Hållplatsen i Tule den 10 juni 1953, dagen efter att sista rälsbussen passerat på sträckan Slite-Hablingbo.
Tule hållplats, här skötte banvaktare Carl Larsson ruljangsen och i biljettluckan stod Larsson hustru. I det lilla kontoret hade hon dock inget slitsamt arbete.
Staffan Beijer är ordförande i ideella Föreningen Gotlandståget och van guide längs Gotlands Hesselby jernväg vars fulla museisträckning mellan Dalhem och Roma invigdes 2015.
– Det blev kanske någon enstaka såld biljett om dagen. Men å andra sidan hade hon annat att göra.
Jo, så kan tänkas. Ett rum och kök, paret fick elva barn och barnpassning var definitivt kvinnogöra så särskilt mycket fritid lär det inte ha blivit.
Staffan Beijer är ordförande i föreningen Gotlandståget.Fredagen 9 juni är det 70 år sedan sista rälsbussen stannade vid hållplatsen i Tule.
Gotlands järnväg, GJ, blev det första företaget att starta en järnväg på ön, med sträckning mellan Visby och Hemse.
Järnvägen invigdes med pompa och ståt av kung Oscar II den 10 september 1878. Den hade kostat sina modiga slantar att bygga: 1 175 716 kronor och 67 öre.
Så småningom utökades smalspåret – 891 millimeter – till en slags gotländsk stambana med olika operatörer där Slite-Roma jernväg, vilken passerade Tule, invigdes 1902. Stäckningen kom så småningom att nå ända till Hablingbo via Klintehamn och Levide.
Ett tåg från förr, kanhända med badsugna på väg mot Slite?
Tågåkandet på ön blomstrade som mest i tidigt 1900-tal,1947 köptes järnvägen av staten och kom sedan att införlivas i Statens järnvägar.
Med tiden konkurrerades spårtrafiken ut av vägtransporter och den 30 september 1960 avgick det allra sista persontåget på Gotland.
Staffan Beijer är till yrket präst men fascinationen för järnvägen är stor ända sedan barndomens modelljärnvägar.
Då hade passagerartrafiken på linjen mellan Slite och Hablingbo redan varit nedlagt i sju år, sedan 1953. Den 9 juni detta år stannade den sista rälsbussen i Tule och vid linjens övriga stopp.
Ytterligare tre år fortsatte spåret att trafikeras med bet-transporter till sockerbruket o Roma, men sedan var den epoken över.
Hållplatsen i Tule i Halla socken, 1950-tal.
Runt om på ön har de flesta av de runt 50 gamla stationshusen och banvaktarstugorna i dag fått andra användningsområden.
Hållplatsen på Tule gård i Halla socken byggdes 1902 och sköts i dag av Märta och Ingvar Lindkvists stiftelse, vilken är kopplad till Gotlandståget.
Huset är K-märkt och nyrenoverat i 40-talsstil och hyrs varje sommar ut till besökare. Sedan 2013 är det också en fungerande station, vilken den uppgraderats till.
2007 byggdes den historiska bangården upp med två växlar och sidospår, åtta år senare införlivades den i museijärnvägen vars sträckning då kom att nå ända till Roma.
Det lilla kontoret är inrett som förr, inga datorer här, inte.
Men en gång i tiden bodde här alltså banvaktare Larsson och hans stora familj, från 1902 och fram till 1957.
Staffan Beijer, uppvuxen i Vänge, berättar:
– Att vara banvaktare innebar mycket jobb. Det skulle slås diken, kollas stängsel, bytas slipers och hacka ogräs. Varje dag inspekterades sex kilometer räls med hjälp av trampdressin. Så nog fanns att göra.
Smalspårets bredd är 891 millimeter.
1972 bildades Föreningen Gotlandståget, 2015 invigdes den sista biten av museijärnvägen under närvaro av banvaktare Larsson som på ålderns allra yttersta höst åter fick se tågen komma, stå och gå.
I dag är passagerartrafiken på sträckan betydande, runt 10 000 passagerare per år varav många är kryssningsturister som köpt ett ”tågpaket” när Visby angjorts.
I biljettluckan såldes inte många biljetter förr i tiden, någon enstaka om dagen, så vitt Staffan Beijer känner till.
Det kräver intresserade ideella funktionärer med gedigen utbildning:
– Vi ropar efter folk, det går trots allt åt fyra, fem personer vid varje resa, fyra dagar i veckan under sommaren, säger Staffan Beijer.
Banvaktarstugan är renoverad i 40-talsstil och hyrs sommartid ut till besökare.
Han själv har varit fascinerad av tåg sedan barndomens modelljärnväg. För att tågtrafiken har så många dimensioner:
– Första järnvägen i Sverige 1856 öppnade för industrisamhället, dessutom har vi den tekniska utvecklingen från ånga via diesel till el, vagnarna har utvecklats kolossalt och sedan har vi alla resor, människor på väg, avsked och möten.
Kort sagt, en järnväg och dess räls är som en gestaltning av livet och tillvaron självt.
En liten spartansk skylt vid vägen mellan Dalhem och Halla visar in mot den lilla stationen.