Onsdagsmorgon, dimman ligger tät och jag tänker att den här dagen är som livet självt och den där tjockan, ja, den lättar väl någon gång.
Monika är "Pigges nya fru".
Men framför allt är hon sig själv i fas två av livet.
Vi ska prata om det. Om vilka vägar allt kan ta, om vardagsglädje och om vad som möjligen händer när man dör.
?Pigge och Monika gifte sig 2006 och har två barn tillsammans.
Pigge hade julen 2004 förlorat fru och två barn i tsunamin, Monika hade förlorat sin man i en bilolycka bara ett par månader senare.
Ur sorgen, in i lyckan igen, men med minnen och lärdomar som en närvarande fond bakom allt.
?? Monika var en av fyra tuffa tjejer på Läredaskolan i Hässleholm. Hon växte upp i lilla Ballingslöv i Skåne, men flyttade till Hässleholm någon mil bort när hon började sjuan.
- Jag växte upp i en trygghetsbubbla och det har nog präglat mig, det är min botten. Det var väldigt tryggt i Ballingslöv, ingen låste dörren eller sin cykel.
Men sen blev du den där tjejen som alla killar ville ha, men som mesar som jag inte vågade närma sig?
- Ja, lite var det nog så. Betygsmässigt var vi en varierande skara, men vi var nog bland de tuffaste...man hängde i rökrutan med de tuffa killarna, du vet.
De andra tre, vad hände med dem?
- Det gick bra för dem också, en av dem är fortfarande en av mina närmaste vänner, vi ses någon gång om året, man har ju inte så mycket tid längre.
Någon gång får hon veta
Hässleholm i Skåne, 18 000 invånare. Det var där hon hade sitt liv, Monika, och det var där det skulle få fortsätta.
Jag frågar om hennes framtidsdrömmar då i skolåldern och hon säger "hus, barn, bil...det trygga kvarterslivet, laga mat på kvällen, räfsa löv där i idyllen".
Och så blev det i 15 år.
Monika och Jan gick i samma klass i gymnasiet, men någon attraktion fanns knappast. Han gick i märkeskläder, hon i Kronas M59-byxor, var och en på sin kant...
- ...men så möttes vi några år efter skolan och...ja, så blev det som det blev. Vi var ihop i 19 år, gifta i 15 och fick två barn tillsammans.
Han levde fort, Jan. Hade bråttom, mycket skulle hinnas med. Riksordförande i Round Table med massor av resor, revisor till yrket, resor då också.
En gång till Gotland, faktiskt, för att hjälpa till med ett arvsskifte av Werkelins Kneippbyn-anläggning.
- Då övernattade han hos Pigge och Ulrika, tänk så märkligt allt kan vara! Han tyckte väldigt mycket om Pigge, det känns bra att veta nu.
Det var Jan som ringde Monika och berättade att Pigges familj saknades efter tsunamin. Han var förkrossad, såg till att samla in pengar via Round Table för att skicka till behövande i Thailand.
Två månader senare var Jan på väg i bil från Varberg till Hässleholm och längs vägen stod det där trädet.
- Jag vet inte vad som hände, ingen vet. Ett tag höll det på att göra mig galen, men nu har jag förlikat mig med tanken på att han någon gång kommer att berätta det för mig, någon gång kommer jag att få veta.
?Vardag i livet. Jag möter Pigge i dörren när jag kommer, "tjena, hej", han ska ta småttingarna till dagis. Jag och Monika sitter i tystnaden sen, hon tycker om tystnad, ingen radio på, och där ute, utanför fönstret, viskar Östersjön med sin stålgrå röst.
En vanlig dag, en bra dag.
- Alla dagar är bra dagar, det finns inget att klaga på, livet är för kort för det, drick champagne mitt i veckan, det finns alltid något att fira!
?? Vi pratar om sorgen, den förlamande men också öppnande och åskådliggörande. Om hur kartan till ens liv i ett ögonblick kan ritas om.
För det var ju så det blev.
Pigges sorg efter tsunamin blev en riksangelägenhet och han var tidigt tydlig med att han vilja starta på ny kula.
Var det din omedelbara tanke också? Att ge dig ut på jakt?
- Nej, inte riktigt. Att jag ville leva med någon igen, så var det ju...men fler barn, nej, vi hade två, det räckte.
Men så fick de kontakt, först i telefon, Monika använde Pigge som stöd i sitt sorgearbete: "jag tyckte han verkade ha kommit så långt med sitt".
Till sist träffades de och efter en kvart frågade Pigge om hon ville ha barn.
- Första tanken var "nej, nej", men till slut sjönk det in...om jag ska leva med honom måste jag ha barn. Det var nya kort, en helt ny giv...det tog ett halvår, i november det året bestämde vi oss för att satsa.
Monika sålde huset med möbler och allt, lämnade Skåne för Gotland och har inte längre något kvar i Hässleholm. Ingen saknad i det, sånt händer många, det är tidens gång. Till och med föräldrarna flyttade med till ön.
