Valentyna Herman-Vasylyshyna är på Gotland för att få vård, i hemlandet rasar kriget vilket gjorde att hennes man inte fick den vård han hade behövt. Han avled i april. ”Jag hoppas kunna begrava honom i Gammalsvenskby men just nu är det för farligt.”
DU&JAG
Hon har nyligen anlänt till Gotland, Valentyna. Det är inte första gången. Genom åren har hon gjort sju, åtta besök på ön.
– Jag tror det, jag är inte helt säker, jag måste nog börja räkna, det är många som frågar, skrattar hon.
För skrattet har hon med sig, trots allt. Det finns där i bröstet och slipper ibland ut under den här intervjun som görs i Östergarn där Valentyna inkvarterats hos en gotländsk familj.
Vi pratar om kriget, om fasorna där, om bomberna och krigsutbrottet för drygt ett och ett halvt år sedan, den 24 februari 2022.
Här är hon långt ifrån farorna, på fältet utanför finns inga minor, inget artilleri dånar i fjärran.
Valentyna anlände till Gotland för två veckor sedan, primärt för att få hjälp att vårda en elakartad tumör. Redan har ett antal besök gjorts på Visby lasarett.
För det är så: I krig riskerar civilbefolkningen inte enbart att dö av bomber, även brist på medicin och ett överbelastat vårdsystem kan göra att folk mister livet.
Ända sedan krigsutbrottet har hon befunnit sig i Gammalsvenskby, den lilla byn på floden Dnipros nordvästra strand i södra Ukraina. Vi använder det ukrainska namnet på floden i den här artikeln. Dnipro. Inte Dnjepr.
Undantaget de senaste månaderna då hon befunnit sig i ett lånat hus staden Novoraisk, 20 minuters väg från Gammalsvenskby. Dit når inte det ryska artilleriet från andra sidan floden och tillvaron är mer säker.
Men där, i Gammalsvenskby, har hon sina rötter, där föddes hon, där växte hennes farmor upp, mamma och pappa. I dag är de borta sedan länge. Det är Valentyna och hennes syster Maria som är kvar, tredje systern har också gått ur tiden.
En kopp kaffe om morgonen, resten av dagen är det te i koppen för Valentyna Herman-Vasylyshyna.
Hon berättar om livet i byn, före kriget. Hur byborna levde i frihet, inte en självklarhet efter att under lång tid ha tillhört Sovjetunionen.
Ukraina blev självständig stat 1991 i samband med Sovjetunionens fall.
– Var och en skötte sin jord, vi odlade morötter och potatis. Två gånger per år satte vi potatis som vi sedan åkte till Kryvyj Rih och sålde.
Valentyna arbetade som städerska i byns skola, hennes man jobbade i byggbranschen i närmaste större staden Beryslav.
Tillsammans har de två barn, en dotter som nu med sin familj befinner sig Novoraisk och en son med familj som tagit sig till Lviv nära polska gränsen.
Hon tar mig med till den 24 februari 2022. Hennes man var tidigt uppe, redan vid fem på morgonen, för att ta sig till jobbet i Beryslav.
Hon berättar på sin gammalsvenska accent, tar ibland hjälp av Google-translate när något ord och begrepp fallit bort.
Men den där morgonen…
…vad var det som dånade där på andra sidan floden? ”Lyssna, det smäller!”.
– Min son var i Cherson och ringde, ”mamma, det är krig!”. Nej, sade jag, det är inte krig, jag tänkte det måste vara något annat.
Ett av många hus som bara är ruiner efter den ryska terrorbombningen som pågått i snart ett år.
…och så ringdes det kors och tvärs, dottern ringde; ”Vad ska jag göra med barnen!?”, oro och förtvivlan…för till slut gick det upp för dem: Det ryska anfallskriget var verklighet.
Valentyna berättar hur de tog sig till affären för att köpa bröd och salt och andra basvaror, för vem visste hur länge det här skulle pågå!
Nu sitter vi med en del av facit…nej, det var ingen snabbt avklarad "militär operation", som Rysslands president Vladimir Putin benämnde den. Och av de runt 2000 invånarna i byn är i dag endast knappt 300 kvar i byn.
Vi ska återvända till Valentynas berättelse, men först bakåt i tiden.
Historien om Gammalsvenskby börjar på en helt annan plats: På estniska ön Dagö, som under 1600-talet och tidigt 1700-tal var svensk, erövrad av svenska trupper.
1710 tog Ryssland makten över Dagö och med tiden ansågs svenskarna besvärliga som krävde privilegiebrev, vilket de tidigare fått som boende i Sveriges utkant.
