”Jag har haft så många sömnlösa nätter, men jag har haft och jag har ännu hopp. Om det ens är möjligt så älskar jag det iranska folket ännu mer nu när vi är enade”, säger Elnaz Hedayati.
Elnaz Hedayati kom till Gotland som student för tre år sedan. Hon hade rest mycket, bloggat som backpacker och började utbildningen om hållbar turism här på universitetet. Hon jobbade även med kryssningsgästerna på ön och fortsatte som reseinfluencer för sina persiska följare. Men hennes fokus skiftade i september med nyheten om Mahsa Zhina Aminis öde.
– Jag jobbade och pluggade när jag såg nyheten att hon hade blivit slagen av moralpolisen ena dagen och nyheten om hennes död kom några dagar efter. När jag öppnade min Instagram med stories så skrev alla jag följde om henne. Jag klickade, klickade och klickade och allt handlade om Mahsa Amini. Efter några dagar var det inget annat i mitt sociala-medierflöde, berättar Elnaz Hedayati.
Mahsa Amini, med det kurdiska tilltalsnamnet Zhina, var på besök i huvudstaden med sin lillebror när hon greps av den så kallade moralpolisen, som bland annat upprätthåller de strikta klädlagarna för kvinnor. Tre dagar senare levde hon inte längre och starka misstankar riktades mot att hon hade dödats under fångenskapen.
– Jag låg till klockan fem på morgonen för att kolla nyheter och tweets och så fortsatte det den första månaden, med memes och reels och tiktok-videor som lades upp om hur den iranska befolkningen har det just nu.
Det har gått två månader sedan dödsfallet. Vid Mahsa Zhina Aminis begravning utbröt protester som därefter spred sig i stora delar av landet. Kvinnor slänger sina slöjor, skolflickor släpper ut sitt hår och mormödrar klipper sina lockar. Ett hundratal fler personer rapporteras ha dödats av säkerhetsstyrkorna och tiotusentals ska ha fängslats.
Bland demonstranterna finns Elnaz Hedayatis vänner.
– Det är svårt att kommunicera med de som är där, men så fort de är uppkopplade skickar de en video från någon av protesterna i deras område. Så att jag kan publicera det, säger hon.
Digitala plattformar förbjuds och internet stängs ner. Iranska journalister har fängslats och kan inte längre bevaka vad som sker inifrån landet, utländsk press släpps inte in.
– Det är så viktigt att få rätt information, för det är så mycket desinformation för att förleda folket och ingjuta fruktan, som psykologisk krigföring. Så jag behöver hitta trovärdiga källor som inte har en agenda. Många människor försöker öka den kollektiva medvetenheten om medierna, för det är så många som inte är källkritiska, säger Elnaz Hedayati.
Hon tar en risk genom att sprida information under eget namn.
– Människor skjuts på gatorna, det är de som tar riskerna. Allt jag kan göra är att öka medvetenheten om vad som händer, säger hon.
Förutom att rikta sig till den egna befolkningen vill hon att informationen når ut internationellt.
– Det är en stor mobilisering i sociala medier och vi försöker få uppmärksamhet för att göra deras röster hörda. Inte på grund av att de behöver bli räddade, utan för att andra ska sluta rädda den regim som dödar dem.
”Folk agerar på flera kreativa sätt som jag inte förväntade mig, både i sociala medier och ute på gatorna. Och regimen agerar på flera sätt för att trycka ner dem”, säger Elnaz Hedayati som engagerar sig i den iranska proteströrelsen härifrån. ”För kvinna, liv, frihet”, säger hon.
Protesterna har fått Elnaz Hedayati att öka sin egen medvetenhet.
– Innan jag kom hit följde jag inte nyheterna och de politiska händelserna, utan hade en helt annan livsstil då, säger hon.
För henne fanns det frizoner från könssegregationen och kvinnoförtrycket.
– Jag hade en speciell hijab på universitetet och ute på gatan hade jag en annan sjal på mig, men jag smög annars. Vi hade inte på oss något när vi var och campade eller var på fester. De stunderna existerade och jag kände mig privilegierad för det, men det fanns många andra som fick hela sin vardag påverkade på ett genomgående sätt, säger hon.
Sedan slöjtvånget, och andra inskränkningar, infördes i Iran har kvinnor på olika sätt protesterat mot det eller behövt förhålla sig till det.
– Om du som människa tvingas att ha på dig något du inte vill när du går ut, så möts du av det varje morgon i ditt liv. Om du inte kan säga nej till det så har du inte heller någonting att säga till om. När du kämpar mot hijab så kämpar du mot allt, säger Elnaz Hedayati.
Och även hon har mött motståndet i sin vardag.
– Jag har mina erfarenheter av moralpolisen. De brukade vara på vägen när jag skulle gå till mina lektioner eller favoritkaféer. Jag behövde vara extra försiktig med min hijab på de platserna, annars brukade jag gå med den över axlarna.
Hon minns de kvinnliga moralpolisernas som brukade patrullera vid ett torg.
