Alla Oktoberfesters urmoder, den i München, pågår under 16 dagar i september-oktober och firade sitt 200-årsjubileum 2010.
Den har utvecklats till en av världens mest besökta tillställningar, ett veckoslut med bra väder kan det vara en miljon besökare i cirkulation på det 42 hektar stora området mitt i stan, Theresienwiese, där man från tunnelbanestationen med samma namn tar rulltrappan direkt upp till festområdet.
Och där pågår tre parallella evenemang; ölfesten, ett nöjesfält (med Europas enda kvarvarande loppcirkus) samt Bayerns centrala lantbruksfest. Men för den utländske besökaren är Oktoberfesten förstås synonym med öl. I stora mängder.
För det serveras främst i enliterssejdlar, benämnda mass. Och det är öl gjort till festen av Münchenbryggerierna, och det utskänks främst i något av de 14 så kallade öltälten.
Numera mera mobila byggnader än de ursprungliga tälten och med plats för omkring 10 000 i varje och där en traditionell ompa ompa-orkester ständigt ser till att stämningen går i topp. Staden har ännu sex bryggerier i gång: Augustiner, Löwenbräu, Hacker-Pschorr, Hofbräu, Paulaner och Spaten.
Och med det besökstryck som råder går det inte att vara svenskt försiktig och fråga "ursäkta är den platsen ledig" utan det är bara att kasta sig ner på en bänk om någon lämnar sin sittplats. På senare år har man också nödgats införa insläppsstopp i tälten när trycket riskerat att bli för tungt.
Några speciella detaljer som etsat sig fast vid mina besök är:
Så kallade ölpoliser, som kontrollerar att gästen inte får för lite öl i sejdeln, det får bara vara skum ner till stopets ringmarkering.
Lokalbefolkningens öknamn på det alkoholfria öl som måste tillhandahållas.
Ovanliga sådana som saltad, skivad rättika men även det sega brödet. Det senare ingen höjdare vilket jag påpekade för en lokalbo som höll med och tillade: "Men det hjälper njurarna".
Generösa. Man får sjunga och skåla mellan borden och ställa sig på bänkarna men inte på borden.
Lokalbefolkningens inställning är ungefär densamma som Visbybornas till sommarens olika veckor.
Det klagas en del på trafikproblem och trängsel men majoriteten tycker att det är en kul hösthändelse och går själva dit några gånger, inte minst är det vanligt med företagsfester ungefär som våra julbord.
Oktoberfesten är ingenting för den ölkulturelle finsmakaren men definitivt för den som vill festa med folk från hela världen där amerikaner, australiensare och italienare dominerar bland besökarna. De senare nu så frekventa att det förutom en tysk även finns en italiensk polisstation på området.
Eller som det inofficiella ordspråket lyder: Hit kommer man glad och går ännu gladare.