Och nu har ni två små, vad gör de med dig?
- Det är underbart, det är... jag kan se många fördelar med att vara en "gammal" förälder, man har livserfarenhet, man har en annan mental styrka, det blir mer kvalitet, helt enkelt.
Men att flytta sitt, och sina två tidigare barns, liv till ett helt nytt sammanhang har inte varit alldeles enkelt.
Vi sitter i köket, på tv:n rullar ett bildspel med glimtar ur familjens historia, levande och nu bortgångna, rötterna, förankringen till allt.
"Vi såg ju kropparna"
Monika berättar med sin skånska accent om det psykologiska spelet, om att försvara och erövra mark, en maktkamp om Monikas uppmärksamhet mellan barn och en ny man där det ibland slår gnistor och rent av tar eld.
Den relation du lever i i dag bottnar i sorgen, hur reflekterar du kring det?
- Jag talade med en psykolog om det och han sa: "det är jättebra att ni har sorgen gemensamt, men ni måste även ha något annat", och det är så sant. Det var ju kring sorgen allt cirkulerade i början, men efterhand klingar den av och då måste man få en vardag. Barnen flyttar ju ut en gång, då måste vi ha något gemensamt kvar. Och det har vi, vi gör saker, ser till att ta vara på vardagen.
Hade Jan tyckt om att du gått vidare så relativt snabbt?
- Det är jag säker på. Han och Pigge gillade varandra, så det hade nog inte varit några problem.
Tänk om ni hade fått träffas alla fyra! Hur hade det varit?
- Ja, vi pratar ofta om det, jag tror nog vi skulle ha synkat, jag träffade aldrig Ulrika, hon hade ju också bråttom att leva. Tanken är absurd, men tänk om de kommer tillbaka, liksom: hej, vi ville bara i väg en stund.
Ja, vad händer då?
- Ja, vad händer...men vi såg ju kropparna, så blir det förstås aldrig.
Kan man tävla i sorg? Liksom, "min sorg är större än din".
- Vi har pratat en del om det, vad det är man är ledsen över. Jag är inte så ledsen nu, jag ersatte Jan med Pigge, han ersatte Ulrika med mig...men han har ju sorgen över sina barn, hur det hade varit att se dem växa upp, den sorgen finns alltid kvar. Och mina två första barn har sin sorg över en pappa de aldrig får tillbaka. Nej, det finns ingen skala, ingen sorg är olika värd. Och ingen sorg är likadan, vi drabbas ju olika även av samma skeende.
"Vi har pratat om det" säger du ofta. Pratar ni mycket?
- Ja, vi gör nog det. Det är nyttigt, att veta var vi står. Och vi har varit raka och tydliga med varandra. Vi var lite äldre när vi träffades, vi har inte tid med en massa missförstånd, när man är 19 går det men inte nu. Vi har inte råd att låta åren gå och senare upptäcka att våra värderingar inte stämmer överens.
Vad saknar du mest av det du hade, tänker du dig dit ibland?
- Jag tänker inte så mycket på det, särskilt inte som de stora barnen flyttat hemifrån nu. Fokus är på småttingarna och det som är nu, faktiskt.
?Monika gillar volleyboll, ser sällan på tv men kan tänka sig "Robinson", hon kör motorcykel och när jag frågar vilket uttryck som passar in på henne säger hon just "det blir aldrig som man tänkt sig".
?? Monika är änka. Nej, hon var änka. Ett kort tag. Nu är hon en kvinna mitt i livet där lyckan är att ta vara på tiden.
- Vi har en skyldighet att forma ett bra liv annars skulle deras död inte betytt något. Reser du i fem timmar...se till att göra nåt bra av de timmarna.
Är du rädd att dö?
- Nej, inte just att dö. Men det vore tråkigt om det skedde för tidigt...jag vill inte att barnen ska växa upp utan mamma, det är mest det, i så fall.
Vad händer när man dör?
- Ja, du, vad händer...jag tror det är nån samling där uppe och att de inte har tid att ta kontakt med oss för de har så fullt upp. Jan blev ditkallad för att göra något viktigt.
Det behövdes väl en revisor.
- Det var väl så. En dag får jag veta. Den som dör får se, som jag brukar säga.
Allt kommer ifatt en till slut
Det förflutna är alltid närvarande i hemmet i Brissund. Bilder överallt, tavlor, jag noterar att Monika nämner Ulrikas namn första gången bara ett par minuter efter att jag kommit.
Det är viktigt, menar Monika, utan dem inget sammanhang, utan det tidigare livet inga rötter.
Den där tuffa bruden i rökrutan, känner du henne än?
- Nej, jag är mycket mer ödmjuk. Jag blev frontad av en kille för några år sedan: "Varför var du och Mia så taskiga mot mig i skolan?". Jag blev helt ställd, jag hade inget att säga, inget försvar...det var så jävla bra att han gjorde det, det är så i livet, tror jag, allting kommer ifatt en till slut.