Hangvar visar sig från sin bästa sida när vi slår oss ner i Sara Lönnings kök i det vitputsade huset. Snön gnistrar vit utanför fönstret, och solen skiner från en klarblå himmel.
Det är här, i sambon Sigurds barndomshem, som Sara bor sedan ett drygt decennium tillbaka. Men det var nog inte här på norra Gotland hon trodde att hon skulle hamna under ungdomsåren.
Sara är född och uppväxt i Norrtälje, och hon berättar att den stora drömmen redan i tidig ålder var att se världen. Därför dröjde det heller inte längre än till strax efter studenten innan hon lämnade Norrtälje och Sverige och gav sig ut för att uppfylla sin dröm. Det första stoppet på hennes resa blev en kibbutz, ett litet kollektivt jordbruks- och industrisamhälle, i Israel. Detta var dock i mångt och mycket en slump.
– I slutet av gymnasiet gick jag till studievägledaren på skolan, men där var det kö. Under tiden jag väntade kollade jag på ett tidningsställ med olika pamfletter som stod där och såg ett gult kopierat papper som stack ut lite extra. Där fanns det information om att jobba i en kibbutz och vad det innebar, berättar Sara.
Hon beskriver hur det bodde omkring 500 personer i det självförsörjande lilla samhället. Själv arbetade hon som volontär i ett mjölkrum som försedde hela byn med mejeriprodukter.
Hur var det att som 19-åring lämna Sverige för en kibbutz i Israel?
– Det var lite skrämmande först. Det var säkerhetskontroller för att komma in i Israel, och därefter blev jag upphämtad av okända människor i en minibuss utanför flygplatsen. Men ser jag på upplevelsen nu i efterhand så skulle jag sammanfatta den som utmanande, oerhört lärorikt och ett sätt att snabbt lära sig ta ansvar och stå på egna ben.
Efter avslutat volontärarbete reste Sara Lönning vidare till Tel Aviv i Israel. Där bodde hon på hostels och tog ströjobb för att tjäna in pengar till sitt fortsatta resande i mellanöstern.
– Det var en ganska tuff och oglamourös miljö, och ibland kände jag mig ensammast i världen. Samtidigt levde jag min dröm som jag bestämt mig för att förverkliga mellan gymnasiet och universitetsstudier. Målet under de här åren var att leva livet och uppleva så mycket som möjligt, och jag kände en enorm frihet.
De följande åren besökte hon mängder av länder och platser, och det var en strid ström av olika ströjobb, bostäder och färdmedel.
Kan du välja ut några höjdpunkter från de här resorna?
– Det finns hur många som helst, bland annat att ö-hoppa i den indonesiska ö-världen. På Västtimor hamnade jag efter några timmars vandring i byn Boti, ett av de sista kungadömena på ön.
– För att inte tala om när jag köpte bil i Australien och reste runt tre fjärdedelar av kontinenten. Då besökte jag bland annat nationalparker, öde byar och stränder samt arbetade på vingårdar och melonodlingar. Det var helt obeskrivligt att köra i det öde landskapet i solnedgången samtidigt som det sprang två meter stora emuer och hoppade stora kängurur längs med vägrenen.
1999, efter omkring 2,5 års resande, kände sig dock Sara redo att komma hem och börja plugga. Efter lite funderande landade hon i att utbilda sig till systemvetare i Lund. Kort efter avslutade studier fick hon jobb på ett multinationellt bolag, och lämnade återigen Sverige för att ta sig an världen, den här gången i sin yrkesroll som change management-konsult. .
– Jag gick från flip flops och hostels till högklackat, business class och 5-stjärniga hotell, säger Sara med ett skratt, innan hon fortsätter.
– Jag reste väldigt mycket i arbetet, men hade först min bas i Bryssel ett kort tag innan jag flyttade till Haag i Nederländerna. Därefter gick flyttlasset till Calgary, där jag blev kvar i två år.
Hon berättar att hon trivdes bra i kanadensiska Calgary, där hon även kunde ägna sig åt en annan stor passion i livet, nämligen skidåkning.
– Jag tog alla chanser jag hade till att åka skidor, men fokus under den här tiden var ändå på arbetet. Jag jobbade 16 timmar om dagen mot ett flertal olika tidszoner.
Men kort efter att Sara lämnade Calgary och tillfälligt befann sig i Stockholm då hon var ”mellan projekt”, kom hennes liv att förändras. Och som så många gånger förr var det kärleken som var anledningen.
– Vi skulle fira min mammas födelsedag på en räkkryssning i Stockholms skärgård, och då hamnade jag och Sigurd av en slump bredvid varandra. Sedan dess är det vi.
Det dröjde inte länge innan paret 2011 flyttade till Gotland och Sigurds barndomshem i Hangvar.
– Jag var klar med att leva i en resväska, och kände att det här var en fantastisk plats på norra Gotland. Det finns en trygghet här som påminner mig om Roslagen där jag växte upp.
I samband med den livsförändringen det innebar att i princip flytta från Calgary till Hangvar bestämde sig Sara även för att helt byta bransch. Hon utbildade sig till försäkringsrådgivare.
– Det kändes roligt att gå tillbaka till skolbänken igen. Jag är vetgirig och ser inte så mycket hinder i saker och ting. Det var kul att lära sig något nytt helt enkelt, och i dag tar jag mig passionerat an min nya yrkesroll.
Efter avslutade studier arbetade Sara några år på Länsförsäkringar i Visby, men sedan hösten 2019 har hon klivit in i Försäkringspartner, bolaget som hennes pappa Björn Lönning startade 1991. Nu är hon alltså kollega med sin pappa, som trots sina 79 år fortfarande jobbar på från sitt kontor i Norrtälje, och tillsammans hjälper de företagare att skaffa rätt försäkring.
– Jag kände stor ödmjukhet inför att ta mig an uppdraget och det var fint att känna hur stolt och glad pappa blev över att jag vill driva företaget vidare. Att kliva in i företaget har också givit mig ännu mer respekt för det han byggt upp.
Nu bor 46-åriga Sara Lönning alltså i lilla Hangvar med sambo och tre barn. Hon arbetar med något helt annat än för 15 år sedan, och istället för kontor i Calgary eller Haag har hon kontor i Visby.
Saknar du på något sätt det liv du levde tidigare?
– Jag saknar inget från mitt tidigare liv, det är minnen och erfarenheter jag gläds åt. Förståelsen för olika livssituationer hjälper mig dessutom i mitt nuvarande yrke, att vägleda människor till den bästa hjälp de kan få om oturen skulle vara framme. Däremot så tror jag att det där med äventyr alltid kommer att finnas kvar i mig, och när barnen blir större är tanken att ta med dem ut i världen på något sätt.