Värme, blomsterprakt och fågelsång inramade en liten rundtur till Visbys alla koloniområden som GT gjort. De flesta odlarna njöt i vårsolen, men i ett fall stördes idyllen av konflikter med Region Gotland.
Förra året gjordes arrendeavtalen med Visbys koloniträdgårdsföreningar om, med blandat mottagande. Bo Hansen är ordförande i koloniföreningen Pilhagen och möter upp i sällskap med sin hund Wincent. Han – eller snarare hans fru Eva Wallin – odlar rödbetor, lök, squash, potatis och brytbönor på knappt tvåhundra kvadratmeter.
– För det betalar vi ungefär sjuhundra kronor om året. I det nya avtalet höjde regionen arrendet, men det är ändå inte dyrt tycker jag. Och ingen har klagat, säger han.
På Pilhagen, där föreningen i dag har 29 medlemmar, står det inga stugor och inget stängsel omger odlingslotterna.
– Öppet och enkelt vill vi ha det, säger Bo.
Medlemmen Sven Olsson, som bor i villa med uppsikt över odlingen, ansluter efter en stund. Tillsammans reder de ut att snart stundar en gemensam arbetshelg, med grillning och samvaro.
Gemyt är också det man tänker på när Elisabeth Johansson öppnar grinden till Spadmurklans odlingsområde. Hon har suttit i föreningens styrelse, men nöjer sig numera med ordförandeskapet i Trädgårdsamatörerna:
– Där specialiserar vi oss på perenner som är lite svåra att få tag i, berättar Elisabeth.
Hon har fröodlat i uppemot femtio år och leder en studiecirkel som träffas kring sina frön lite nu och då. Hon visar hur hon skyddar hjärtblad och små skyltar i en pallkrage försedd med nät:
– Kajorna är experter på att dra upp etiketterna.
På andra sidan Follingboväg påtar en man innanför grinden till Furulunds koloniförening. Han vill själv inte figurera i något reportage, men odlingslotten som är avvägd med vattenpass (!) får jag gärna fotografera. Vid Remonthagen är det just nu tomt på folk. Men tidigare ordföranden Leon Hansson berättar på telefon om en förening som varit vilande, men nu är aktiv igen.
Visby Norras ordförande, Karin Wibom, visar runt i sin förenings anläggning. Nymålade stugor, 40 privata små hus plus en föreningsstuga, skiner i kapp med tulpaner och scilla.
Själv började hon odla för åtta år sedan och fick snart förtroendeuppdrag. Det har inte alltid varit lika roligt som själva trädgårdsarbetet:
– Regionen erbjöd först ett avtal på ett år, men vi fick till sist ett femårigt. Men reglerna om öppethållande känns påtvingade.
Klockan 9 till 18 torsdag–söndag ska området vara tillgängligt för allmänheten, med argumentet att det i detaljplanen är parkmark.
– Men koloniområdet är mycket äldre än begreppet park. Och sen tvingas vi släppa in besökare genom grinden måndag till onsdag – om någon kolonist är på plats. Problemet då är att risken finns att folk blir inlåsta, säger Karin.
Hon påpekar att arrendet har höjts med 130 procent, men menar att det största bekymret ändå är kraven när det gäller stängslet runt området. I det nya avtalet står att det efterhand ska sänkas till högst 150 centimeter. iIdag är det en bit högre – och delvis i dåligt skick. Föreningen är bekymrad över kostnaderna och vill att regionen på egen bekostnad renoverar stängslet, innan det överlåts till föreningen. En sådan generell utfästelse finns dock i den stadsodlingsstrategi som regionen antog i slutet av 2015. Där sägs att regionen inte bekostar nybyggda stängsel, men däremot justeringar av gamla som ska anpassas till de nya kraven.