I dag rycker jag in på Visborgsslätt. En andra gång. Förra gången låg jag inne tio månader, den här gången hoppas jag på betydligt längre tjänstgöring.
Jag var aldrig någon bra soldat. Jag tittade hellre på bastardsvärmare som parade sig i en vildmorot än ålade medelst k-pist och gasmask mot den fiktiva fronten. I dag vet jag att kamera, penna och journalistik är betydligt effektivare vapen än kulor för att vinna i strid.
När Gotlands Media flyttar in på andra våningen i kasernen där det förr luktade vapenfett och svett hoppas jag att miljön är lite fräshare. Närheten till region, länsstyrelse och de vi är till för att granska blir suverän. De viktigaste mötena sker inte i slutna rum, de kommer att ske på parkeringen eller när jag springer på någon på väg till jobbet. Under den förra perioden på Visborgsslätt lärde jag mig att gå i takt och att hålla god min även om det ven kulor och blåste kallt om öronen. Med mig tillbaka tar jag den här gången kunskapen jag än i dag är evigt tacksam över från sist. Jag var gruppbefäl och att väcka en stackars kille som somnat invid tältets kamin, som sovit för lite och frusit i en vecka, och få honom med sig ut i natten och dra en kilometer tråd, det kräver en viss finess. Att vinna en strid gör man genom att ta folk på rätt sätt.
Gotlands Allehanda flyttar in i ett öppet kontorslandskap och mitt enda problem är att sänka tonläget. Förra gången var jag signalist och fick min röst hörd helt utan mobiltelefon. Helge-Erik-Niklas-Rikard-Ivar och Kalle kunde bokstaveras i sömnen. Å andra sidan kan rösten vara det som gör skillnad mot sist. För kasernförbud lär jag inte få av min chef. Förmodligen långa jobb långt långt bort....