Den 27 mars år 1689 hölls en extraordinarie rannsakning över den båtolycka som tog tre människors liv men där snickargesällen Christian Fedder överlevde, han som skulle bli en av Gotlands bästa finsnickare och som sedermera tillverkade predikstolarna i Källunge, Gothem och Stånga. Men på sätt och vis var det också Christians fel att olyckan skedde. För hade han inte tjatat så på båtägaren skulle de inte varit på sjön alls den dagen.
Det var fredagen den 23 september 1688. Christian Fedder var 21 år och gesäll hos snickaremästaren Fellerman. Han och hans vänner hade samlats i Halls fiskeläge och ville hitta på nåt kul så här på fredagen. En av dem, Margeta Matsdotter skulle flytta till Visby och det var kanske sista gången vännerna kunde samlas så här. Margeta hade lust att åka båt till Wästöös bodar och kanske var Christian Fedder lite förtjust i Margeta, för han försökte verkligen se till att hon fick som hon ville.
Christian frågade fiskaren Anders Ståhltråd om han kunde tänka sig att skjutsa gänget, men Ståhltråd vägrade först. Han skulle snart ut och lägga nät och sa att om ungdomarna absolut måste ut på sjön, kunde de kanske två och två få följa med fiskarna ut när det blev dags. Men det ville de inte alls, de ville ju åka tillsammans.
Christian tjatade så enträget att Ståhltråd till slut gav upp och under tjo och tjim gav sig allihop ner i hans lilla segelbåt. Det var Christian Fedder och Margeta Matsdotter samt hennes bror Hans Mattsson; så var det de båda prästdöttrarna från Fole, Märtha och Catharina Jöransdotter; Jacob Smiterlows son som var 14 år och Jacob Rasmusson.
Det blev stökigt redan från start. När de kommit en liten bit ut skulle Christian visa sig rolig och ruskade båten så flickorna skrek, en annan rev ner seglet så Ståhltråd måste hissa det igen. Det var så stojigt så Ståhltråd ropade att om de inte lugnade ner sig skulle han vända. Just då upptäckte Ståhltråd att hans lille fyraårige son var med på båten. När de skulle fara ut hade pojken velat följa med och hoppat i båten, men Ståhltråd hade satt honom i land igen. Hur han nu ändå kommit med visste han inte.
Pojken var rädd och skrek på pappa och då bestämde sig Ståhltråd att nu var det nog. Han vände båten. De var nära land. Det kom en stark vindpust som krängde båten så att passagerarna alla hamnade längst fram och på lovartssidan. I och med det åkte fören ner och aktern med rodret upp ur vattnet så att båten inte gick att styra. Vinden kom nu starkt bakifrån och slet seglet som slog mot masten så att den bröts av och båten kantrade. Det var precis över en bank så vattnet var inte djupare än till brösthöjd, men strax innanför banken var det bråddjupt. Tre av passagerarna hamnade där. De andra föll i på banken och tog i botten men kom upp igen.
Inne på land hade Hans Gribbinits hustru sett alltihop och larmade fiskarna så att de snabbt satte ut båtar och kunde dra upp alla. Catharina Jöransdotter hade hamnat på den grunda banken men var medvetslös när de drog upp henne. De lade henne över ett bräde i båten och en fors av vatten kom ur henne så att hon kom till sans igen. Den lille pojken lade de på stranden och rullade honom på en tunna för att försöka få ur honom vattnet men det var för sent, liksom för syskonen Hans och Margeta Matsdotter. Deras far Mats Sörensson orkade inte komma till tinget av all sin sorg. Anders Ståhltråd var där och grät bittert över sin lille fyraåring som ju inte ens skulle ha varit med ombord. Rätten kom fram till att ingen kunde anses vållande utan händelsen avskrevs som en tragisk olycka.
Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gotlands län (I) EXIe:1387 (1688-1689)