Vuxenmöbler på dagis krav från mormödrar

Livet har ju sina faser. En som jag inte saknat är dagisfasen, det vill säga den delen av livet när det handlade om att lämna och hämta barn på daghem.
Daghem, som jag vid det här laget minns som något från romersk järnålder, var likamed trånga, varma lokaler med pygmeiskt möblemang.
Omöjligt att hitta en vuxenstol där man sittande kunde kränga på ett motspänstigt barn overall och stövlar. Svetten rann alltmedan personalen som ett bakgrundsbrus informerade om utflykter, matsäckar, insamlingar, luciafirande, föräldramöten, nya pedagogiska grepp, stängningstider, saknade klädesplagg... You name it, som det numera heter på svenska.

I bland brast det i kommunikationen mellan barnets mor och far, så att ingen av dem hämtade sitt lilla gryn på dagis vid dagens slut. Ja, vi var nog de enda föräldrar som var så slarviga.
Det försummade barnet hade ingenting emot detta utan mumsade förnöjt på pepparkakor som dagispersonalen tog till i väntans tider.
Dagis framstod alltså som det trygga alternativet för förvärvsarbetande föräldrar. Det stod där i alla väder. Det värsta som kunde hända var att någon ringde och förkunnade att barnet var för snuvigt och måste hämtas omedelbart.
Ändå, det kändes skönt när barnen uppnått skolmogen ålder och dagisfasen definitivt var över.
Definitivt? Haha. Det har varit en lugn period, det ska erkännas, men nu är det klippt igen.
De små liven som en gång gick på dagis har själva fått småbarn. Och vem hämtar på dagis om inte deras mormor.
Mormor har nu fullt upp med att flänga mellan sina pass på två olika dagis där en 4-åring och en 1,5-åring ska hämtas och hemföras. Att mormor i bland blandar ihop deras förnamn får sättas på ålderns och stressens konto.
Daghemmen har möjligen under åren förbättrats till sitt innehåll. Personalen är ambitiösa pedagoger, kommunikationen kan ske via internet. Veckobrev från dagis kommer om man skulle ha missat något.
Mormors balkong ligger annars mittemot dagisets lekgård, inte längre bort än att hon med kikare och megafon kan styra verksamheten, skämtas det.
"Hallå där, nu måste Johanna snyta sig!".Till exempel.

En sak har inte förändrats på daghemsfronten. Det finns fortfarande inga rejäla vuxenstolar för hämtande föräldrar. Detta var ett problem för trettiofem år sedan, och det har ingalunda blivit mindre. Tvärtom. Det är svårt nog att klä på en ettåring alla hennes vinterkläder, att böja sig ned och ta på och av sig de egna skorna är minst lika jobbigt, snudd på fysiskt omöjligt.
Så, alla åldrade dagishämtare, förenen eder och kräv höga stolar och bänkar på dagis!