten till en värdig död. För, som det står i en passus i hälso- och sjukvårdslagen: att vården ska "bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet".
Men det kommer vi till.
Men vi börjar på en bondgård i Burs. Det var där hon växte upp, Lena, som ett av sex syskon. Mycket lek men ännu mer arbete.
Hon berättar, tar mig med till skiftet 40-50-tal. Till betgallringen som var "pest och pina", till slakten av grisar där hon var med och vispade blod, till farmor som dog i hemmet och lades i stora salen så folk i bygden kunde komma och ta farväl.
- Man hade döden naturligt omkring sig. Tänk vilken skillnad mot i dag...nu försvinner många bara in på något sjukhus och så finns de inte mer.
Tillvaro i en bubbla
Det blev yrkesliv sedan, länsstyrelsen, Gotlandsbolaget samt 25 år som egen företagare tillsammans med sin syster. Familj, barn, livet rullade på. Hur hon fick ihop det? Ingen aning.
- Jag minns inte hur tiden räckte till, saker bara hände. Fyra barn på fem år, två biologiska och två adopterade, det kan man kalla intensivt! Men så får det vara, så ska det vara. Det var småbarnsåren, nu är jag pensionär, nu bestämmer jag själv. Vill jag sitta och läsa en hel dag så gör jag det, även om det händer väldigt sällan.
Det trodde du inte skulle hända när du var 30, eller hur. Att du skulle bli pensionär en gång.
- Nej, inte tänkte man så, det ligger ju så långt fram. Men nu när jag är här, till slut...jag har hur mycket tid som helst, ändå flyger veckorna.
Den där lilla tjejen du en gång var, har du kontakt med henne i dag?
- Hon kommer fram ibland, det gör hon. Och jag tycker nog mer och mer om den där lilla Lena. Men det har varit kämpigt. Det var en tjej som gjorde allt för att duga för andra, för att få uppmärksamhet, som alltid var glad, men som kanske glömde bort sig själv. Det där finns kvar någonstans...känslan av att inte räcka till.
En känsla som finns hos alla människor, tror jag. Mer eller mindre. Hos mig också.
- Är det så...ja, kanske. Tänk vad märkligt, om alla går runt och känner samma sak. Men jo, jag tycker mer och mer om den där lilla Lena, hon finns här inne i mig.
Föreningen Rätten till en värdig död, RTVD, startade 1974, med filosofie professor Ingemar Hedenius och riksdagsmannen och kyrkoherden Mårten Werner som kända förespråkare.
Föreningen sätter självbestämmandet och det, som de anser, humanitära i fokus, att vederbörande ska ha rätt att avsluta livet då allt hopp om ett fortsatt värdigt liv är ute.
Lena är medlem i föreningen sedan fem år, väl medveten om att det är ett känsligt ämne att föra på tal.
För 13 år sedan avled den man Lena varit gift med i 40 år i cancer. De sista ett-och-ett-halvt åren, efter beskedet att tiden var utmätt, var hon med honom på heltid, de sista sju veckorna på Visby lasarett.
Hon tackar, säger hon, vetenskapen för morfinet som höll det mesta av hans smärtor borta. Och hon tackar sig själv för att hon och systern verkligen lade ner företaget och att hon ägnade sig helhjärtat åt maken, det gjorde det till en del enklare att så småningom ta sig ur den förlamande svärtan.
Det var först efter makens bortgång som hon på allvar började fundera på döden, säger hon.
På livets slut och hur vi människor hanterar sorg i vardagen.
Hon tar mig med till dödsögonblicket, till makens plötsligt klara blick innan allt i nästa sekund var över.
Hon tar mig med till det som följde sedan, till tillvaron i en bubbla. Det levande livet utanför som pågick som om ingenting hänt - bilar stannade vid rött, tidningen kom i lådan, barn gick till skolan - men för Lena hade cirklarna rubbats.
- Ett par dagar efter att han gått bort träffade jag några vänner...och ingen nämnde det med ett ord! Jag ville ropa "men hallå, han har levt! Kan ingen säga något!". Det var som...som om han aldrig funnits.
Med ens tycks hon vara tillbaka där, där vi sitter. Tillbaka i den känslan. Så länge sedan, men ändå alldeles nyss.
