Vibert Nilsson var tio år när strömmen kom till hemmet på Nors gård i Hall. En mäktig upplevelse att slippa läsa läxorna vid en primuslykta.
elen kom till ön
Hall var den sista socknen på Gotland som fick elektricitet. Då hade övriga hushåll på ön successivt fått elström ända sedan sena 1920-talet.
Men hos Vibert och hans familj – mor, far och tre syskon – rådde fram till dess mörker.
– Jo, man blev ju lite hånad av folk från andra socknar. ”Till Hall kan man inte åka, där ser men inget” och sådant prat.
Fram till dess hade de fått klara sig med först karbidlyktor och sedan primuslyktor, med stumpa indränkt i rödsprit, för att få ljus om mörka kvällar.
Men pappa var en mixtermakare så de sista åren innan elektrifieringen såg han till att bygga en vindmotor som genererade energi.
– Blåste det fick vi lyse, annars inte, minns han, Vibert.
Värmen klarades med ved och maten lagades på vedspis. Mamma var en bullmamma och köket var alltid varmaste platsen i huset.
De heliga knapparna, när det trycks på dem tänds det lampor.
Vibert Nilsson växte upp på Nors gård i Hall och bor där alltjämt, sedan många år med hustrun Inga-Greta, med ursprung i Bohuslän. De har flyttat ett hack bort från huvudgården, den som sonen Elof nu driver sedan 2003.
Vibert hade då drivit den sedan 1973, då han tog över från sin far.
Alltjämt är de dock verksamma och driver Nors nalleverkstad. Kramdjur i fårskinn produceras, liksom tofflor och annat mjukt.
Hall kom att bli Viberts plats på jorden, bättre finns inte. Magra jordar, visst, men havet där ute och mycket växter och djur att vårda, vilket också görs i Hall Hangvars naturreservat, bildat 1967.
– Men vi är inte fler än 50 i socknen nu. Vi gör vad vi kan för att utveckla bygden, det är vårt ansvar, vi som bor här, säger han.
Hall socken är en av de minsta på Gotland med runt 50 åretrunt-boende personer.
1953 kom alltså elektriciteten, vilket föregicks av många och långa nattmanglingar. Nämligen: Staten tvångsinlöste inför elektrifieringen in socknens samtliga gårdar.
– Det var många förhandlingar hemma i salen inför detta ”olaga skifte”, det enda i modern tid i Sverige. De som ville fick sedan köpa tillbaka en tre gånger större gård, annars flytta.
Viberts föräldrar, som köpt Nors som 20-åringar, valde att satsa och köpte tillbaka gården.
– Sett i efterhand var det nog rätt, annars hade det blivit stugor överallt som med tiden blivit sommarboende.
Vibert Nilsson, ett riktigt ljushuvud.
Fredagen den 18 september 1953, klockan 10:25, kopplades högspänningsledningen från Lärbro ihop med transformatorstationen vid Skälstäde i Hangvar och fördelade sig sedan på fem transformatorområden i Hall.
Praktiskt taget samtliga åretrunt-boende drog in ström i sina fastigheter.
Vibert Nilsson har för sig att det var en elektriker från Rute med namnet Vestö som installerade allt som krävdes i boningshus och ladugård.
– Mamma var inte glad på honom. Plötsligt dök han upp, borrade och skitade ner, sedan var han borta en vecka innan han satte igång igen och sedan försvann.
Men så kom ändå till slut dagen då det varde ljus. Nog för att Vibert tidigare sett en lampa lysa, han hade ju varit i Visby och i andra socknar.
Men att få ljust i sitt egen hem – genom att trycka på en knapp!
– Alldeles vitt ljus, nu kunde man läsa läxor vid köksbordet utan problem. Det här är en tid som dagens unga inte förstår, tror jag. Ändå ligger det så pass nära i tiden.
Kan du minnas att folk var avundsjuka på andra socknar, att det tog tid att få elström hit?
– Ja så var det. Visst var det så. Man kände sig styvmoderligt behandlade här upp på norr, så var det, minns han.
I dag är de luftledningar som sattes upp på 50-talet nedgrävda i den magra marken. Med detta var dock inte socknen sist på Gotland.