Vid Nisse i Hablingbo är Margit Lyander född, två hus ifrån det där Ulla Thomsson bor.
Tomte i Rone och Tomte i Halla, dessutom Nisse i Hablingbo. De gotländska gårdsnamnens särskilda tid på året är nu. Även om de som bor där själva inte tycker att det är särskilt märkvärdigt kan en och annan dra på munnen åt de juliga ortsnamnen. I årets socken Hablingbo har det gått mer än 50 år sedan Ulla flyttade till Klasse vid Nisse och gifte sig Thomsson.
– Min man Klasses syster brukade säga, när hon inte ville åka med någon hem från danser, att hon skulle åka hem till Nisse, säger Ulla Thomsson.
När hon själv ska förklara platsen hon bor på brukar hon vara tydlig:
– Jag brukar säga Nisse, som i Tomte-Nisse. Här är så lugnt och skönt, med så fina och jättehärliga grannar.
Med ett hus emellan vid Nisse ligger gården där Margit Lyander föddes. Att Tomte i Halla sedan julveckan för 46 år sedan är hennes nya adress är en ren slump.
– Jag var 17 år när jag flyttade från Nisse och började på Ericsson i Visby. Där jobbade jag fram till att jag fick avtalspension, säger hon och berättar att hon bodde i Visby och i Dalhem, innan huset vid Tomte i Halla stod klart 1977.
I skylten hängde förr en trätomte till jul, en tradition som Kenneth Adman nu funderar på att väcka liv i igen.
Själv har hon aldrig tänkt så mycket på det komiska i att ha flyttat från Nisse till Tomte.
– När det går mot jul börjar de härja om det, en del säger till mig att "du har det bra du, som bor vid Tomte", säger hon och berättar att enda gången någon riktigt reagerat var när hennes mamma, som bodde kvar i Hablingbo, skulle beställa taxi för att åka till Halla och hälsa på:
– När hon ringde sa hon att det var Olga vid Nisse, som skulle till Tomte. I början reagerade de nog.
Att Margit Lyander bor vid Tomte i Halla står klart för alla som kör förbi. Att hon är född vid Nisse är däremot inte många som vet.
Tiden fram till jul tycker Margit Lyander om att pynta och göra det fint.
– Jag är en ljusmänniska och tycker att det lyser upp. När man sedan plockar bort allt blir det tomt, säger hon.
Boende vid Tomte har hon mer än en tomte på lager att plocka fram. Till första advent ska granen upp på den inglasade terrassen. Där står också den största tomten, i naturlig storlek.
I vardagsrummet klättrar tomtar i en lampa, och en hel grupp tomtar fyller en rund matta på golvet med en upplyst gran i mitten.
– Man är väl lite tomtig, mer eller mindre, säger hon och visar hundratals katter som ändå bara är en fjärdedel av den stora samling hon haft, och blå porslinsfigurer som också hör till det hon samlat.
Vid Tomte i Halla åker småtomtarna fram ett par veckor före jul.
Medan elden i kaminen sprakar hemtrevligt bland tomtarna berättar Margit Lyander att hon växte upp i fattiga tider, där hårda klappar var det som stod på önskelistan till jul.
– Vi fick dockor som mamma sydde och stoppade med gamla trasor. Det fick man vara glad för, så kunde man få ett par hemstickade sockor. Man har fått lära sig att sätta värde på saker och att tänka efter innan man köper något.
Snart 80 år jobbar hon fortfarande två dagar i veckan, ideellt på secondhand-försäljningen på Kattstödet Gotland. Vid Tomte i Halla trivs hon bra, längs järnvägen där snart Tomtetågen rullar i skytteltrafik mellan Dalhem och Roma.
– Här är så lugnt och skönt, och jag har världens bästa granne Kenneth, säger hon.
Kenneth Adman spelade förr hockey i Roma, numera jagar han mest och bor granne med Margit vid Tomte i Halla. Hans och frun Kerstins hus är tomtefärgat.
Kenneth Adman har drikken bryggd på jäsning till jul och berättar att gårdsnamnet gjort att han kallats tomte en och annan gång. I det röda huset med vita knutar har Kenneth och hans fru Kerstin bott i snart 30 år.
– Det är lite tomtigt här, allting är vitt och rött, säger han och berättar att en annan granne, Folke Larsson, till julen varje år brukade hänga en tomte i trä under skylten vid vägen.
Den traditionen har han och Kerstin nu grunnat på att ta upp igen.
Margit Lyander och Kenneth Adman är goda grannar vid Tomte i Halla.