Emma Söderholm visade nyligen upp den aktuella boken under evenemanget Socionomdagarna i Stockholm.
Experterna använder inte gärna begreppet ”hemmasittare”, då det riskerar att tolkas både förenklande och skuldbeläggande. Men oavsett vilka ord vi använder så kvarstår faktum; den ökande andelen elever med långvarig frånvaro har på senare år blivit ett allvarligt problem för både skolan, samhället – och inte minst berörda individer.
En som observerat utvecklingen, utifrån en socialsekreterares perspektiv, är Emma Söderholm från Västerhejde. Tillsammans med kollegan Gisela Appelgren Hansen har hon nyligen publicerat en bok i ämnet.
– Vi har sett att de här ärendena ökar, att det blir för tufft för de här barnen i skolan, säger den förstnämnda.
Även om de här barnen i många fall kan uppfattas som välfungerande – och som att de trivs i skolan – kan de uppleva stor press.
Vilket inte sällan kommer till uttryck på hemmaplan.
– Många har beskrivit att det börjar med ströfrånvaro; barnet säger att det har huvudvärk eller ont i magen, berättar Gisela Appelgren Hansen.
– Börjar man se att ens barn inte vill gå, med något diffusa förklaringar, eller att det är svårt att komma tillbaka efter ett lov, då kan det vara tecken, tillägger Emma Söderholm.
Ofta får eleven frågan vad som är fel, från skola och föräldrar. Även om avsikterna är goda är detta inte alltid helt effektivt.
– Barnet kan sällan självt beskriva vad som är svårt. Det måste vi som vuxna gå in och ta reda på i varje enskilt fall, säger Emma Söderholm.
Enligt Gisela Appelgren Hansen kan det vara svårt för individen att prata om det här överhuvudtaget:
– Barn sitter ofta med skuld och skam över att inte orka. Det är inget enkelt beslut att inte gå till skolan, utan något många mår jättedåligt över.
Problematiken är inte sällan kopplad till psykisk sjukdom. Men det kan även röra sig om sådant som koncentrationssvårigheter eller extrem prestationsångest.
Om man nu ser de här tecknen, vad ska man som förälder göra? Ett möte med skolan är ett bra första steg.
– Skolpersonalen tror kanske att allt funkar bra, men de ser inte hur det här barnet kraschar därhemma, eller kampen för att komma iväg på morgonen. Boka ett möte med någon i skolan som ser barnet varje dag och beskriv läget, ofta finns det saker de kan göra för att underlätta skoldagen. Vad som behövs är individuellt, det handlar om att anpassa tillvaron, menar Emma Söderholm.
– Jämför med om någon på jobbet blir utmattad eller går in i väggen. Då tar man hand om den personen, har möte med chefen och erbjuder rehabilitering, påpekar Gisela Appelgren Hansen.
Emma Söderholm (till vänster) är bördig från Västerhejde, men boende i Stockholm där hon även tog sin socionomexamen. Tillsammans med kollegan Gisela Appelgren Hansen ligger hon bakom boken ”Att utreda problematisk skolfrånvaro i socialtjänsten”.
Deras bok kan vara användbar för både föräldrar och pedagoger. Men den har egentligen titeln ”Att utreda problematisk skolfrånvaro i socialtjänsten” och har alltså de egna kollegorna som huvudmålgrupp.
– De här ärendena är svåra för socialtjänsten, vilken roll har man egentligen och vem ska utreda vad? Svaret är att vi måste samverka med både skolan, ungdomspsykiatrin och vårdnadshavarna, för att dra åt samma håll, säger den gotländska socionomen.
Det handlar delvis om att ge även föräldrarna den hjälp de behöver:
– De har ofta kämpat hårt och länge redan när de kommer till socialtjänsten, som behöver ge stöd och inte mer ångest, anser Gisela Appelgren Hansen.
De kallas ibland ”hemmasittare”. Men detta anses alltmer vara ett förenklande begrepp.
Hon tillägger att föräldrarna ofta brottas med en tuff balansgång:
– Skolan är viktig, samtidigt som jag vill skydda mitt barn om det blir jobbigt. Men det behöver inte vara allt eller inget, det finns andra lösningar.