Marina Buskas flydde de 120 milen genom Ukraina, tog sig via Polen och södra Sverige till Gotland där hon befinner sig i säkerhet. "Men det går inte att glömma kriget, jag tänker på det hela tiden".
DU&JAG
Hon studerade juridik i Nova Kachovka på andra sidan floden Dnepr, knappa milen hemifrån. Andra året, juridiken är hennes väg.
– Jag tycker om att tala med människor, hjälpa människor, säger hon. Det är jätteroligt, jättespännande.
Än i dag har hon som mål att i en framtid arbeta som just jurist.
Men frågan är hur den framtiden ser ut.
Den 24 februari inledde Ryssland sitt anfallskrig mot Ukraina, Marina hörde bomberna falla och blev en tid fylld av skräck fast i ryskockuperat område.
Nu befinner hon sig i säkerhet på Gotland, tillsammans med mamma Polina och sina fem småsyskon, efter den riskfyllda och 120 mil långa flykten till polska gränsen.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om att vara 18, omgiven av kompisar, fylld av framtidstro och plötsligt tvingas se tillvaron gå i kras.
Vi vet alla vad som hänt. Hur Ryssland anfallit sitt sydvästra grannland och hur bedömare menar att liknande inte setts sedan andra världskriget.
Vi i väst har tvingats lära nya städer; Charkiv, Cherson, Butja, Mariupol, Borodjanka. Vi har sett bilderna av förödelsen, grymheten, liken på gatorna.
Än vet inget vart kriget tar vägen, Putin sägs vilka skapa ett Eurasien och den tidigare ryske presidenten Dmitrij Medvedev hotar det ukrainska folket med ett ideologiskt betingat folkmord.
I Dagens Nyheter sade Gudrun Persson, Rysslandsexpert på Försvarets forskningsinstitut, Foi, så här den 7 april:
– Vi står inför ett nytt kapitel i europeisk historia och vi vet inte var det slutar. Men den 24 februari 2022 är ändå en brytpunkt inför något nytt.
Marina Buskas med mamma Polina och kompisen Tetyana samt tre av småsyskonen, övriga var i väg och lekte i grannskapet.
Bland stridstaktik och militära strategier finns de vanliga människorna.
Som Marina och hennes familj i Gammalsvenskby. De som lever sina liv i stillhet och heller inte vill något annat.
I slutet av mars anlände hon och hennes familj till Gotland, efter att ha fått stor hjälp av bland andra Kerstin Mattiasson Utas och Jan Ullberg, båda gotlänningar knutna till föreningen Svenskbyborna.
Alla utom pappa Viktor, han gick ur tiden i augusti ifjol efter en kort tids sjukdom, blott 46 år bliven.
Mattiasson Utas har varit stöd åt familjen i flera år, Ullberg tog familjen från polsk-ukrainska gränsen till Sverige. Men den flykten återkommer vi till i den här artikeln.
Gammalsvenskby är beläget i södra Ukraina vid floden Dneprs strand, inte långt från utloppet i Svarta havet. Hit kom svenskättlingarna i slutet av 1700-talet då de tvingades borta från estniska Dagö.
Det är tredje gången Marina är på Gotland. Hon och hennes familj är svenskättlingar, vilket namnet Buskas också berättar.
De två tidigare resorna skedde av fri vilja, nu är läget ett annat.
– Vill du ha kaffe, frågar hon när jag anländer till den tillfälliga bostad de har fram till sommaren.
Hon pratar perfekt svenska efter att ha studerat språket i åtta år, nästan halva livet. I byn svarar föreningen Svenskbyborna för undervisning, tisdagar och torsdagar finns möjlighet för alla intresserade.
– Det var så jag lärde mig, mamma och Tetyana kan också lite svenska, berättar hon.
Tetyana heter Kravetz i efternamn och är vän till familjen. Hon har arbetat som projektledare inom vänortsarbetet mellan Gammalsvenskby och Gotland och följde också med till den trygga ön.
Marina är 18 år, snart 19. Det är en tid i de flestas liv då det mesta som finns är nu- och framtid.
Där finns drömmarna, önskningarna, förhoppningarna och målen. Kompisarna också, förstås. Ingen gång är man närmare sina vänner än under de åren.
De kan för all del följa med genom resten av livet men det blir aldrig mer som under de sena tonåren. Aldrig så nära, aldrig så förtroligt.
Berätta om Gammalsvenskby före kriget, vad gjorde ni, du och kompisarna?
– Vi brukade promenera, kanske gick vi på bio, vi gjorde väl sånt som alla ungdomar gör, säger hon och häller upp kaffe. Socker? Mjölk?
Vägskylten intill byn är förstås på svenska.
Gammalsvenskby grundades 1782 då omkring 1000 svenskar tvingades lämna estniska Dagö, som då tillhörde Ryssland, och erbjöds detta område vid flodens Dneprs norra strand.
