Gotländsk fotograf först på mordplatsen

När den gotländske fotovikarien Karl Melander åkte till jobbet den där fredagkvällen i slutet av februari kunde han inte veta att han skulle vara med och skriva historia.

Eller, rättare sagt, fotografera historia.

Några timmar senare var Sveriges statsminister Olof Palme skjuten till döds, och Karl Melander var bland de första på mordplatsen.

28 februari 2011 04:00

De flesta som befunnit sig i en situation som senare visat sig få enorma konsekvenser säger samma sak: Jag förstod aldrig riktigt vad som hände.

Precis så säger Karl Melander när han 25 år efter mordet på Olof Palme sammanfattar natten som förändrade Sverige för all framtid.

- Jag reflekterade aldrig över det faktum att det faktiskt var statsministern som blivit mördad, det sjönk inte in. Det var så ofattbart liksom. I en sådan situation blir det att man rent yrkesmässigt börjar beta av saker, säger han.


Ensam fotograf
- Jag hann inte känna efter. Det var mest logistik, åka fram och tillbaka, lämna bilder, ta bilder och göra sitt jobb. Jag var mer fokuserad på själva händelsen än konsekvenserna av den.

När förstod du vad du varit med om?

- Det tog någon dag innan jag fattade att jag hade varit med om något historiskt.

Från början då. Karl Melander, 53, är i dag en meriterad fotograf, han har fått flera stora utmärkelser genom sitt långa yrkesliv som började på Gotlands Tidningar på 80-talet.

Hit har han återvänt i perioder flera gånger, och för GT:s trogna läsare är han ett känt namn.

Men annat var det då, 1986. Han var vikarie på Expressen och fick således jobba fredag kväll när alla ordinarie fotografer var lediga.

- Jag var ensam fotograf den kvällen, och det hände egentligen ingenting. Ja, inte förrän larmet kom på polisradion, berättar Karl Melander.

Men först var det ingen som fäste någon större notis vid en helt vanlig skottlossning på Sveavägen.

Den legendariske nattchefen Leif Ingvardsson skickade iväg reportern Tommy Schönstedt och vikarie Melander med orden "åk ni, de har visst skjutit nån kurd".

- Det fanns ju inga mobiler på den här tiden, utan det var ju polisradion som gällde. Alltså visste vi egentligen ingenting när vi åkte, och vi hade inte särskilt bråttom utan tog det ganska lugnt, säger Karl Melander.


Hela redaktionen på benen
Men när de parkerade började allvaret. Det vimlade av nervösa poliser.

Av dem fick Expressens team snart reda på att det var statsministern som bara minuter tidigare körts iväg, svårt skottskadad, i en ambulans.

- Då fanns bara den lilla avspärrningen med blodpölen, i princip bara runt en papperskorg. Runt omkring stod det folk, vittnen, och vi betade av dem en efter en. Bland annat sjuksköterskan som var framme och hjälpte till.

Tommy Schönstedt sprang in på restaurang Monte Carlo för att ringa redaktionen och rapportera att det minsann inte var vilket skottdrama som helst. Och då började kvällstidningens maskineri mala igång.

- När vi kom tillbaka efter någon timme för att lämna vårt material var hela redaktionen på benen, bokstavligt talat. Alla stod upp vid sina platser, och man ringde in folk för att jobba. Det var en jävla cirkus.


Bilder spreds över världen
Mitt i detta du, en grön fotovikarie. Hur kändes det?

- Jag blev skitnervös. Det var verkligen helt galet. Jag minns att jag tänkte, när vi åkte tillbaka till redaktionen från Sveavägen, att det här kan vara den viktigaste rullen jag tagit i hela mitt liv.

Det blev en lång natt för Karl Melander. En stund senare stod han utanför Sabbatsbergs sjukhus, där Palme just dödförklarats, och väntade.

- När vi stod där kom Lisbet och Mårten Palme åkande i en bil, och jag tog en bild genom rutan minns jag. Vid tre-fyratiden på morgonen åkte vi tillbaka till Sveavägen, då var det fullt av folk som stod där och grät.

Han kom hem någon gång på förmiddagen och försökte smälta nattens händelser.

- Ögonen var som pingisbollar och det gick inte att sova. Jag var tillbaka på jobbet vid tre på eftermiddagen. Vid sådana tillfällen jobbar ju alla, det är en enorm apparat som sätter igång. Och den tidning som gjordes till dagen efter mordet var ju helt fantastisk, vilket jobb som lades ned på kort tid den natten, säger Karl Melander som dock är lite självkritisk i backspegeln:

- Förstasidan blev bilden på Lisbet och Mårten Palme, och det tyckte väl de flesta i efterhand var fel. Det skulle ju ha varit en bild på Olof istället.

Men Melanders bilder spreds över världen. Anrika New York Times hade en bild tagen av den gotländske fotografen på sin förstasida någon dag senare.


Arbetar i Malmö
- Det var bilden på blodpölen, och det var otroligt stort och coolt för mig då. Jag tänkte att "wow, nu blir man rik", säger han och skrattar.

- Jag fick hela 38 kronor för den bilden. Men det var å andra sidan roligare att få bilden publicerad där än en massa pengar.

Historien om natten mellan den 28 februari och 1 mars 1986 har han fått berätta många gånger. Och inte bara för vänner och kollegor.

- Nu har de slutat ringa, men förr blev jag uppringd flera gånger om året av privatspanare som ville fråga om jag hade sett något. Det var ju lite surrealistiskt, jag menar, vad tror de att jag kan ha sett?

På många sätt blev händelserna på Sveavägen ett startskott för Karl Melander. Det året valdes han till Årets fotograf, bland annat tack vare den bild på den chockade och sörjande folksamlingen från Sveavägen som ni kan se här ovan.

Nu jobbar Karl Melander på Sydsvenskan och har Malmö som bas i tillvaron. Och Gotland.

- Jag klipper aldrig banden hem. Jag har kvar min lägenhet i Visby. Men jobbet här är otroligt roligt, och jag har en fantastisk tillvaro för tillfället.

Så jobbar vi med nyheter