Gotland är platt. Hittar man till trots något som ändå liknar en höjd blir det intressant. I Hamra finns en av öns många nedlagda soptippar, eller deponier som man säger nu för tiden. Här hittade Gösta Reiland, filmfotograf bosatt i Sundre, den perfekta platsen för en discgolfbana. Efter klartecken från markägaren har han lagt ner en oherrans massa tid och arbete för att få den iordningställd. Helt klar är den inte ännu, men nästan – och fullt spelbar.
– Det här är en snabbt växande sport, i Sverige, i Finland, i Estland. Det poppar upp banor överallt. På Åland har man 16. Och I ursprungslandet USA växer discgolf så det knakar, säger Patrik Arve, musiker som hållit på med discgolf sedan tonåren i slutet på 70-talet.
Vi träffar honom tillsammans med vännen och banbyggaren Gösta Reiland en solig, men blåsig, söndagsförmiddag. De båda ordar entusiastiskt om hur enkelt och billigt det är att komma i gång:
– Discgolf är väldigt low key. En bra disc kan man få för 150 kronor och som nybörjare klarar man sig fint med tre, säger Patrik Arve.
Han "puttar" vid banans nionde hål och med jämna mellanrum rasslar det till i korgens kedjor.
– Korgarna kostar några tusenlappar, men de här har jag fått låna, berättar Gösta Reiland.
Han har arbetat med banan helt ideellt, där han kommer åt klipper han ytorna med traktor och en del besvärligt tynne har han röjt bort.
– Men inte för mycket, man får ju tänka på fåglar och insekter, kommenterar Gösta Reiland.
Det är besvärligt nog att hamna "out of bonds" även om det är en färggrann disc man letar efter och inte en liten golfboll. Det kommer redan folk och spelar, de hittar banan på en app där man kan se framväxten av discgolf-banor. Gösta Reiland hoppas att sporten framöver ska locka fler ungdomar. På en del banor kan det kosta sådär 80 kronor att gå runt, här kostar det ingenting – men vill utövare swisha ett belopp som stöd för banans underhåll så välkomnas det.
Patrik Arve har gett banan en femma, högsta betyg i omdöme, och han är inte ensam om det. Höjdskillnaderna och att det finns öppen terräng på långhålen, så man slipper hamna i ruffen, bidrar till det. Det ska vara utmanande, men möjligt.
Vi knallar upp mot banans högsta höjd, längs vägen hittar Gösta Reiland ett antal discar som blivit kvar från andra kastare. De är alla namnade, så blir de funna brukar de nå tillbaka till ägaren på ett eller annat vis.
– Discgolf är en gentlemannasport, slår Gösta Reiland fast.
De lite mer försigkomna spelarna har ryggsäcken full med discar; de skaffar de sig favoriter och någon av de här rundgjutna plastbitarna blir kanske en talisman som alltid måste finnas med.
Uppe på kullen, den övertäckta gamla tippen, demonstrerar Gösta Reiland och Patrik Arve längre kast med drivern; backhand och forehand med snabb, kort ansats. Som nybörjar-åskådare imponeras man av välriktade kast, men själva grymtar de om svårigheter i blåsten.
Familjen Åkesson; Björn och Malin med Lukas, ansluter. Det visar vara rena paradexemplet på hur sporten växer, bland ungdomar och kvinnor. De spelar sig igenom Sverige på sina semesterresor och har tidigare varit i Stenkyrka och kastat. Hemma i Skövde har de en bana, närmast runtomkring sig kan de åka till Tibro, Falköping, Mariestad...
– Det brukar bli spel några gånger i veckan, säger Lukas.