DU&JAG (GT) Den här intervjun görs vid havet, i Gnisvärd och på Hällarna, för att havet på samma gång är symbolen för såväl liv som död.
Det är så han säger det, Per Möllerfors.
– Varje morgon när jag vaknar ställer jag mig vid fönstret, eller på balkongen nu på sommaren, och ser ut över vattnet. Havet ger en så enorm ro.
Den där balkongen finns vid Högklint, där ligger den villa som blev färdigbyggd för tio år sedan. Byggd för de pengar han slitit ihop, de pengar som drivit honom framåt.
Pengar och hög standard, det sticker han inte under stol med. Det var det som var målet, att kunna köpa allt han ville ha, som den där villan med pool och sin vidunderliga vy.
Han är glad att han och familjen har den, inte tal om annat. Det huset är hans hemma.
– Ibland drömmer jag om ett ställe på någon annan ort, Mallorca, Gran Canaria...men Högklint, jag kommer aldrig flytta därifrån.
Men livet har lärt honom att det även finns andra värden.
Per Möllerfors, entreprenören som växte upp i en företagarfamilj på Själsö. ”Företagare blir man inte, det föds man till” som han uttrycker det. Det var också företagandet som, som han ser det, faktiskt höll på att kosta honom livet.
För tre och ett halvt år sedan träffades per och jag i den där Högklintsvillan. Barmarksvinter, vått i luften den dagen.
Vi talade om den testikelcancer han då sedan ett par år blivit fri från. Pratade om hur livet ändrats, hur han själv ändrats, hur hans fokus inte längre var pengar och pengar allena:
”Det finns andra värden nu. Själva livet. Och livet går inte att köpa” sade han då.
Nu träffas vi igen för att se hur allting blivit, om allt det där är länge sedan eller alldeles nyss och om det någonsin går att bli fri från en sådan sjukdom.
Det är Per som valt Gnisvärds fiskeläge för intervjun:
– Jag har alltid gillar lugnet här, tänk om det var någon som hade en liten fiskebod att sälja, skrattar han. Jag åker hit ibland utan att så många vet om det. Sitter en stund, går en promenad, tittar ut över havet.
Jag förstår att du gillar havet.
– Så rogivande, så elakt, på samma gång. Jag hade en liten roddbåt när jag var sex, sju, den tänker jag på ibland. Och i dag läste jag om en miljardär som var ute på en fisketur och försvann...
...säger han, och påpekar hur viktigt det är att njuta av livet medan vi har det.
Gång på gång säger han det:
– Om du har fem kronor på banken eller fem miljarder, spelar ingen roll, saker händer, vi vet ingenting om nästa stund. Passa på att göra det du vill, gör den där resan, gå ut och ät på kvällen, i morgon kan det vara för sent.
Christer Eriksson, finansmannen som försvann under en fisketur. Och dagen före den här intervjun har Gunhild Stordalen, miljardärhustru och kvinnan bakom Stordalen Foundation, sommarpratat om sin svåra sjukdom och om hur hon förbereder sig för döden.
Som om ovissheten är den enda trygghet människan har.
För Per Möllerfors höll allt på att bli för sent. Den där tröttheten som kom över honom på sommaren för sex år sedan, resan till Danmark med familjen då inte ens en öl smakade, och besöket sedan hos sin husläkare som gjorde sina tester allt medan Pers kilon rasade.
19 oktober 2010 tog hans liv en ny riktning, läkarens ord som Per kan höra ända hit när än han vill:
”Det ser inte så bra ut...du har en tumör som ser ut att ha spridit sig till lungorna”.
Det var den dagen helvetet tog vid. Eller ”cirkusen” som är det ord Per själv använder.
Tumörerna satt bakom bukhålan, med metastaser på lungor och lever och på lymfbanor i buken.
Där var han, en nyss högpresterande företagare som plötsligt var i slutet av livet som vi känner det.
Fyra cellgiftbehandlingar fick de flesta metastaser att minska men inte tillräckligt för att göra läkarna nöjda.
Därför gjordes två stamcellstransplantationer inom sex veckor, ett extremt kort tidsspann. Den sista genomfördes i april 2011 och efter den mådde han, som han säger, piss.
– Jag var som ett lik. Intill mig satt Anna, min älskade fru, och lade pussel. Du förstår vilken styrka, hon vek aldrig från min sida. 130-150 dagar på sjukhus under ett halvår, det var kanske vid tio hon inte var vid min sida.
9 juni 2011, strax efter sin 35-årsdag, opererades Per nära 15 timmar på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Med precision rensades lymfbanor längs stora kroppspulsådern och en tiolitershink på golvet fylldes till hälften med avlägsnad tumörvävnad och lymfbanor.
En joggare i lysande gul tröja joggar förbi ut mot piren för att ta sig ett dopp. ”Det är den fjärde sedan jag kom hit” säger Per.
Själv kan han inte springa, det är en av sviterna av sjukdomen.