Sedan dess har byn vuxit samman med tre tyska byar och bildar samhället Zmijivka med totalt runt 2000 invånare. Omkring 200 personer i byn har svenskt ursprung, ett 20-tal kan prata svenska.
1929 fick svenskättlingarna möjligheten att flytta tillbaka till Sverige och av de runt 1000 personer som valde att resa bosatte sig omkring hälften på Gotland, därav är namn som Knutas, Hoas, Annas, Hinas, Kotz och Buskas vanliga här.
Och så är det, Marina och hennes familj har verkligen släktingar här på ön.
Nåväl. 24 februari ändrades den europeiska historien då Ryssland inledde sin invasion av Ukraina.
Marina befann sig då i staden Nova Kachovka på södra sidan av Dnepr, omkring en mil från Gammalsvenskby. Där finns en strategisk viktig damm som förser Krim med vatten och ström.
Krimhalvön, alltså, som annekterades av Ryssland redan 2014. Ta fram en atlas eller googla, lättare att hänga med då.
Hon berättar om den morgonen, morgonen då kriget kom:
– Klockan fem hörde jag hur de började bomba. Det bara dånade, först förstod jag inte vad det var, flera gånger bombade de, jag var jätteorolig och började gråta och var så rädd.
När förstod du vad som hände?
– Presidenten sa i tv att de gjorde en specialoperation i Ukraina, men jag tänkte att det är krig. Först ringde jag till mamma, till släkten. De frågade vad som hände hos mig, jag sa ”jag vet inte”. För jag visste inte, jag hörde bara bomberna och var jätterädd.
Vad gjorde du?
– Jag packade kläder, mat, jag behövde ha kontanter så jag stod i kö med 300 människor i två timmar, sedan gick jag till busstationen, men det gick inga bussar. Jag visste inte hur jag skulle ta mig hem, ingen kunde hämta oss.
Marina Buskas flydde de 120 milen genom Ukraina, tog sig via Polen och södra Sverige till Gotland där hon befinner sig i säkerhet. "Men det går inte att glömma kriget, jag tänker på det hela tiden".
Marina tog sig istället till släktingar i Dniprjanu strax väster om Nova Kachovka men fortfarande på fel sida floden. Där blev hon kvar i hela 22 dagar.
Det gick inte att gå ut, säger hon. Ryska trupper patrullerade gatan, civila sköts till döds, helikoptrar snurrade över himlen. Inom knappt ett dygn hade Ryssland gjort området till sitt.
Extra stor blev rädslan sedan hon låtit sig intervjuas av en stor svensk morgontidning som sedan publicerade hennes bild och fullständiga namn. Det är inte helt riskfritt i krigstid. Kanske kunde hennes anhöriga vara i fara, tänkte hon.
Inför den här intervjun har familjen gjort överväganden, men kommit fram till att eventuell fara är över, för såväl dem själva som vänner i byn.
Därför vågare de ställa upp i media nu.
Men där var hon alltså, Marina, med kriget omkring sig och bomberna som föll från ovan; flyglarmen, krevaderna, brandröken och också lukten av skräck.
Så hur tog du dig hem till byn, till slut?
– Jag fick hjälp av Röda Korset som åkte med humanitär hjälp till Beryslav som ligger nära Gammalsvenskby, men det var jättehemskt. Vi passerade tio kontroller där ryssar stod på båda sidor med sina vapen. De kan stoppa vem som helst, de kan ta ditt pass, din telefon, man har ingen aning om vad som ska hända. Kanske ska man dö!
Vy från Gammalsvenskby.
När hon väl kom hem, började familjen överväga att lämna Gammalsvenskby och huset på gatan Vulitsa Nova för att försöka ta sig till Sverige.
En familj bland så många andra. Sedan kriget startade har, enligt UNHCR, drygt fyra miljoner människor tagit sig över den ukrainsk-polska gränsen. Omkring sju miljoner befinner sig på flykt inom landet.
Även om inte Gammalsvenskby inte är direkt indraget i kriget är effekterna påtagliga.
I Gotlands Tidningar har Sofia Hoas, ordförande i föreningen Svenbyborna, två gånger i veckan sedan krigsutbrottet lämnat rapporter om läget där.
Rapporter om sinande matförråd och mediciner som är slut, om hur elen tryter och om hur ryska trupper omringat byn, om bybor som upprättat vägspärrar vid byns enda tillfartsväg från huvudvägen.
Via en man knuten till Röda Korset fick familjen hjälp att ge sig av. Hjälp att lämna den plats där de levt hela sina liv och där de tänkt sin framtid.
Väskorna packade, det mesta lämnat, hukande vid vägkanten i riskfylld väntan på transport; en vanlig personbil med till slut nio personer i som färdades norrut mot Kryvyj Rih.
Ta mig dit, Marina. Vad är det för känslor? Du vet att ni måste lämna men inte när ni kan komma tillbaka?
– Det är jättehemskt, jag grät och var rädd, vi visste inte vad som skull hända. Men vi vågade inte vara kvar.
30 kontroller passerades under de tre timmarnas färd; ryska soldater med laddade vapen och nyckfulla intentioner.
