DU&JAG
Guldrupe årets första riktiga vårdag, före staräurarna; den höga himlen, den väna solen som målar över skog och svarta åkrar, grusvägar klafsiga av snabb snösmältning.
Det anas, en liten aning av, lövsprickning.
Det är tid för det levande, för oss som befinner oss i livet som vi känner det.
Eva har hakat ner tavlan på sin bror Bo-Göran från väggen, för bildens skull kramar hon den, kramar honom.
Jag frågar: Var finns han i dag? Var befinner han sig?
– På kyrkogården i Hemse, han har en väldigt fin gravsten. Och här inne, förstås...
...säger hon och håller handen mot hjärtat.
I juli är det 28 år sedan "Boen", han kallades aldrig annat, gick ur tiden på grund av cancersjukdom.
Och äntligen, efter alla år, har Eva givit ut en liten fin bok om sorgen efter en älskad bror; "Sorgen sätter sina spår".
Vi ska återvända till saknaden i den här artikeln.
Eva har rötterna i Hemse och är en Suder-böna. Jag frågar om hon är det och det är hon, säger hon. Utan knot.
– Jo, det är något visst med Sudret ändå, ler hon.
Vi sitter vid köksbordet i det röda trähuset i Guldrupe. Här har hon bott i 19 år, då flyttade hon in hos Per-Olof, i dag hennes make, han jobbar i skogen.
– Det är som en annan mentalitet här på Sudret. Så tänker jag. Man håller ihop. Åker man från Visby och kommer här neråt känns det att man kommer hem, det är bara så.
Eva arbetar som distriktssköterska på vårdcentralen i Hemse. I Hemse är hon född och uppvuxen, närd av kärlek och fossil. Jo, så är det.
Fina år hemma på gården; kor, grisar, höns; småskalighet. Och sten.
Pappa Bertil driver fossilmuseet där och Eva minns uppväxtens resor; vart familjen än begav sig fanns alltid någon bergart att studera.
Hon skrattar, skrattet från hjärtat:
– Jag minns inte vad han mutade oss barn med, men något måste det varit. Alltid tittade vi på stenar och hemma låg det sten överallt.
Så kom det sig att trakten fick sitt lilla museum, ty när far, som är 82 nu, fyllde 60 såg Eva till att samla ihop allt och göra det tillgängligt för allmänheten.
Nåväl.
Boen var äldst av tre syskon, två år äldre än Eva, nio år äldre än Sanna.
Det relativt lilla åldersskillnaden gjorde att Eva och Boen fick ett särskilt band. Hon minns alla bus, kojorna de byggde i skogen, fantasin som de skapade hela världar av.
En barndom som barndomen är när den är som bäst, så tänker hon den.
Och när de sedan blev äldre:
– Han var en jäkel på att spela musik. Piano. Hörde han en låt på radio kunde han spela den med en gång.
En tid tillhörde Boen bandet Blue Jackets, det var när han gick på Säve, bland annat spelade de på danser som ordnades inom omsorgen.
Hur var han som storebror, Boen?
Hon sitter tyst, tänker, leende på läpparna; det är fina hågkomster:
– Han var en filur...ett jättefin storebror som jag alltid var stolt över. Rolig. Glad.
Medan Eva efter gymnasieåren utbildade sig inom vården fick Boen jobb på dörrfabriken i Hemse. Där trivdes han.
...och nu tar vi oss i den här artikeln fram till våren och sommaren 1993; Boen i egen lägenhet i Hemse, så också Eva, som vid tiden arbetade på äldreboendet Iliansgården.
Plötsligt var det något som inte stod rätt till, Boens kropp värkte; höften, midjan. Några läkarbesök – "ta en Alvedon" – tills han slutligen sändes till röntgen på Visby lasarett och en långt gången testikelcancer upptäcktes.
Det var det 18 juni 1993.
Tre veckor senare var han borta.
Eva häller upp kaffe i köket i Guldrupe, in the middle of nowhere men ändå hela världens mitt. Hon har haft ärenden i Visby den här dagen, eftermiddag när vi ses; de höga molnen, den släpande solen. Det är en dag i livet.
På bordet ligger boken hon skrivit, fylld av minnen, full av saknad, sorg och bearbetning av densamma.
Inte särskilt tjock, 28 sidor, men en bok som, har det visat sig, löst upp så många knutar, spänningar.
En utbredd kollektiv sorg bland många som kände honom har genom denna skift på många håll lättat en liten, liten aning.
– Och det är ju något fint med det. Jag skrev den mest för mig själv, för familjen, men när den nu finns i bokhandlarna och tycks ha betytt mycket för många...ja, då finns det ändå ett slags mening, trots allt.
Men nej, någon mening med hur allt blev kan hon så klart inte se.
Hon var 24, han 26.
Och så plötsligt...borta.
Det dagen, den andra dagen i juli för snart 28 år sedan, är tatuerad inom henne. Hur han var på lasarettet, hur Eva och mamma åkte in för att hämta hem honom ett par dagar innan avfärden till Stockholm.
Han skulle till Södersjukhuset för att påbörja cellgiftbehandlingen, det såg hoppfullt ut, veckan före hade han och Eva med kompisar gått pubrunda i stan, haft kul.
Och Boen var positiv; ”Det fixar sig” sa han. ”Det ordnar sig”.
Eva skriver om det i boken, berättar vid köksbordet, ögonen röda nu, fuktiga av rörelse, det knivskarpa minnet:
Hur han plötsligt säckade ihop, hur hon höll hans hand, såg ögonen rulla bort, hur storlarmet gick...
...och den ordlösa kramen av en sköterska sedan, tanken då, insikten: Shit, de klarade honom inte. Ett liv var förbi.
