Gerd Persson Gislestam har en dröm. En dröm om att de gamla tingen, det fina hantverket, främst textilier, som hon räddat undan olika utrensningar i släktens gårdar, ska få plats i en byggnad och bevaras för eftervärlden på Sudret. Hemma i det gamla skolhuset i Hamra trängs i dag utsökta klänningar, hattar, skor, underkläder, väskor och andra vackra textilier i garderober, i uthus och på vinden.
– Det är konstverk, varje klänning, varje hatt, säger Gerd om sin samling och visar upp en hatt med små fina, intrikata stygn.
– Jag har alltid varit intresserad av textilier, men den sista skjutsen som gjorde att jag fick upp ögonen för gamla kläder fick jag av Marik Vos, kostymören som vann en Oscars för bästa kostym i filmen "Fanny och Alexander". Det var när vi jobbade tillsammans med "Levande gård" vid museigården i Bottarve. När vi skulle tömma Torstens släkthem i Vamlingbo kunde jag bara inte slänga kläderna.
För länge sedan sa en systerdotter till Gerd att hon borde dokumentera hela samlingen. Att den skulle få ett bestående värde om man visste vem som burit plaggen. Och just detta har Gerd tagit fasta på. Hon har nu börjat gå igenom varje hatt – cirka 75 stycken – burna det senaste århundradet av släktingar till hennes framlidne make, Torsten Gislestam, och av hennes egna släktingar.
– Jag fotograferar varje hatt och antecknar vem som har haft den och hur den ser ut. Finns det en historia kring hatten eller personen som ägt den skriver jag ner den också, berättar hon.
Jag frågar om hon har några favoriter och hon visar upp en svart hatt, täckt av ett tunt, tunt flor. En sorgehatt.
– Den användes vid en begravning när spanska sjukan härjade. Den bars av en släkting till Torsten, då en mor och dotter gått bort i spanska sjukan, berättar hon och pekar på det fantastiska handarbetet. Hon visar också upp en tillhörande klänning som är vackert draperad.
– Detta arbete alltså!, säger hon.
En annan sorgehatt i samlingen bar hon själv när hon tidigt blev ung änka efter sin första man. Hon hade egentligen inte velat ha något flor berättar hon, men tyckte sedan att det kändes skönt under begravningen.
– Förr hade alltid de närmaste flor och när begravningen var avslutad lyfte man på floret. Man skulle också gå svartklädd ett tag. Om det var make eller barn – i ett år. Om det var föräldrar som gått bort kanske ett halvt år.
Hattarna rymmer sorgliga historier, men också roliga minnen. Gerd visar upp en favorithatt som hon gärna bär vid lite festligare tillfällen. En söt hatt från sin egen släkt.
– Det var ett tillfälle då jag följde med Torsten till Uppsala domkyrka. Det var när Lennart Koskinen skulle biskopsvigas. Jag fick ett par komplimanger för min hatt och någon frågade var jag köpt den. Då svarade jag att – det vet jag inte för den är nästan hundra år, säger hon och ler vid minnet.
Gerd och Torsten har visat upp utvalda delar ur samlingarna tidigare, i bygdegården och hemmavid. Ett tag arrangerade även Gerd modevisningar. Vänner fick agera mannekänger i klänningarma, underkläderna, hattarna och skorna medan Gerd berättade historier kring plaggen.
– Man kan väl säga att både jag och Torsten föddes in i hembygdsrörelsen, så intresset för gamla saker har vi med oss sedan barndomen. Det är verkligen en dröm att få bevara det här för eftervärlden.