– Jag kan fortfarande höra dem i mitt huvud, hur de kallade på mig på ett vänligt men samtidigt sjukt sätt som får mig att rysa. De sa ”Ursäkta kära du, kan du komma hit en sekund” och jag frös till och fattade att jag var illa ute. Jag brukade springa och försökte ta mig förbi, men ibland ställde de sig i vägen.
När hon reste utomlands och flyttade hit blev hennes situationen än annan.
– Jag behöver inte oroa mig för moralpolisen när jag går ut utan hijab, jag kommer inte att bli blockad och jag kan prata fritt.
”Jag har inte gjort något annat än att följa det här de senaste månaderna”, säger Elnaz Hedayati om protesterna i Iran.
Den islamistiska regimen har styrt landet sedan revolutionen 1979 med en ayatolla som sin högsta ledare, men det finns även ett parlament med en president. Elnaz Hedayati kommer ihåg flera tidigare protester mot makten.
– Femton år sedan var det en stor protest, och sedan efter ungefär fem år och sedan fyra år efter och sedan tre och nu är det nästan varje år. Det sker allt tätare och det triggas igång om och om igen, säger hon.
Den första hon hänvisar till var reaktionerna på presidentvalet 2009, där Mahmoud Ahmadinejad satt kvar.
– Jag minns hur det var efter valet av Ahmadinejad och att det inte var han som vi röstade fram, utan de fuskade med valresultaten. Så folket gick ut på gatorna, säger hon.
Elnaz Hedayati var själv tonåring då och hade ännu ingen rösträtt. Däremot var hon ute på gatorna som en del av oppositionens gröna rörelse.
– Jag färgade mina händer gröna och hade ett grönt armband. Jag gick ut och demonstrerade med några vänner och har bara vaga minnen, men blev slagen till marken med en batong, sattes i en skåpbil och polisen tog oss till en station där de höll oss kvar över natten.
En av de hon kände blev skjuten och gripen.
– Och han fördes till en skåpbil och kördes till olika kvarter där de stannade flera gånger och misshandlade honom på gatan för att statuera ett exempel. Det är så de arbetar, de vill skapa rädsla och sprida skräck, berättar hon.
Minnena från hennes tonår liknar den rapportering som hon nu tar del av härifrån.
Protesterna i Iran bröt ut efter 22-åriga Mahsa Aminis död i samband med att hon greps av Irans så kallade moralpolis. Hennes porträtt används i demonstrationer i landet och runt om i världen.
Sedan Elnaz Hedayati kom till Gotland har hon följt de återkommande protesterna på håll. Först var det de ökade bränslepriserna 2019 och sedan passagerarplanet som sköts ner 2020. Under tiden pågick även en slöjprotest i sociala medier. Iranska kvinnor filmade när de tog av sig sina slöjor i inlägg på sociala medier eller stod uppe på elskåp och viftade med dem som flaggor.
– Det är en rörelse som har funnits här och där, men den har inte synts överallt och trycktes och tystades ned, berättar Elnaz Hedayati, men den försvann inte.
Själv kontrollerades hon inte i hemmet, men berättar att några av hennes tjejkompisar kunde vara mer rädda för sin släkt än regimen.
– Många har ökat medvetenheten i sina familjer och är normbrytare. Så de började där först.
En av dem hade en pappa som vägrade titta på henne om hon hade smink, men nu skäller han ut moralpolisen om de säger åt hans dotter att skyla håret. En annan kritiserades av sin mamma när hon lade upp bilder där hon hade på sig shorts, men senast hon gjorde något liknande kommenterade hennes mamma med slagorden ”kvinna, liv, frihet”.
– Det är så mycket som förändras i folks tankesätt samtidigt som det här kriget pågår, vilket är fantastiskt, säger Elnaz Hedayati.
Att klippa håret har även blivit en protestaktion internationellt, i solidaritet med flickorna och kvinnorna i Iran, såväl på sociala medier som under manifestationer.
Flera yrkesgrupper har även gått ut i strejk. Elnaz Hedayati nämner lärare som vill skydda sina elever, oljearbetare som behövs för infrastrukturen och soldater som inte vill följa order.
– Det är så många hemska saker som folk har sett från vår regering som de aldrig borde ha gjort, säger hon.
Elnaz Hedayati fortsätter att följa proteströrelsen. Hon hoppas kunna återvända till Iran i framtiden och att det inte kommer vara detsamma som hon lämnade.
– Jag kan inte säga vad som kommer hända, med tanke på förtrycket och hur de har agerat de senaste 40 åren och vilket mörker det har varit. Ingen kan veta vilka konsekvenser det här har på människorna, samhället, ekonomin och religionen, men med tanke på alla fruktansvärda händelser så finns det ingen väg tillbaka, för folket kommer inte tillåta det, säger hon.
”Jag tror inte att jag kan återvända den närmaste framtiden”, säger Elnaz Hedayati som stannar på Gotland ett tag till.