Husets tak liknar inget annat, med ett tak som påminner om skrovet på en båt.
Knappt skönjbar smeker taknocken lågt över den magra tallskogen. Att huset i Hablingbo ser ut som det gör har en märklig bakomliggande historia, där en morfar, två museigårdar – och tillgång på ved i Lojsta har spelat avgörande roll.
– Min morfar var född på Kattlunds, den sista generationen som bodde där innan det blev museigård, säger Peder Ahlström och förklarar att Sudret på den tiden, jämfört med i dag, var i det närmaste kalhugget.
Morfadern hade därför ett skifte skog i Lojsta, som Peder och frun Mona tagit över. Medan deras tre barn växte upp bodde de i 1800-talshuset som de totalrenoverat på Norra kustvägen i Klinte. Och där kunde historien ha varit slut.
– Sonen Johan och hans sambo blev sugna på att ta över huset i Klinte. Vi köpte en bostadsrätt vid Odvalds och de huset av oss. För första gången i livet fick vi pengar, säger Peder Ahlström och berättar att både han och Mona saknar intresse för penningplacering, att handla på börsen eller spekulera i aktier.
Peder och Mona Ahlström, och inte minst hunden Frost, älskar huset och resultatet av tio års byggande.
Veden värmer flera gånger innan den hamnar i pannan. En vecka om året går åt till att hantera den.
Mona berättar att hon uppskattar lugnet och den rofylldhet som finns i huset vid Petes.
Båda har jobbat med barn och ungdomar, på Klinteskolan, Hassela, och Peder också som museitekniker på Gotlands museum. Där fick han ansvar för museigårdarna, och cirkeln slöts med morfars barndomshem eftersom Kattlunds var en av dem.
– Vid museigården Petes lärde jag känna många hablingar, och 6 000 kvadrat skulle styckas av i en kohage, säger han och berättar att både han och Mona var överens om att de såg tomten strax söder om Petesgården som en lämplig investering.
Slumpen, eller ödet, gjorde att en barndomsväns dotter i samma veva blev färdig arkitekt på KTH.
– Ellen Bodström hade haft praktik i Schweiz och i Österrike. Vi hade klart för oss att om man bygger så nära havet måste tänket vara att bygga så lite vindfång som möjligt, säger Peder Ahlström och berättar om många diskussioner som ledde fram till ritningar och en modell av ett ganska ovanligt hus.
Alla vinklar utom en är sneda och vinda, taket lutar och allt är skapat för att de hårda vindarna från havet ska smeka takåsen så lätt som möjligt.
Arkitekten Ellen Bodström hade haft praktik i Schweiz och i Österrike, vilket påverkade husets utseende.
Genomlöpande ljus från husets glaspartier letar sig genom hela byggnaden. Det ger en känsla av öppna ytor och skapar kontakt med naturen utanför.
Peder visar den tyska köksspisen som eldas med ved och värmer hela huset via slingor i golvet och en ackumulatortank.
Vid Petes drar hårda vindar in från havet i sydväst. Det gjorde att huset ser ut som en upp- och nedvänd båt, med skrovet till väders. Nocken är ur led – bågformad och sluttande för vindarnas skull. I hela huset finns bara en enda vinkel som är 90 grader.
– Sonen som är byggare älskar vinkelhakar. När han såg ritningen och modellen blev han mycket fundersam, säger Peder Ahlström.
Resan till ett färdigt hus har varit både själslig och involverande. Peder och Mona har varit med i allt och byggt. Nära och kära, goda grannar samt Johan och hans firma, har varit behjälpliga vid olika tillfällen.
– Jag var med och la värmeslingorna till golvet. Jag ville vara med, för att lära mig. Nu vet jag hur man bygger ett hus, säger Mona Ahlström.
Tio år senare har de havet och det karga landskapet utanför de stora glaspartierna som panorama. Runt omkring på tomten står de flesta tallarna och enbuskarna kvar, orörda trots bygget, tack vare Mona.
– När de skulle gräva för huset frågade de henne vad de får ta bort? "Ingenting", sa hon, berättar Peder Ahlström.
Mona sköter klyven och Peder motorsågen, när veden från morfars skog ska tas rätt på och staplas mot ytterfasaden.
Ved från egen skog värmer, via en tysk kökspanna, hela husets 150 kvadrat, via golvvärme och ackumulatortank. Arkitekturen innefattar också ett utskjutande tak, för torr vedförvaring nedanför, på typiskt tyrolskt sätt.
– Peder kör motorsågen och jag klyver med maskin, säger Mona Ahlström och uppskattar att en vecka om året går åt till veden från morfars skog.
Hela husets golv består av råslipad Hoburgsmarmor, en stor investering, men det mesta annat i byggmaterial har kunnat hållas ner i inköpspris. Rådet till andra är att inte ha för bråttom, utan låta saker ta den tid som behövs.
– Nummer ett när du ska sätta igång ett sånt här projekt är att du behöver ha kontakter: Byggare, och säljare inom bygghandeln för bra materialval och bra priser. Mitt ledord har hela tiden varit att inte pruta – men att alltid få bästa pris, säger Peder Ahlström och berättar hur pressade priser gett dem stora besparingar i exempelvis inköp av glaspartier och garageport.
Peder och Mona har dokumenterat hela resan kring bygget, från kohage till färdigt hus, i en egen bok.
Här är en bild från när värmeslingorna drogs i bottenplattan. Mona ville vara med, för att lära sig hur man bygger ett hus.
Ingen takstol är den andra lik och det krävdes ett avancerat datorprogram för att räkna ut mått och vinklar.
Alla utgifter har noga antecknats, i en budget som sträckt sig löpande år från år.
– Totalpris med allt inräknat landade på 8 815 kronor per kvadratmeter. I dag skulle det säkert ha kunnat kosta närmare 30 000 per kvadrat, säger han.
Peder och Mona Ahlström byggde ett hus som inte liknar något annat. Att regionen drog nya VA-ledningen från Nisseviken till Kvarnåkershamn precis utanför tomten kom som en skänk från ovan.
Lägenheten i Klinte har paret kvar, men planen är att bo heltid vid Petes. Där trivs de och golden retrievern Frost allra bäst.
– Den här drömmen är till hundra procent genomförd. Känslan när man vaknar och kliver upp, när det första man ser är havet utanför, är ett lugn, och en rofylldhet, säger Mona Ahlström.