Svaret blev ”njet”. Några fler fribrev från det ryska tsarriket var inte aktuellt.
Gammalsvenskby
Kejsarinnan Katarina II av Ryssland (1729-1796), även kallad Katarina den stora, utfärdade istället 1781 ett påbud om att förflytta dem just till den ukrainska provinsen nära Dnipros utlopp i Svarta havet, ett område som nu behövde koloniseras.
Den 20 augusti 1781 började den långa vandringen mot ett nytt paradis, ty som ett sådant var den nya jorden beskriven. Gårdar, djur och bördiga jordar sades finnas när svenskarna kom fram.
Omkring 1000 personer, kvinnor, män och barn; 321 hästar, 115 oxar och 260 kärror till hjälp med transporten, gav sig av, enligt efterlämnade skrifter.
Ta fram en atlas nu eller googla: Från Dagö nära Finska viken gick de genom Estland, Lettland, Belarus och genom Ukraina ner till dess södra del.
Av de omkring 2000 invånarna i Gammalsvenskby finns nu runt 300 personer kvar i byn.
Efter ett halvårs vandring under kyla, svält och andra umbäranden anlände gruppen till sin nya hemtrakt den 1 maj 1782. Enligt kyrkboken rörde det sig då om 535 personer, övriga hade dött längs den mödosamma vägen.
Men inte nådde de något paradis. Inga hus eller gårdar, inga djur, bara en karg stäpp med för all del bördig jord.
Kolonisterna repade dock mod och började mödosamt bygga upp sin nya bosättning.
Hundra år efter flytten från Dagö hade Gammalsvenskby blivit överbefolkat, 1870 räknades 456 invånare in och tio år senare hade byn ytterligare hundra invånare.
Jordbristen var därmed märkbar och situationen blev alltmer akut.
Gammalsvenskby ett och ett halvt år in i kriget.
1874 påbjöds att kolonister med privat äganderätt hade skyldighet att ställa upp med rekryter för landets försvar. Den allmänna värnpliktstiden var 16 år, varav sex år i aktiv tjänst.
Svenskbybor tvingades därför att delta i såväl rysk-turkiska kriget 1876-77 som rysk-japanska kriget 1904-05.
Vi bläddrar ytterligare år framåt i historien. 1917 genomfördes ryska revolutionen då tsar-regeringen störtades och kommunistiska bolsjevikpartiet blev styrande parti med Lenin och Trotskij i spetsen.
De flesta värnpliktiga hemförlovades och många återvände med revolutionära idéer, vilket innebar osämja i byn med plundringar och mord som följd.
Valentyna Herman-Vasylyshyna.
Samtidigt var det tider av missväxt. Hundratals djur men även människor avled av svält, flera räddades dock av Röda Korsets expedition påsken 1922 – för 101 år sedan alltså, så nära ligger historien.
Nu inleddes den jordreform som de kommunistiskt sinnade yngre männen i byn eftersträvat. Alla fick lika stor jordlott och storbönderna plundrades.
Och åter infann sig onda tider, våren 1928 fanns knappt utsäde och ny hungersnöd hotade. Vid det laget hade Josef Stalin (1878-1953) tagit makten i det Sovjetunionen som grundades i december 1922.
Den sommaren hölls en bystämma där nästa alla av de 492 röstberättigade röstade för att emigrera.
Röken stiger mot skyn sedan skolan i Gammalsvenskby bombats.
Våren därpå beviljade Sovjetmyndigheterna tillstånd till utresa och svenska regeringen beviljade inresetillstånd för svenskbyborna.
Den 23 juli 1929 lämnade 886 personer Gammalsvenskby med två ryska flodångare. På kvällen den 1 augusti 1929 kom gruppen med färja från Sassnitz till Trelleborg.
Många kom att bosätta sig på Gotland och många är därför de gotlänningar som har rötter i den ukrainska jorden. Utas, Mutas, Knutas, Buskas, Hoas, Hinas, Kotz, Annas och fler därtill är alla familjenamn som stammar från svenskbygderna i öst.
Se där, Gammalsvenskby, en plats på jorden där historien hänt. Nära, såväl geografiskt som i tid.
Men nu åter till Valentyna och det pågående ryska anfallskriget mot Ukraina.
En månad efter invasionen, den 24 mars i fjol, ockuperades byn av ryska trupper vilket gjorde tillvaron osäker. Det vittnades om trakasserier, förstörelse, stölder och allmän oro.
Ett halvår senare, i september, annekterades Cherson oblast efter en olaglig folkomröstning Också Luhansk, Donets och Zaporizjzja i sydöstra Ukraina hamnade under rysk flagg.