– Vi visste aldrig vad som skulle hända. Skulle vi dö, skulle de släppa fram oss, skulle de skicka oss tillbaka. Det var jättehemskt.
”Jättehemskt” säger hon, Marina. Det gör hon ofta under sin berättelse i vilken hon tar oss med över Ukraina, från sydost och de 120 milen till polska gränsen i nordväst.
– Ofta ville soldaterna ha godis eller vatten eller kakor, det blev som gåvor till dem och så fick vi fortsätta.
DU&JAG, Marina Buskas.
I Kryvyj Rih tog de tåget de 16 timmarna till Lviv och sedan vidare till gränsövergången vid Krakovets. Först där, när de utan problem tagit sig över till Polen, kunde familjen Buskas andas ut.
– Så länge vi var kvar i Ukraina var vi alltid rädda, vi visste aldrig vad som kunde hända, säger Marina.
Vid gränsen mötte Jan Ullberg som tog familjen till Gdansk, sedan färjan från Gdynia till Karlskrona, vidare till Oskarshamn och därefter färjan till tryggheten och rötterna på Gotland efter fem dagar på resa med en ständig dödsskräck.
För jodå, de där rötterna är tydliga och kopplingen stark. Familjen har svenska traditioner, de firar jul och påsk, just denna helg målar de ägg och fyller påskäggen med godis.
Gammalsvenskby går i blått.
När vi träffas har du varit i Sverige i en dryg vecka, hur känns det nu att ha lämnat Ukraina?
– Det känns inte bra, vi har vårt hus där och vi vet inte när vi kan komma tillbaka. I Sverige är vi i säkerhet, men vi kan inte sitta och säga att allt är okej när vi ser vad som händer i Butja och Borodjanka.
Hur är läget i byn nu? Vad vet du?
– Byn är ockuperad, det finns ingenting att köpa, en del har inte mat, det går inte att ringa för att allt stängs av, det är svårt att hålla kontakt.
Hur tänker du på framtiden?
Hon funderar, Marina. Mamma Polina och Tetyana sitter intill och följer samtalet, de förstår det mesta, ibland pratar de sinsemellan på ukrainska:
– Jag vet inte hur det ska sluta. Jag hoppas att de ska ha diplomatisk relation som gör att det slutar. Putin måste förstå, det kan inte vara att han inte förstår vad han gör.
Hur tror du att du påverkas av att ha upplevt kriget?
– Jag var nästan isolerad, kunde inte gå ut…hörde bara när de bombar. Kunde inte sova, inte äta…jag bara grät. Jag var jättenervös…men nu när jag är här kan jag sova. Men jag vet inte, det går inte bara att glömma.
Sömnen är dock inte alltid fridfull. I drömmen faller bomberna och när som helst kan hon höra krevaderna och för sin inre syn se himlen lysas upp.
Ibland passerar verkliga helikoptrar i skyn, ofta på väg till eller från Visby lasarett, vilket får henne att kastas tillbaka till när hon satt fast i Nova Kachovka.
– Och mina syskon, de är så små, ibland gråter de i sömnen. Jag vet inte hur de kommer att påverkas av att ha varit med av det här.
Sofia Hoas är ordförande i föreningen Svenbyborna och håller fortlöpande kontakt med de människor som är kvar i byn.
Det blev inte som hon tänkt, Marina. Inga fortsatta juridikstudier i Nova Kochovka och när hon kan återvända hem till Ukraina vet hon inte.
Ingen vet, det kan ta lång tid innan det här är över; ”Vi står inför ett nyttkapitel i Europas historia”, som Gudrun Persson på Försvarets forskningsanstalt sa till DN och tidigare i den här artikeln.
Familjen Buskas har registrerat sig hos Migrationsverket och har för avsikt att söka asyl i Sverige. Här finns såväl rötter som troligen en framtid.
– Jag tror vi kan få ett bättre liv här. Mamma och Tetyana hoppas hitta jobb och jag vill också jobba.
Vad har du gjort sedan du kom till hit?
– Vi har varit i stan och promenerat, varit vid Svenskbygården och vi har träffat släktingar. Och så tänker vi på Ukraina…man tänker på det hela tiden, hur de har det i byn och hur mina kompisar har det.
Hur ska vi svenskar som lever här kunna förstå vad som händer i Ukraina?
Hon skakar lätt på huvudet. ”Det går inte”, säger hon:
– Det går inte för en som inte upplevt det, för en som inte sett soldaterna och sett bomberna, det går inte.
Beryslav är Gammalsvenskbys närmaste stad, där numera den ryska flaggan är hissad på kommunhuset.
Just som den här artikeln är skriven kommer denna dags rapport från Sofia Hoas.
Via henne berättar byborna att rädslan är stor för intensifierade strider, om raketer som far över byn och att ryska flaggan nu är hissad på kommunhuset i Beryslav, bara någon mil från Gammalsvenskby.
Men också att aprikosträden nu blommar i byn.