Anders och Anne-Li Engström stänger kalvhyddan och lägger livet som lantbrukare bakom sig. De bor kvar på gården, men som hyresgäster. Minnet av branden tror de kommer att följa dem resten av livet.
Året som gått
Snart ett år efter storbranden syns inte många spår, men Anders och Anne-Li kommer aldrig att glömma natten den 4 februari.
– Varje gång jag öppnar rummet ut mot ladugården ser jag branden framför mig, säger Anders Engström.
Som sina fyra syskon är han född i ett rum på Kyrkebys i Hangvar, gården som funnits i släkten i flera hundra år. Tre år gammal flyttade han med sina föräldrar och syskon 1959 till en annan gård en bit bort. Där växte Anders upp och hade framtiden utstakad i det militära, när hans farbröder ville sälja barndomshemmet. Drömmen om att bli lantbrukare drog i honom.
– Det är precis som att det sitter där i ådrorna – genetiskt, säger han och berättar hur han och Anne-Li köpte Kyrkebys och 1984 startade med 14 kor och jobb utanför gården.
Mer mark köptes, två ladugårdar byggdes och när branden slog till fanns 450 djur på gården. 130 av dem var mjölkkor, resten tjurar och ungdjur.
– När jag vaknade vid 01-tiden hörde jag att det lät konstigt, som att det small, säger Anne-Li Engström och berättar hur hon väckte Anders, som rusade ut på trappan:
– "Det brinner i lagården", skrek han.
Anders larmade 112 och ringde efter hjälp. Som tur var svarade hans bror Lars-Åke, som bor bara ett par kilometer bort, trots att det var mitt i natten.
– När jag skrek i telefonen trodde Lars-Åke att jag hade fastnat under en traktor, säger han medan rösten nästan spricker av tankarna på dramatiken för snart ett år sedan.
Utan att tveka rusade Anders in i den brinnande ladugården. Eftersom branden startat i mjölkrummet hade all el slagits ut och 170 djur befann sig nu i akut fara i rök och totalt mörker.
– Men jag visste ju precis hur det såg ut. Nästan två timmar var jag därinne och släppte ut alla kor, och jag var inte ensam, säger Anders Engström och berättar hur han fick hjälp av Lars-Åke, Jesper, Sigurd, och ännu fler, medan Anne-Li tog hand om kalvar och alla de djur som kom ut på gårdsplanen.
Trots mörker utan sikt, med risk att bli klämda eller nedtrampade, lyckades de få ut nästan alla djuren. Flera var tjurar på 600 och 700 kilo styck.
– Jag fattar ännu inte hur vi kunde få ut dem allihopa, säger Anders Engström och berättar att det bara var en handfull djur som strök med.
Den stora ladugårdsbranden i Hangvar lyste upp himlen i ett sken av eld den kalla och vindstilla natten den 4 februari.
Räddningstjänsten hjälpte också till. Anne-Li kan ännu höra insatsledarens röst som vrålade att hennes man var tvungen att komma ut ur den nu helt övertända ladugården.
– Man tar för stora risker, och rädd blev jag aldrig just då. Man får ett sånt påslag och tänker på sina djur, säger Anders Engström.
Eftersom han hade andats in stora mängder rök blev det ambulans till lasarettet.
– Det var jag, Lars-Åke, och Sigurd som hade varit i ladugården. Jag ville inte åka med ambulansen, men det var ingen pardon, säger han och berättar om den tacksamhet han ännu känner för all hjälp de fick redan samma natt.
Anne-Li höll ordning på alla djur och Maskinringen skickade ut sms och lyckades hitta ledig plats för mjölkkor och ungdjur hos andra lantbrukare som snabbt ställde upp.
Den närmaste tiden blev jobbig. Men eftersom inget av barnen var intresserade av att ta över hade en försäljning av gården redan påbörjats till Elof Nilsson i Hall, nyligen hedrad med titeln Årets bonde i Sverige. Branden och en ladugård mindre påverkade inte affären och helt nyligen blev försäljningen av 136 hektar åker, 250 hektar skog, en ladugård och boningshuset klar.
– Den första november blev vi hyresgäster, men vi bor här precis som vanligt, säger Anders Engström och förklarar hur skönt det känns att slippa ansvaret för gård och djur.
Han får medhåll av Anne-Li, och båda är glada att ha fått mer tid för varandra.
– Och för våra barn, och våra sex barnbarn. Jag känner att huset ännu är som mitt, och Elof är så bra, säger hon.
Anders är musikintresserad och längtar till bokade konserter med Iron Maiden och Whitesnake, och att få mer tid i huset på Hallshuk som de är delägare i.
Branden har de försökt att lägga bakom sig, men minnet av det som hände kommer de alltid att bära inom sig och sömnen är det ännu si och så med.
– Varje natt sedan branden är jag uppe, i natt från klockan ett till halv tre, säger han.
Brandorsaken hittades aldrig, men mycket talar för ett elfel i äldre ledningar.
– Nu ser vi positivt på allt. Men jag är noga och brukar dra ur sladden till kaffebryggaren, säger hon.