Vraken som blev rariteter
När de gamla T-Fordarna och chevorna från 20-talet långsamt slingrade sig fram på smala vägar genom det gotländska landskapet, kände man sig förflyttad till anno dazumal.Gårdagens veteranbilsrally hade lockat ett 50-tal ekipage och många fler åskådare.
Rune Larsson kickar igång sin Excelsior Super X från 1925.
Foto: Krister Nordin
Framför dem låg nio mils landsvägskörning på inre ön, med stationer för såväl tävling som lunch och middag.
Tidsenliga kläder
Många var tidsenligt uppklädda, men det var bara Martin Alvengren, som prisade sin bil med musik.
När hans T-Ford från 1926 stod på startlinjen klev han först ur, greppade sitt dragspel och ackompanjerade sin sambo Yvonne Karlsson, som sjöng bilens lov i flera verser.
Sången handlade om hur den gamla bilen plockats fram ur en tipp och vilken möda det tagit att sätta ihop den till dagens skinande fordon.
Historierna flödade
Det var märkligt hur många historier man fick höra där på ängen, de flesta bilarna verkade ha varit vrak och skrothögar när ägarna börjat skruva ihop dem.
Och nu kunde de visa upp verkliga rariteter.
- Man känner sig priviligierad, ja, rent av stolt att få åka med den här bilen. Och folk är så glada när vi kommer, de brukar vinka, sade Yvonne Karlsson innan de puttrade iväg.
Rune Larsson, ordförande i Gotlands veteranbilklubb deltog med både bil och motorcykel. Han berättade att rallyt anordnades för 42:a året och att det i helgen endast deltog bilar, ägda av gotlänningar.
Gammal tankbil
En raritet var en gammal tankbil, som föreningen ägt sedan 1968. Den har brukats på flygplatsen och det har tagit "gubbarna" i föreningen fem-sex år att få den i kördugligt skick igen.
- Vi har använt måndagkvällarna till att skruva ihop den, sade Rune Larsson.
Själv puttrade han i väg på en mc från 1926, en Excelsior Super X, tillverkad 1925, förmodligen den enda inregistrerade i landet.
Tävlingar
På första stationen, vid Sanda kyrka, gällde det för veteranbilarnas förare att skaffa mycket poäng.
Med ett böjligt lång plastskaft skulle de först skruva ur och sedan i, ett tändstift på ganska stort avstånd. Och så fortsatte det, med olika tävlingsmoment, men också med intag av gemensam lunch i Mästerby och slutligen middag vid Toftagården.
Då hade de avverkat åtskilliga mil på de smala vägarna innanför turiststråken.
Så hur många som fick njuta av anblicken av de gamla, mycket välvårdade bilarna, som kunde fått dem att något bättre begripa hur det kanske såg ut en gång i världen på de gotländska vägarna, det vet ingen.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!