Det är hans sätt att bevaka coronapandemin på sin egen digitala plattform, under rubriken "Coronaveckan som gått", som gjorde att han i jubel och segeryra fick ta emot branschens finaste pris.
Eller nja, riktigt så var det inte.
I alla fall inte så festligt. Det som offentliggjordes på tisdagen har Emanuel känt till i en vecka, inslaget till webbsändningen spelades in utan publik, bara Emanuel, programledare och fotograf.
– Tråkigt, så klart. Men det är som det är. Man får se det som att det är genom pandemin som jag alls fått priset.
Vi återkommer till det.
Emanuel växte upp på Gotland, var tidigt intresserad av journalistik och praktiserade under gymnasietiden på GA.
Han gick sedan utbildning på Poppius, samtidigt som han fick jobb som webbredaktör på tidningen Dagen. Webbredaktör var vid tiden det lägsta i rang som gick att vara på en tidning.
Men samtidigt kom han in i yrket i en spännande tid, mediavärlden stod inför en strukturomvandling.
– Det är lite surrealistisk, jag kom in genom köksingången och var plötsligt i centrum, det har legat som en ton över allt jag gjort sedan dess, säger han.
Emanuel bor i dag i Göteborg och livnär sig dels på olika typer av journalistik, dels som föreläsare kring den digitala omställningen.
– Och där drogs ju mattan undan i våras, jag var tvungen att fokusera på något annat.
Det var inget annan än nyfikenhet som fick honom att starta sin nu prisbelönta blogg. Han ville förstå, ville rapportera, en ryggmärgsreflex för varje journalist.
– Jag kan inget om medicin, det jag kunde bidra med var att göra skeendet begripligt för andra. Jag hade tiden att ha det fokuset, vilket gav mig övertag mot andra medier, säger Emanuel Karlsten.
Han är glad för priset, säger han. Tacksam. Stolt. Inför framtiden ger honom, tycker han, legitimitet och en kvalitetsstämpel.
– Det ger en trovärdighet som gör att jag i framtiden kan bedriva den här typen av journalistik även gällande andra ämnen. Så ja, det betyder väldigt, väldigt mycket.
På tisdagen firade han det han alltså redan visste genom en lyxfika med dottern sedan hon hämtats på skolan.
Emanuel kallar sig alltjämt gotlänning, trots att föräldrarna, verksamma inom Frälsningsarmén, nyligen flyttat till Stockholm. Den enda försänkning han i dag han på ön är sin syster som bor kvar och förstås alla minnen.