– Du vet, jag är uppe över 100 igen, jag ska boka in en personlig tränare som lägger upp ett program som passar mig, jag behöver det, säger han.
Lite skyller han sitt omfång på sin fru, hon som lagar så god mat. Och så passar han för all del på att njuta sin egen lchf-diet: Lite champagne hjälper faktiskt!
Han är så frisk han kan bli, säger han.
Men vissa fysiska besvär tvingas han leva med. Nervskador i fötterna gör att han bara kan gå i gympaskor, sitter han still för länge domnar benen.
Någon kondition att tala om har han inte, en del av lungorna är borta varför orken är svår att förbättra.
– Det värsta är väderomslagen, då hänger andningen inte med. Bäst trivs jag i värme.
I oktober 2010 rasade din värld. Tänker du ofta på den dagen?
– Jag försöker att inte göra det. Men med tanke på att jag bor nästan granne med den läkare som gav mig beskedet kommer det tillbaka ibland. Fast han tänker nog ännu mer på det, skulle jag kunna tro. Han har sagt att det var ett av hans jobbigaste besked att ge.
Är du frisk i dag?
– Nej, det blir man aldrig, jag lever med sviterna. Tio år innan man normalt friskförklaras, säger de. Men mig har de beslutat att kontrollera hela livet, skiktröntgen, lungröntgen, blodprov, allt sånt där. Det är bra, då håller de koll.
Är du rädd att det ska komma tillbaka?
– Inte jag. Det som händer händer. Jag är mer rädd att det ska drabba grabbarna, även om det inte är genetiskt. Det vore en större katastrof för någon av dem.
Jag tänker på hur olika det slår. Så många jag genom åren intervjuat som drabbats av svåra sjukdomar. En del är vid liv i dag, andra kom efter vårt möte att förlora kampen. Vi vet, som Per så riktigt säger, ingenting om i morgon.
Samma dag Per fick sjukdomsbeskedet bestämde han sig att sälja sitt livsverk, den bilfirma har byggt upp från grunden. Så blev det också, en annan tid tog vid.
I dag har han lärt sig att pausa. Det är så han säger. När varningsklockorna ringer och tröttheten äter sig in har han lyxen att kunna säga stopp.
Hans arbete tillåter det, han är ingen nio-till-femma utan styr sin egen tid, såsom entreprenör med många bollar i luften. På gott och ont.
– Tidigare körde jag i 180, det höll på att ta knäcken på mig. Kroppen säger stopp på olika saker, jag är säker på att jag körde får hårt.
Men det gör du inte i dag?
– Inte på samma sätt. Jag är entreprenör, jag gillar olika projekt. Jag tjänar pengar och satsar dem igen, det är min person. Men jag gör det på annat sätt.
Du är har 15 bolag registrerade på dig, det tycker jag låter rätt mycket.
– Jo, haha, men det låter nog mer än vad det är. Och förr jobbade jag ensam, nu har jag affärspartners, fler delar på vinsten, fler delar på risken. Affärerna får mig att må bra. Jag är till och med delägare i en liten bilfirma, jag kunde inte låta bli, det där finns i blodet, men det är verkligen i mindre skala än tidigare.
Du saknade affärerna under sjukdomstiden?
– Ja. Jag tycker det är kul, helt enkelt. Men jag har lärt mig att gå hem klockan tre när det behövs. Härom dagen satt jag i ett jobbigt möte och blev alldeles slut, då åkte jag till Klinte efteråt och köpte en glass. För att bryta mönstret, det är viktigt om man kan det.
Det händer att Per och Anna finner sig tjafsande om småsaker, precis det de sagt att de skulle sluta upp med.
Livet är ju så mycket större än den där tandkrämstuben.
Men ingen är mer än människa och ibland måste systemen blåsas ur. Skillnaden är, säger han, att de är i dag medvetna om det.
– Då ser vi på varandra, liksom ”vad fan är det vi håller på med!”. Du, den kvinnan, hon är helt fantastsik. Innan jag fick sjukdomsbeskedet var jag nog inte alltid så rolig att leva med, men sedan, när livet vände...vi har kämpat oss igenom det här tillsammans, vi har varit så här tajta, då ska vi klara resten också. Det finns inget gräs på andra sidan som är grönare än vårt!
Per fyllde 40 i tidig sommar, då bjöd han sina närmaste på fest. Han älskar när folk runt honom mår och har det bra, då blir han själv nöjd och glad.
Energibanditerna är utrensade, spontaniteten är återinträdd, att hälsa på vänner på vinst och förlust.
– Funkar det inte just då är det bara att åka hem igen. Inget konstigt med det, det är för inrutat i dag, man måste kunna få leva utan att boka tid..
Mer spontanitet, alltså?
– Ja. Ingen tackar en för att man inte gjort det man hade lust med.
Vad ser du i framtiden, Per?
– Många säger ”vara frisk” och sådant där, och det är viktigt, så klart, men alla drabbas i livet, själva eller någon i ens närhet. Det är därför det där är så viktigt att göra saker medan man kan, att njuta av stora och små stunder.