Klockan var strax före sex på kvällen. Fredagen den 13 februari 2015.
– Jag hade haft massor av folk, för det var Alla hjärtans dag nästa dag, säger Maude Larsson.
Sedan 14 år tillbaka driver hon Hemse Guld och Present – butiken som utsattes för det grova guldrånet.
– Jag höll på att plocka ihop, vi låser in allt guld i kassaskåp på natten, när jag hörde att någon kom in. När jag tittade upp mötte jag svarta siluetter och blicken fastnade på kniven, säger Maude Larsson.
Hon beskriver skräcken som att hjärnan stannade. Efteråt minns hon varken detaljer eller hur de två rånarna såg ut.
– Jag tror att de var maskerade, för jag mindes ett kort på mina barn när de var utklädda till Turtles, säger hon.
Med dragen kniv försökte den ena komma runt bakom disken. Maude reagerade snabbt.
– Det här din jävel ska du inte ha. Jag vräkte ner guldet från sina brickor och ställde det på golvet, säger hon.
Maude hade ett baseballträ bakom disken. Med det i handen backade hon ut genom entrédörren, ut på Storgatan.
– Det kändes som att Hemse hade fått en atombomb över sig. Jag hade hoppats att det skulle vara 18 starka män utanför, men det var tomt, säger Maude Larsson.
Oftast brukar hon ha dörrnyckeln i fickan, men inte nu.
– Hade jag haft den hade jag bara kunnat låsa dörren och struntat i om de hade stökat till därinne, säger hon.
Med foten mot dörren, bankandes med baseballträet och skrikande, försökte hon förgäves att kalla på hjälp.
I efterhand har hon fått reda på att rånarna under tiden fyllde en väska med guld, värt 130 000 kronor.
– Sen kom de utstörtande, den ena med kniven höjd så här, säger Maude Larsson.
Hon visar mot halsen och bröstet.
– Jag kände att gör jag inget nu kommer jag inte att överleva. Jag ville vara kvar ett tag till med mina barn, säger hon och berättar om hur hon med baseballträet försvarade sig mot flera attacker från knivmannen.
När kunder från Ica, mitt emot gatan, kom ut blev rånarna skrämda och försvann springande från platsen.
Maude låste in sig på kontoret och väntade på polisen. De ville ta henne med sig för vård i Visby, men hon valde att bo hemma med stöd av en dotter.
– Jag var på psyket dagen efter. Jag kunde inte gråta, det kändes tomt och jag kunde inte fatta vad som hade hänt, säger hon.
Efter ett par dagar hävde polisen avspärrningarna och Maude kunde öppna butiken igen. Det tog fyra månader, sedan kom reaktionen.
– Jag hade sån inre spänning att jag inte kunde slappna av i armarna. När jag såg ungdomar med luva dök obehagliga bildminnen upp och jag var rädd för ljud. Efteråt förstår jag vilken fruktansvärd resa det här har varit, säger hon.
Vi sitter i köket i hennes hem. Ilska och sorg, gråt men också glädje, färgar minnena från den jobbiga tid Maude Larsson har bakom sig. Hon är tacksam över vänner och grannar, men också kurator och läkare på Hemse vårdcentral som mött henne med professionell hjälp.
– Utanpå var jag likadan, men inte inuti, säger hon.
Att få prata om rånet och dråpförsöket var, och är fortfarande, viktigt för henne. På den resan har mycket annat väckts till liv ur det förflutna, som gör att hon i dag känner skillnad och ser sig själv som en annan person än den hon var innan.
– Det tog ett halvår, sedan har jag börjat att klättra upp ur den ravin jag varit i. Jag har fått livet tillbaka. Gånger två. Jag är öppen och glad, men jag hade aldrig klarat det här själv. Utan mina fantastiska medarbetare hade jag nog fått låsa till, säger hon.
Sedan rånet sover Maude med en kofot under sängen. Känslan att kunna försvara sig om hon skulle behöva ännu en gång är stark. Hon skaffade sig hunden Lovis som sällskap.
– Han hör direkt om det är något främmande ljud. Han har betytt väldigt mycket, säger hon.
I november kom ett brev från polisen. I brist på bevis har förundersökningen lagts ner.
– Det kändes så surt att jag inte får upprättelse. Jag hade så gärna velat se personerna i ögonen som gjort det här, och visat vad de ställt till med. Men jag förstår att de kanske inte heller har mått så bra, någonstans har de också en mamma, säger Maude Larsson.
Enligt den nu nedlagda förundersökningen på köksbordet pågick brottet mellan 17.58 och 18.02.
– Tänk att den lilla tiden kan ställa till så mycket, säger hon.
Minnena från knivrånet tror hon att hon alltid kommer att bära med sig.
– Men jag kan inte sitta här och hänga läpp. Trots allt har jag livet och mina ungar, de är det bästa jag har gjort, säger Maude Larsson.