Wisborgs jaktklubb har drygt hundraåriga anor
W
Foto:
De första anteckningarna som finns bevarade är kassaböckerna och här kan man gå tillbaka till 1902. Alltså har klubben en drygt 100-årig historia och de två personer som var starkt bidragande till klubbens tillblivelse var de båda kaptenerna vid Gotlands Artilleriregemente, Urban Lundgren, "Lumpus" kallad, och Arvid Zetterling, "Z" kallad. De hade båda sina arbetsuppgifter förlagda ute på Tofta skjutfält.
Från början var det bara regementsofficerarna som kunde bli medlemmar i jaktklubben som då samlade en drygt handfull jägare, men på 1920-talet kom även underofficerarna med. Vid slutet av 1940-talet blev klubben öppen även för underbefälen, bland annat för kaninjaktens skull, och på 60-talet kunde även de civilanställda söka medlemskap.
Gotländsk jakthistoria
Klubbens historia har tecknats ner av nuvarande ordföranden Erik Jonsson och den jaktliga historiebeskrivningen ger också en bra fingervisning om hur jakten bedrivits runt om på hela Gotland. Här kan man följa viltets utveckling och sättet att resonera när det gäller beskattningen och de viltfrämjande åtgärderna, samt de omfattande inplanteringar av vilt som skett under årens gång.
Det kan också vara så att de första vildkaninerna på Gotland sattes ut just på Tofta skjutfält.
Jaktsäsongen 1902-1903 var vilttillgången bra enligt böckerna med stora kullar av orre, skogshare, morkulla och rapphöns. Orren har ju gamla anor på ön även om markerna vid Tofta inte var de bästa med bra tillgång till både vatten samt blåbärs- och lingonris. Hönan fredades dock tidigt och tupparna fridlystes så sent som säsongen 1958/59.
Fasan, fälthare och vildkanin var ju vid 1900-talets början inte inplanterade på ön och trots att räven vid den här tiden ansågs utrotad fälldes ändå en kringstrykande räv på skjutfältet, vilket renderade skytten en fällskatt om en krona. Mycket pengar på den tiden kan tänkas. Harbeståndet var stort och vissa år fälldes i storleksordning 60 skogsharar.
Som mest 4000 hektar
Till en början förfogade klubben över cirka 1000 hektar mark, att jämföra med 4000 hektar under och efter andra världskriget och dagens 2800 hektar, och den största utgiften var inledningsvis inköpandet av två jakthundar samt arvodet för skötsel och mat. Till hundskötare städslades Carl Pettersson som bodde vid Blåhäll och han fick 73 kronor om året i lön plus lika mycket till hundfoder.
1912 beslutades om de första viltinplanteringarna och 100 fasaner, varav 25 tuppar, köptes in. Året efter konstaterades att inplanteringen var lyckad och 1915 beslöts att köpa in ytterligare fasaner, samt beslutades att även plantera in vildkanin. 24 kaniner köptes vid ett gods i Skåne. Alla klarade dock inte transporten, men det var ändå tillräckligt för den explosionsartade population som skulle komma. I början av 1950-talet var stammen mycket stor på Tofta skjutfält och så mycket som 8000 kaniner sköts något år.
Viltets utveckling går som alltid i vågor och tillgången är varierande genom åren. Tendensen är dock att orrarna är på väg att försvinna efter att ha funnits under jaktklubbens första årtionden. På 20-talet planterade man i fälthare som med åren ökade på bekostnad av skogsharestammen. På 1930-talet stadgades att vildkaninen helst skulle utrotas. Av fältfågelviltet var rapphönan mest känslig, många stödutsättningar gjordes genom åren, medan stammen av fasanen var mera stabil. Vid den här tiden fanns också en stor rävstam på hela ön och klappjakter på räv tillhörde jaktkulturen även på Tofta.
Första rådjuren på fältet
Vid 1940-talets början utökade militären sina övningsfält och jaktklubben förfogade nu över 4000 hektar jaktmark. Det var också under denna tid som de första rådjursobservationerna gjordes. I historieskrivningen berättas om den råbock som antastade kvinnfolk under mjölkning och andra sysslor utomhus, antagligen för att den varit hägnad under sina första år, men som sedan fälldes av lantbrukare Martin Kysinger vid en arrangerad gemensamhetsjakt.
Myxomatos
Våren 1963 gör myxomatosen sitt inträde på skjutfältet och ett enormt antal vildkaniner går en fasansfull död till mötes. Nu formas också den jaktkultur som skulle råda långt in på 2000-talet med räv och fälthare som viktigaste villebråd. Gemensamhetsjakter på räv anordnades och resultatet berodde mest på om det fanns duktiga rävhundar att jaga med. Som mest fälldes 30 rävar under en jaktsäsong och för fältharen var siffrorna vissa år mellan 60-70 stycken.
Samtidigt fortsätter klubben att med jämna mellanrum sätta ut nytt vilt, mest fasaner och skogshare, men även rapphöns och änder.
Bastun bli klubbstuga
Vid mitten 1980-talet fick klubben tillgång till nuvarande klubbstugan nere vid Blåhäll, den gamla bastun hade renoverats av medlemmarna och här anordnades nu också träffar och jaktstigar för medlemmarna att öva skjutskickligheten. Det var nu man ändrade namnet till Blåhälls Jakt och Viltskyddsklubb. 1988 valdes första kvinnan in i klubben, Mona Stengård, som tillfällig medlem till en början.
Vid slutet av 1990-talet börjar man åter göra rådjursobservationer på fältet och stammen har stadigt ökat sedan dess. Sedan något år jagas rådjuren mera frekvent, inte minst vid den årliga gemensamhetsjakten den 28 december och som här framgår sköts det andra rådjuret av klubbens medlemmar på Tofta skjutfält vid senaste gemensamhetsjakten den 28 december.
Så jobbar vi med nyheter