Svaide vät, en gång gotländsk bandy-arena, här spelades de senaste organiserade matcherna på ön, i DM 1988.
Så klart ses vi där i veckan före helgens SM-final. För att få lite känsla.
Bosse kommer att stå på läktaren på Studenternas i Uppsala på söndag. För spelets skull, för traditionen, för upplevelsen. Han hoppas på Villa, mest för att han inte håller på Sandviken.
- Jag såg min första final 1990, då gick den i Västerås. Sedan dess har jag inte missat många finaler, säger han.
Men Svaide vät är inte mycket bandy längre. Isen har smält, vassruggarna är otaliga. Så många år som gått sedan svirrande crosspass och lokala Lovikka-applåder.
?Bosse, som han kallar sig, är regiondirektör sedan 2001 då han kom till Gotland från Västerås, där han varit verksam inom kommunen i 24 år.
Vi är vana att se honom i kavaj och slips, vana att läsa hans uttalande om samhällets väl och ve. Sällan lämnar han några personliga blottor.
Inte förrän nu:
- Sånt här har jag aldrig ställt upp på tidigare, hur fasen har du lyckats få med mig hit?! som han säger.
?? Bosses hjärtelag är grönvita Västerås SK. Vi ska prata om det, om glädjen och, ibland, frustrationen i att följa ett lag, om bandyminnen och hur bra han själv egentligen var på isen.
Men först går vi tillbaka i tiden till hur allt började. Bosse föddes och växte upp i Eskilstuna med en yngre bror och var vildare än tam i småskolan.
Inget vidare med bollen
När Slottsskolan hade för många elever och bokstavsordningen, "D" ligger ju tidigt i alfabetet, fick avgöra vilka som flyttades till Djurgårdsskolan blev resultatet att "jag blev en jävla buse i skolan".
Hur då? Berätta.
- Bråkade, hittade på tok...jag var ju inte så gammal, det var i lågstadiet, så det var inte så allvarligt. Men det tog slut när fröken ringde hem till min far och sa: Nu måste vi göra något åt det här. Sen, en tid efter det, bytte jag skola igen då vi flyttade ut till (bostadsområdet) Fröslunda.
Det var där han började spela bandy. Men bara på skoj.
- Eskilstuna är ingen bandystad, Hälleforsnäs var det stora, det ligger några mil ifrån. Jag spelade ett par matcher med Eskilstuna BS, det var det enda. Jag var aldrig något vidare med bollen, men däremot rätt bra på att åka skridskor.
Kompisarna höll till på isen på Verdandi-plan varje vinterdag efter skolan. Gick hemifrån med "klabbarna" på, delade upp lag och lirade mellan småmålen tills magen skrek efter mat.
- Det var en rolig tid. Tumba var min idol, det var hockey jag såg mest. Men jag har alltid gillat att spela bandy.
Bosses morfar, Fedde Feuk, spelade bandy i Motala på 30-talet. Det är med honom han har sitt första bandyminne, hur han som sjuåring en gång var med honom på en tjärn utanför Motala.
Stoltheten i bröstet att redan kunna åka skridskor så bra, han känner den ända hit.
Än i dag åker han då och då, helst vid Björnön i Västerås. Där finns fina möjligheter för långfärdsskridsko.
?Bosses VSK kom till kvartsfinal den här säsongen, där blev Hammarby för svårt. Han såg avgörandet i tv; kaffe, smörgås. Efteråt: Uppgivenheten.
Mitt eget Vetlanda BK har haft en tung säsong och kvalade sig kvar i elitserien via seger mot Gripen från Trollhättan. Jag följde matchen på text-tv med min gula VBK-halsduk på.
?? Det har inte varit lätt att få Bosse Dahllöf att ställa upp på den här intervjun. Två gånger har han tackat nej, dessutom har jag förlorat en överenskommelse längs vägen. För:
"Kommer VSK till final ställer jag upp" lät Bosse hälsa i ett av alla mejl.
Men det gjorde de ju inte. Ändå sitter vi till slut i solen vid Svaide vät och snackar om livet. Skrattar, minns, vadar i anekdoter.
För bandy är ju en del livet för oss som har sporten i hjärtat.
Vad finns det i bandyn, Bosse?
- Ja, du, vad finns det...den där briljansen man kan få se ibland. Det är "lirarnas sport", här finns det verkligen plats för lirare. Det finns inte i hockey, till exempel. Inte på samma sätt.
Ansiktet strålar när han berättar. Kanske på samma sätt som när han stolt bar den grönvita matchtröjan på på regionstyrelsesammanträdet efter VSK:s senaste SM-titel 2009.
Briljansen. Spelvändningarna. Dragningarna.
- Det bästa jag sett är Anders Östling i SM-finalen 2001. Han tog bollen vid eget mål, åkte över hela planen, dribblade bort fem, sex man och satte den i mål. Vilken lirare! Och vilken match, det var mot Edsbyn, en jämn match som vi vann...då var det ett lyckorus efteråt.
