Skyttet sporrar Amanda att sköta sig

Amanda Glansholm går i nian på Solbergaskolan. När klassen häromveckan gjorde en övning där alla elever skulle beskrivas med ett ord handlade Amandas ord om skytte. Inte så märkligt, för Amanda tog tre silvermedaljer på sommarens Island Games och har blivit en av de absolut bästa ungdomsskyttarna på Gotland.

Amanda är nöjd.

– Ingen skrev att jag har diabetes, konstaterar hon.

Sjukdomen är inte Amandas identitet, men den kräver hennes ständiga uppmärksamhet. Hon måste ha koll på vad hon äter och möta upp med insulin när det behövs. Det är jobbigt ibland. När kroppen växer kan blodsockret åka berg-och-dalbana och i svängningarna kan Amanda bli yr, svajig och trött. Kompisarna i skolan har fått veta vad de ska göra om hon blir dålig:

– Är jag låg ska jag äta socker och får de inte kontakt med mig ska de ringa efter ambulans. Men det har inte behövts än... Peppar-peppar.

Efter ett rejält omtag i våras fick Amanda bättre ordning på sina värden.

– Sedan dess har jag blivit mycket piggare. Betygen har blivit bättre, för nu orkar jag plugga när jag kommer hem från skolan och det går bättre med mitt skytte.

Framgångarna i skyttet innebär utmaningar. Det kan bli långa resor där Amanda hela tiden måste ha koll på att hon äter rätt. Men framgångarna sporrar henne också att göra vad hon kan för att må bra.

– Skytte kräver fokus och jag måste se till att mitt blodsocker varken ligger för högt eller lågt när jag skjuter.

Efter nian hoppas Amanda komma in på skyttegymnasiet i Sävsjö. Det är lite nervöst både för hennes föräldrar och henne själv.

– Det är klart att det finns risker med att jag bor själv, men jag fixar i princip allt med sjukdomen själv och jag vill kunna ha ett eget liv och inte alltid tvingas vara under deras vingar, säger Amanda.

Amanda Glansholm vet att hon kan få men i framtiden om hon missköter sin diabetes i dag, men de långa perspektiven skjuter hon ifrån sig.

– Jag orkar inte tänka på det negativa. Det blir för mycket om jag tänker på att jag kan bli blind en dag. Jag tänker i stället att om jag lever och har det bra i dag och tar hand om mig och min diabetes – då är det mindre risk att jag får komplikationer när jag blir äldre.

Trots att Amanda bara är 15 år har hon sett hur hjälpmedlen för diabetiker har förbättrats. Men att hon skulle kunna bli frisk vågar hon inte hoppas på:

– Det känns långt bort, men jag är ung och om de rappar på med forskningen kan det kanske hända under min livstid.