Detta tillkännagavs av president Putin vid en ceremoni på Röda torget i Moskva och fördömdes av världens ledare, bland dem Sveriges dåvarande utrikesminister Ann Linde (S).
Valentyna Herman-Vasylyshyna har sin mobiltelefon full av bilder från sin hemby Gammalsvenskby.
Gammalsvenskby ligger i frontzonen och området har hela tiden varit strategiskt viktigt under kriget.
Ukraina har bjudit motstånd och den 11 november kunde byn befrias, den gula och blå flaggan åter hissas i byn och telefonförbindelserna med omvärlden förbättrades något. Men samtidigt har byn sedan dess varit utan el och därmed även vatten då de elektriska pumparna inte fungerat.
Vatten har sedan dess behövs transporteras till byn…och det var också i samband med befrielsen den intensiva terrorbombningen inleddes.
Invånarna i byn vittnar om glidbomber med tunga sprängladdningar, om ombyggda civila drönare med små granater, om klusterbomber och även fosforbomber som orsakar massiva bränder.
Sammanlagt har åtta personer i byn fått sätta livet till.
Valentyna Herman-Vasylyshyna har varit på Gotland sju, åtta gånger. Hon känner stark samhörighet med såväl Sveriuge som Gotland.
Valentyna plockar fram sin mobiltelefon och visar bilder; raserade hus, bombkratrar, hon visar bild på den egna bostaden som trots allt klarat sig hyggligt, fönster är förvisso krossade liksom grind och staket…
– …men det är inte som grannen, titta här, det är hål i taket.
Också byns skola är förstörd, den bombades i april i år liksom även vårdcentralen.
– Det är farligt att gå ut, därför är det tomt på gatorna och människor gömmer sig i sina källare. De sover där och har byggt spisar så de kan laga mat.
Det är svårt att hålla värmen och nu närmar sig ännu en vinter. Om kvällarna mörkläggs alla fönster för att försvåra bombningar.
Hur är stämningen bland de människor som är kvar?
– Man bara väntar på att kriget ska ta slut…väntar och väntar…många är stressade, jag träffade en kvinna…händerna skakade, hon bara grät, kunde inte sova, många är helt slut.
Valentyna Herman-Vasylyshyna.
Och hur ska det bli framöver…ingen vet? Den klarblå himlen har blivit ett hot, jorden likaså, den är fylld av minor och gör jordbruk omöjligt.
Dessutom är floden Dnipro utan vatten sedan dammen i Nova Kachovka sprängdes av Ryssland den 6 juni. På sina håll har vattennivån sjunkit 15 meter.
Sprängningen har gjort att brunnar sinat, den starka stanken från flodbädden har under sommaren gjort det svårt att andas och myggen har ökat i omfattning.
– Nu går det att ta sig över floden på dess torra botten, vi är oroliga för att ryska armén ska komma tillbaka den vägen, säger Valentyna.
Gammalsvenskby ett och ett halvt år in i kriget.
Nu hoppas hon på att den behandling hon får för sin tumör ska ge resultat, för hon längtar hem, hem till Ukraina där hon önskar kunna begrava sin man.
Han insjuknade i en elakartad cancer som inte kunde diagnostiseras, i april avled han.
– Det gick så fort, säger hon och häller upp te. Så fort.
…men att begrava honom på kyrkogården där Ukrainas så kallade ”etniska svenskar” begravt sina anhöriga i över 200 år var inte möjligt, inte under rådande omständigheter, det riskerade att skapa än mer död.
Så han begravdes i Novoraisk där han inte har några rötter alls.
– Han hade ingen anknytning dit, jag vill inte att han ska ligga där ensam. Så fort det går vill jag lägga honom i Gammalsvenskbys jord.
Hur tänker du kring det som händer i Ukraina?
– Det är hemskt! Och hur länge ska det fortsätta, jag vet inte. Men det är hemskt och människor är rädda och trötta. Vi klarar oss tack vare den hjälp vi får från Sverige.
JAG&DU, Valentyna Herman-Vasylyshyna.
För så är det, under hela krigsförloppet har hjälpsändningar i flera olika regier, inte minst genom föreningen Svenskbyborna, sänts till Ukraina. Det har varit elverk, briketter, byggplast men även mediciner och andra förnödenheter.
Även hjälpsändningar har beskjutits, men hittills har de nått fram enligt plan.
– Och vi är så tacksamma, så tacksamma.
Fotnot: Historisk fakta i den här artikeln är hämtad ur boken ”Historien om Gammalsvenskby och svenskättlingarna i Ukraina” av historikern Jörgen Hedman.