Anitha Hägg ledsnade på att hjälpen för de som drabbats av anorexia och bulimi och deras anhöriga var så pass dålig på Gotland.
-Gotlans kommun kan inte erbjuda den hjälp som behövs, det finns ett litet team men det finns till exempel inget behandlingshem. Jag tog kontakt med Riksföreningen Anorexi/bulimi och bad att få bli en länk från deras hemsida. Jag gör det här frivilligt. Det är så pass nytt att jag ännu inte fått ihop en grupp att starta med.
Anitha Hägg berättar om behovet av att få prata med andra i en liknande situation. Att stötta varandra och hjälpa till så att man kan kräva hjälp.
-Som anhörig söker man efter hjälp överallt, letar alla halmstrån som finns. På internet, frågar runt, berättar Anitha. Det blir dubbelt upp, både allt jobb hemma och med att leta hjälp.
Hon berättar om hur livet gestaltat sig de senaste åren med en dotter som är sjuk. Hur hela familjen drabbas när en lider av ätstörningar.
-Det vi gjorde var att prata om hon ätit eller inte, motionerat, varit och kollat sina värden, hur ekg:et är. Hela familjen blev sjuk.
Hur har din dotter reagerat på att du startat en anhöriggrupp?
-Först blev hon lite sur. Idag är hon kanske inte glad men mera nöjd och tycker att jag är duktig. Men jag känner att jag måste få prata med andra, att det finns ett behov. Igår kväll ringde förresten en mamma som hittat mitt namn på internet. Vi pratade i en och en halv timme.
Samtalet går vidare om vår tids kroppsfixering. Om att man idag mest pratar om de som är överviktiga.
-Ja, men man glömmer den här gruppen idag.
Läs mer på helagotland.se i morgon då bland annat BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin, svarar på kritiken.