Vad beror den på, tror du? Tystnaden.
- Att man är rädd att säga fel saker, kanske. Det är väl det klassiska. Det finns förstås fantastiska människor också, men för många tror jag det är svårt att hantera.
Varför?
- Man vill inte såra. Kanske en rädsla för att bli påmind om sin egen död...pratar man inte om döden så finns den inte, på ett sätt. Man vill hålla den ifrån sig.
Rädd för döendet
Men jag tycker inte alltid det är lätt att veta vad jag ska säga.
- Och det är det ju inte, den känslan har funnits hos mig med. Men nu vet jag hur det är, jag har egen erfarenhet. Det räcker med en kram, några enkla ord...men inte tystnad!
Det är lättare när man själv varit drabbad.
- Ja, precis så. Men man måste ta det varligt, förstås. Känna av när människor är i sorg. Men att inte gömma sig och låtsas som om ingenting, det är viktigt, tycker jag. Det är viktigt att vi pratar om döden, att den finns och inte göms undan.
Lena Söderberg är ingen dysterkvist, även om ämnet för just den här artikeln är, ska vi säga, lågmält. Hon tycker om att ha kul, unnar sig det goda. Och rätt oväntat berömmer hon mig för en spalt jag en gång skrivit om att fjärta i helt fel sammanhang.
Det är tyst i lägenheten där vi sitter. Sambon Peter är hemma, han serverar kaffe och wienerbröd, Lena skrattar och säger att hon brukar kalla honom sin "butler".
Annars är det ofta musik på. Lena gillar country och bluegrass, folkmusik. Det är ofta liv i luckan här hemma, dans och gamman. Livet är för kort för ständiga grubblerier.
- Jag är en människa som är full av känslor, men man kan inte överösa folk med känsloprat jämt, haha.
Liksom: "där går Lena, akta dig för henne, hon ska alltid prata liv och död"!
- Nej, det går ju inte. Men man får samtidigt inte rygga för ämnet.
Är du rädd för döden?
- Inte döden i sig. Men döendet, att bli liggande som ett kolli som någon annan ska ta hand om, det är jag rädd för. Det är därför jag engagerat mig i det här och tänker mycket på det.
Hur ser döden ut när den kommer?
- Ja, du, säg det. Vad tror du? Dock tror jag att alla människor, om det inte sker genom en plötslig olycka, känner på sig när det är dags. Jag tänker på min egen make, hans klara blick just före slutet.
När Astrid Lindgren ringde sin väninna sägs de först ha sagt "döden, döden" till varandra så det var avklarat innan de pratade vidare.
- Ja, Astrid Lindgren, ja...tänkt så mycket hon gjorde för att avdramatisera döden, alla berättelser hon skrev. "Döden får gärna komma, bara jag hinner städa först", som hon sa, haha.Så ska man förhålla sig, tycker jag. Med lite humor mitt i allt.
Rakt igenom sorgen
Aktiv dödshjälp är tillåtet i fyra länder i Europa. I Sverige arbetar föreningen för att få Socialstyrelsen att ge direktiv till hur bland annat läkare ska förhålla sig till påskyndandet av döden. Hittills har försöken, säger hon, varit utan resultat.
- Beslutet att dö är det viktigaste i livets slutskede, kan inte jag själv få ta det då, om jag är vid mina sinnen. Eller på förhand, via ett signerat livsslutsdirektiv, säger Lena Söderberg.
Hon är pensionär, Lena. 70. Sambon är tio år äldre. Båda vet de förstås att deras tid rinner ut. Jag frågar om det finns någon sorg i det.
Det gör det, säger hon.
Väckarklockan ringer och sedan är det kväll, almanackan visar måndag och efter lunch är det söndag eftermiddag. Och livet som var så oändligt.
Därför är tjejträffarna så viktiga, då är hon den unga Lena, med väninnor hon känt alltid. Och hon, säger hon, tar vara på livet på ett annat, bättre, sätt nu.
Det går inte att gå runt sorgen, bara rakt igenom den och i en del av henne blir det aldrig som förr. Men: att tillåta sig gråten, tillåta sig skrattet.
För efter en tid spirar ett nytt frö ur sorgens svärta, Lena fick kärleken tillbaka och i den känslan hade ingenting förändrats, där var hon 15 år igen.