De som följer "Pencil" på Instagram vet att han inte bara jobbar med text, utan ofta även med figurer.
Du cyklar längs med Stora Törnekvior i Visby, på väg till eller från butikerna vid Stenhuggaren. I höjd med återvinningen slänger du en blick åt det hållet, genom den lilla dungen – och möts av ett par lysande, gröna ögon, tillhörande någon slags bockkvinna, som stirrar intensivt tillbaka.
Vid närmare undersökning visar det sig vara ett ambitiöst verk inom graffiti, där på baksidan av muren som omger sophögarna.
Här finns den klassiska graffititexten. Men det berättas även en historia, med figurer och ”berättar-bubblor”. En gotländsk science fiction-berättelse verkar det vara, med ondsinta får och ett mystiskt ämne kallat ”raukonium”.
Målningen bär den inom svenska graffitikretsar kända signaturen ”Pencil”. Honom når vi via Instagram och han går med på en intervju.
Det är en vanlig stockholmare i 40-årsåldern, men han vill inte avslöja sitt namn.
– Inte för att jag är någon slags gangster, men det finns så många konstiga människor på nätet som inte behöver veta vem jag är, förklarar konstnären.
Vad är då historien bakom just den här skapelsen? Den innehåller två kapitel, visar det sig, ett om placeringen och ett om själva motivet.
Vi börjar med det sistnämnda. Ursprungsidén tillskrivs en åttaårig bekant till konstnären:
– Han hade någon idé om laserfår som gör uppror på Gotland och tyckte jag skulle måla det. Vi spånade vidare om ett märkligt ämne som hette raukonium och som fanns i gruvorna på Gotland. Jag tänker fortfarande jobba vidare på det konceptet.
Verket är alltså inte klart?
– Det är en följetong där jag gjort en ny del varje sommar i tre år nu, men det finns ju fortfarande mycket vägg kvar...
Enligt konstnären "Pencil" behövs det mer streetart i våra städer. "Det finns så mycket grå allmänyta, jag uppskattar ett konstverk mer än grå betong", säger han.
Väggen ja, det för oss in på kapitel två. Varför denna placering? Ljusskyggt, kan tyckas – men utgångspunkten var faktiskt att göra rätt för sig.
– På ett graffitiforum hittade min sambo två väggar i Visby som skulle vara lagliga att måla på. Den här hade ingen målat på, så jag åkte dit med familjen och satte upp brassestolar. Då kom de från återvinningen och menade att man inte alls fick måla där. Men sedan sa deras chef att det var okej, berättar ”Pencil”.
Det tar inte slut där heller. Den här historien har sina vändningar.
– Lite senare kom polisen också, som hade fått in rapporter om klotter. De kunde inte avgöra om det var lagligt, jag skulle ringa Visby stad eller kommunen. Så jag ringde någon inom kultur och fritid som tyckte det var okej och som fick säga det till polisen också. Men det kommer fortfarande en patrull hit varje gång jag är här, eftersom någon ringer och klagar, så nu har polisen bett mig att ringa själv i förväg.
Man måste ta sig runt till återvinningscentralens baksida för att hitta konstverket i fråga.
GT har försökt utreda vem som egentligen gav det ”muntliga tillståndet”, men de hittills vidtalade på kultur- och fritidsenheten har ingen aning.
Kommer då mästerverket få vara kvar? På den frågan finns inget svar i nuläget.
Under tiden tänker ”Pencil” spraya vidare.
– Ibland är det bättre att be om ursäkt än att be om lov.
Den andra väggen då, som sambon hittade? Det är den på A7-fältet, det gamla kulfånget mitt i nya Honnörsparken.
Som ju de facto är en laglig graffitivägg. Men den är inte riktigt lika lockande, tydligen.
– Tjusningen med den jag hittade var att ingen annan målade där. Grejen med de här lagliga väggarna är att verken inte får sitta uppe lika länge. Här i Stockholm brukar folk stå på kö vid dem – du hinner bara ta en bild på det du gjort, sen målas det över.