Det var som om världen stannade och kanske gjorde den det för en stund, det verkliga blev overkligt, tomhet, töcken...men också klarsyn; en begravning skulle ordnas.
Eva tog sig an uppgiften.
Drygt 100 personer kom till kyrkan i Hemse, en sorgsen, fin och känslosam ceremoni för en förlorad bror, son, vän och kompis.
Den 10 juli 1993 östes tre skovlar mull, en punkt var satt.
Om det var någon gång hon föll, Eva, så var det nu, då. När allt praktiskt var ordnat, när framtiden skulle anammas trots att en person saknades.
Men det var också ett tecken, en fingervisning: Gör något bra av livet.
– Det var då jag började en undersköterskeutbildning på Säve, och det var också då jag började skriva och formulera vad som hänt.
I sommar är det 28 år sedan Boen gick ur tiden. Än i dag är, säger Eva, sorgen närvarande och stark.
Det finns de som säger "det har ju gått så många år", men vadå? Vad är 28 år?
– Ingenting, säger hon. Det är ingenting.
I det mejl du skickade till mig skrev du "Att saknad kunde göra så ont visste vi inte". Hur ont gör det?
Hon sitter tyst ett tag, tar sig in i det svarta:
– Det är som om själen vrider sig, ett ärr som aldrig läker.
Vad är det du saknar?
– En person jag hade i mitt liv som inte finns där längre, som jag inte kan träffa, inte krama, inte skratta tillsammans med.
Samtidigt, säger hon. Samtidigt finns det en glädje över att Boen satt sina spår, att han varit just hennes bror och ännu är det.
– Det är som ett spel mellan glädjen och det tunga, det finns liksom båda sidor.
Tänker du ibland att han skulle kunnat vara som du är nu, drygt 50?
– Ofta. Man undrar hur hans liv hade blivit. Och tänk om han fått träffa mina ungar, han hade varit en perfekt förebild för dem. Men de vet att han finns, han finns här inne, finns i samtalen, sätter sina spår.
För Eva finns han uppenbart. Kärlek. Smärta. Aldrig tycks den avta, men hon har lärt sig leva med den, har tvingats leva med saknaden, sorgen.
"Sorgen sätter sina spår" gavs första gången ut 1997, då i A4-format i bara sju exemplar. Till familjen, det var ju den ursprungliga meningen.
Men den där drömmen att någon gång ge ut en bok kunde inte lämna henne, och minnena av den uppmuntran hon fick när hon en gång skrev den under svenskalektionerna på Hemse-folkan när hon pluggade upp betygen för att sedan läsa till syrra var alltjämt starka.
Så hon tryckte upp den på egen hand, ordagrant som den var skriven. Det ger en särskild nerv, det är den 26-, 27-åriga Eva som står för ordvalen.
Men – materialet räckte inte för att det tryckmässigt skulle gå jämnt ut, tre sidor blev tomma.
– Och eftersom det jag tidigare skrivit slutar med att jag hoppas att något mer sådant inte händer i vår familj, så...
Så?
– ...så fyllde jag på med mitt eget cancerbesked. 2010. Tymon, godartat, tack och lov, vilket opererades bort på KS i Solna. Men nu, säger hon. Nu hoppas jag att det inte händer något mer.
Varför ger du ut "Sorgen sätter sina spår"?
– För att jag tänker att den behövs. Och så verkar det vara, det märkte när jag berättade om den på Facebook. Många säger att jag skrivit om just dem, om deras egen sorg. Och också för att Boen aldrig ska glömmas bort, och så blir det ju inte nu.
Hon säger att familjen från första stund varit öppen med vad som hände och pratat med dem som velat prata. Det är viktigt, tror hon. Hon önskar att fler hade vågat sig fram, såväl när sorgen var ny som nu, när den är gammal.
– Jag tror många är rädda för att säga fel saker, men man behöver inte säga så mycket. Kom fram och säg "hej", det räcker, visa att du finns.
Om man säger fel saker?
– Jag tror inte det går, det enda som i så fall kan bli fel är om det inte sägs något alls. Så tänker jag.
Eva tänker att Boen vakar över henne. Hon är öppen, säger hon, för andra dimensioner.
Jo, så måste det vara. Han vakar, finns i bakgrunden.
Ta bara begravningsdagen, hur familjen samlade sig på gårdsplanen i Hemse inför avfärden till kyrkan.
Då, plötsligt, krasch i marken!
– Från fönstret till det rum som varit Boens, och där han bott på slutet, rasade en glasruta i backen. Den hade varit lite trasig, men att den skulle falla ner just då...jag tänkte, ja, du Boen, nu är du med oss i alla fall.
Men hur var det då med den där efterlysningen, du minns den från inledningen av den här artikeln? Jo, så här:
Meningen var att Evas skolkamrat Josefin Nilsson, Josa från När, skulle sjunga under ceremonin i kyrkan.
– Men dagen före ringde hon återbud, hon hade fått någon halsinfektion, men lovade att istället fixa någon annan.
Och så blev det, "någon annan" kom och sjöng.
Men vem denna kvinna var...Eva vet inte, har ingen aning, upptagen som hon var av sorg och anspänning.
I så många år har hon undrat, funderat på hur hon och familjen skulle få veta, och kanske har möjligheten nu kommit.
Via denna artikel frågar vi alltså: Vem var det som sjöng på Bo-Göran Boen Ahlins begravning i Hemse kyrka den 10 juli 1993?
– Det skulle vara så underbart att få veta, säger Eva Ahlin Sigrén.
Du som möjligen har en aning kan, om du vill, höra av dig till adressen här nedan.