Visby en stad i för- ändring

Vad är ett säkert ålderstecken utom krämpor? Jo det är att vilja återkomma till platser som man besökt i sin barn- och ungdom, det är att nostalgiskt betrakta gulnade foton, läsa böcker för andra gången, se gamla filmer, tråka ut folk med jämförande historier om hur det var förr.
Men framför allt är det att reta upp sig på att den fysiska omgivningen förändras. Och det gör den snabbare än svinen blinkar.
Här har det bara gått ett år sedan det senaste Gotlandsbesöket och under den tiden har människor varit framme och gjort förändringar, tveksamma förändringar.
Åtminstone en av Visby taxichaufförer instämmer i detta påstående. Eller ligger det en djupare mening i att döpa hotell- och konferensanläggningar i stan till namn som är förvillande lika varann, undrar han och genomsvettiga konferensdeltagare.
Vart ska man köra kunden, till Strand Hotel, Wisby Strand eller Hotell Wisby, det är den stora frågan. Med den kartan kan man hamna var som helst och bara vara glad åt promenadavståndet mellan etablissemangen.
Överhuvudtaget är det en säregen upplevelse att vara turist i en stad som var ens egen i många år. Då, på den tiden, kunde det vara roligt att låtsas vara främmande men nu känns det på riktigt.
Är man hungrig är det bara att punga ut med drygt två hundra spänn för en hamburgare och en öl, vill man slippa övernatta på en parkbänk kostar det minst sju hundra att sova i ett hotellrum stort som en garderob.
På ett år hinner som sagt mycket hända. Vad har exempelvis skett med Adelsgatans fina gamla tantboutique? Där fanns ett utmärkt bassortiment kläder, lugn atmosfär i rymliga lokaler. Nu har alltsammans förvandlats till trång, stökig basar, sorgligt.
Munkvalvet på samma gata har synbarligen avstått från förändringar men har min tillåtelse att flytta provstolen från dörren.
Att komma in på Åhléns och inte hitta Hemköp i fonden är en chock för att inte tala om en välbekant gård på Södertorg. På den gamla hederliga grusplanen ses numera en arkitektskapelse som kan beskrivas som en hopslagning av gigantisk papegojbur och halvfärdig pergola med antichambrerande soptunnor på rad.
En känslig själ kan inget annat än att fly stan och ta sig till det fagra Östergarnslandet. Nerverna lägger sig på plats först när den oföränderligt vänlige Swebus-chauffören med gott komihåg stannar framför grinden till sommarhuset.
Sandviken är som vanligt i slutet av sommarsäsongen, varm, nästan öde, äntligen är allt som det ska. Men en chimär.
Grannen som har tillgång till radio och tv kan upplysa om att algvarningar skrämt bort badturisterna som mycket riktigt återvänder i massor så fort faran blåst över.
Hur ska allting se ut nästa år igen? Den som lever får se.