I dag är det alla hjärtans dag. Inte bara lyckliga och friska hjärtan, utan också brustna och sjuka. Oskar Hansson är en glad och sprallig femåring, full av energi, men ett långt ärr på bröstet vittnar om att det inte alltid varit så.
Han kom till världen fredagen den 13:e januari 2006 och turen var verkligen inte på hans sida.
- Jag var på viktskattning ungefär en vecka innan, då sa de att han skulle väga ungefär 4 kilo. När han kom ut vägde han 5,3 kilo, berättar mamma Veronica Åberg.
Eftersom Oskar var så stor blev det komplikationer. För att få ut honom fick man knäcka ett nyckelben. Men det blev fel, i stället bröt de en arm.
Som ett blåbär
- Vi var rätt chockade över det, plus att han var jätteblå när han kom ut - som ett blåbär. Jag ville ha upp honom på bröstet direkt. När jag inte fick det och de sprang ut ur rummet med honom, trodde jag att han var död, säger Veronica.
Oskars storlek och dramatiken vid förlossningen gjorde att hans hjärtfel inte upptäcktes.
- Annars när barn har hjärtfel så ser man att de är blå kring nagelband och ögon, men han var ju redan så blå.
Först på tisdagsnatten, dagen innan familjen planerade att åka hem, reagerade en sköterska på Oskars andning.
- Hon sa i stort sett att "det här får ni inte acceptera, ni får inte åka hem utan måste gå vidare med det här", berättar pappa Björn.
Tack vare sköterskan fick de komma till barnavdelningen på Visby lasarett och på onsdagen gjordes ett ultraljud som visade att Oskar hade ett hjärtfel.
- Hade vi åkt hem på onsdagen som det var tänkt hade han inte klarat sig, säger Veronica.
I stället skickades Oskar med akut lufttransport till Lund, medan mamma eller pappa fick ta flyget efter.
Akutoperation
- Han blev jättedålig på planet, de fick gå in och göra en ballongsprängning [en metod för att vidga kranskärl på hjärtat, reds anm] och när vi kom fram låg han i respirator, säger Veronica.
Oskar hade en missbildning av hjärtat, transposition, och måste opereras akut.
- Jag var chockad hela tiden. Det var först kvällen innan han skulle opereras som jag bröt ihop i duschen. Då först förstod jag att han kan dö i morgon, säger Veronica.
Hon minns första gången de fick träffa Oskar efter operationen, som tog en hel dag.
- Han hade enbart blöja på sig och ett jättestort sår, sen hade han massa slangar - han låg ju ännu i respirator. Jag glömmer aldrig när han låg där med sin lilla gipsade arm och på gipset stod det "akta fraktur".
Hemma
Hemma i Hangvar väntade då 14 månader gamla storasyster Emilia. Den första tiden hemma blev tuff. Oskar fick RS-virus och var ömtålig.
- Vi var så rädda att hantera honom. När han grät visste vi inte om det var för att han hade ont eller om det bara var vanlig babygråt, säger Björn.
Det tog en tid innan babylyckan infann sig och de första åren var fyllda av oro och otaliga kontakter med vården.
- Jag har nog varit mest orolig. Det är först nu jag känner att jag kan slappna av, säger Veronica.
I december genomgick Oskar en stor hjärtundersökning och är nu helt friskförklarad.
- Jag kan bara känna att det är ett under att han lever, att de kunde laga honom så pass mycket och göra honom frisk, säger Veronica.
- Jag har inte träffat sköterskan på Visby lasarett sen dess, men det är mycket tack vare henne som han klarade sig. Man kan nästan säga att hon räddade Oskars liv, säger Björn.