Viol- Kåseri av Henrik Radhe
Sitter och smaskar på nåt underbart. Smaklökarna knoppas och hela världen doftar himmelskt gott. Violkarameller. Sug på det. Viol är gott.
Helt nyligen fick jag en ask violpastiller av en arbetskamrat. En hel ask åttiotal. Härligt. Nu efteråt minns man bara det roliga, visst är det så. För då var viol inte det minsta mysigt. Det var hetsande och okänt. Stort och farligt.Viol var pirrigt, nervöst och läskigt. Luktade varmt och tjejigt. Men vi killar stank mest gammal svett. Och ska sanningen fram var det sällan gympakläderna som luktade. Odören fanns där ändå. Min gympapåse brukade jag råka glömma hemma. För gympan var också farlig. Där fanns huliganer som Conny Gurka som sparkade basketbollar i huvudet på oss andra om man inte passade sig. Gympan var för de kaxiga, där hade jag bara en gren som jag var bra på. Barr. Du vet två bomar som man häver sig upp på med en hand på varje och försöker hålla balansen. Vi skulle se vem som orkade hänga kvar längst. Och envishet är min styrka. Långt efter det att näst sista man ramlat ner hängde jag kvar på skakande armar. Jag skulle ha kunnat hänga kvar där än.
Precis som man efteråt alltid minns det roliga blir också historier värre med tiden. För fantasin är alltid värre än verkligheten. På påskdagen var jag med familjen vid Lummelundsbruk och grillade på stranden. Blåsippor blommade och ejdrarna drog mot norr. Plötsligt var det en man som kravlade omkring framstupa bland stenarna på stranden. Han såg inte tysk ut, och fossiler var det ont om. Men så såg jag kameran, och hans dilemma. För honom var det inte lätt att lyckas pricka frun i sökaren och hinna fram själv. Risken är att det bara blir en enda stor ändalykta på plåten. För tusan, fotografer är till för att användas! Jag släppte korvarna och erbjöd mina tjänster. Han log tacksamt och kände igen mig. Hade hört att jag skrev i tidningen ibland. Var det inte så att jag hade kört bil ii bara kalsingarna med en massa spritflaskor i bilen och med en död gris i skuffen?
Herre min skapare! Några döda idar och tomburkar som jag hittat ute på Lausmyr hade via ?mun-mot-munmetoden? blivit rena rallarhistorien. Nog för att det går en gris på så många idar, men inte död i skuffen!
Men fantasi skall uppmuntras. För det mesta händer bara i fantasin. Och jag har hört att våra kroppar inte kan skilja på vad vi verkligen gör och vad vi bara fantiserar om. Signalerna i hjärnan är precis lika starka. Sånt blir jag glad av att höra. För jag behöver inte nödvändigtvis åka till New York eller London, det går lika bra att resa genom andra, höra dem berätta, och fantisera. För hjärnan kvittar det lika. På jobbet lyssnar jag ibland på radio via datorn, plötsligt en dag råkade jag hitta Arionradio i Grekland. Precis som i Sverige har de en topplista, ?Grek-toppen?, som dygnet runt lirar medelhavspop. Jag fattar inte ett dugg, det enda grekiska jag kan är ?ine aftå ena guruni?, fast ska stavas med de där kryllande bokstäverna. Betyder:?är det där en gris??, vilket är väldigt användbart. Nå, efter en timmes grektoppen försvinner violsmaken i munnen. Sakta övergår den i oliv, soltorkade tomater och fårost. Efter en stund kan jag tydligt känna apelsinsmak i munnen.
Har man månne för livlig fantasi, tänker jag och suger på min sista violpastill. För nu är det slut. Med godisätandet, alltså. På den åttonde dagen med gelébomber och annat gott i påskäggen bestämde jag mig. Visste du att 100 gram smågodis innehåller 16 bitar socker. 300 gram till Rapport innebär 48 sockerbitar före vädret! Och egentligen borde det räcka att bara tänka på godis, hjärnan kan antagligen ändå inte skilja på signalerna ...
Så jobbar vi med nyheter