Att hålla så hårt på ett lag, vad gör det med dig?
- Att flytta går bra, byta stad, men byter lag gör man inte. För mig är VSK-Bandy nummer ett. Och Guif i handboll, också, det har jag med mig från Eskilstuna. Nu har Endre spelat sig in i hjärtat. Men...ja, man lever liksom med laget, läser om det och försöker se så många matcher som möjligt, det blir tre, fyra stycken per år.
?Våra sista mejl inför mötet:
Jag: Har du en VSK-halsduk? Ta med den i så fall, jag tar min gula VBK.
Bosse: Jag kommer fullt utrustad till match.
?? Bosse flyttade till Västerås när han var 26 och fick jobb på socialkontoret inom Västerås Stad. Vid ett tillfälle tog han med sig sonen Martin, som då var liten, för att se VIK Hockey.
Efter halva matchen lämnade de läktaren, Bosse obehagligt berörd av aggressiviteten där, och kom sedan sällan tillbaka till rinkside.
Istället hamnade han på Rocklundas bandyläktare, på gångavstånd hemifrån. Och blev kvar där.
Lever ut i publiken
Att gå på bandy är närmast rituellt:
- Jag går oftast ensam och står sällan i VSK-klacken, jag står hellre bland "gubbarna" och lyssnar på deras analyser. Sen förstås kaffe och korv i pausen. Portfölj har jag haft någon enstaka gång...jag vill inte stå och hutta, jag vill följa spelet. Och halsduken är alltid på!
Och så hejar du och skriker och gapar.
- Jo, det gör jag allt, haha.
Är det ett andningshål från jobbet...att få leva ut lite grand?
- Ja, på sätt och vis är det nog så, du vet, man sitter på sammanträden och måste behärska sig, det behöver man inte på läktaren. Samtidigt är det ju en lek. Man kan vara frustrerad när det pågår, men när man går därifrån rinner det av en. Men det är en spänning jag inte vill vara utan.
Bosse säger att hans fascination för bandysporten är känd bland medarbetarna på Visborg. Särskilt när VSK förlorat är det många som påminner honom. Om VSK vunnit, guld eller så, finns en del som sticker in näsan och säger att de gärna vill löneförhandla.
"Man ser inte bollen" brukar folk säga. Vad säger du till dem?
- Man kan se skönheten i spelet, det är inte bara bollen. Man måste läsa spelet, och det tar ju en tid att lära sig. Och så rasslar det i nätet när det blir mål.
Om du tänker dig tillbaka till när du var 15. Vad ville du bli; bandyproffs eller direktörsproffs?
- Haha, bandyproffs, så klart. Man var inte så inriktad på något yrke i den åldern, det blev som det blev sedan.
Dagens bandyfantomer blir i Ryssland. Har du undersökt möjligheten att bli direktör i Krasnojarsk?
- Nej, men det vore ju en utmaning!
?1974 gav dansbandet Schytts ut monsterhiten "Va’ har du under blusen, Rut?" med Bo Dahllöf på saxofon. Han spelade i bandet från 1962 till 2002, då han tvingades sluta på grund av tinnitus.
Det är dock en helt annan Dahllöf än den ni möter i denna intervju.
?? Det är elva år sedan Bosse fick tjänsten som regiondirektör. Barnen var flygfärdiga och han och hustrun Gunnie, som han varit gift med i 35 år, såg nya möjligheter framför sig.
Hans första kontrakt var på två år, på grund av hustruns, som han säger, "klassiska uttalande": Inte en ö!
Men Bosse, som gjort lumpen på A7, visste i stora drag vad som var att vänta. Och när de två åren gått fanns inte en tanke på att sluta. Så han blev kvar och har sedan dess hunnit fylla 60.
- 50 var kul, jag lät mig firas, kan man säga. När jag fyllde 60 var det lite bryderi...va fan, börjar jag bli gammal! Det firades lite mer i skymundan.
Vad är Västerås för dig i dag?
- Gotland är hemma, det är bara vintern som är tuff, man är så långt ifrån Rocklunda, eller ABB Arena som det heter sen det blev en hall! Västerås är väl min andra hemstad. En av grabbarna bor där, vi har barnbarn där...det är hemma också, på ett sätt.
* * *
Efter intervjun ska Bosse flyga till Stockholm för högskole-möte. Då blir det slips och kavaj igen.
Annars är han en jeanskille, säger han. En ganska alldaglig person som lyssnar på Springsteen i bilen (" jag köpte hans nya ’Wrecking Ball’ och det växer hela tiden") och gillade de snabba låtarna bäst på skoldanserna ("Man ville ju vara en rock-kille").
Varför var du så svår att övertala?
- I mitt jobb ingår att ställa upp för media och det gör jag i de frågor det behövs. Men jag har aldrig haft något intresse av att vika ut mitt privata jag...men när du blandade in bandyn blev det till slut "an offer I can’t refuse"...vad gör man inte för bandyns skull!